Din guide till Stockholms filmfestival 2011

För tredje året är eder utsände pressackrediterad på filmfestivalen. Det är visserligen inte fullt så glassigt som det låter; presskortet ger bara tillträde till filmer som börjar senast kl 17 på vardagar – kvällar och helgen behöver man en vanlig biljett.

Pressvisningar tillkommer visserligen, men dessa går på dagtid vilket gör det svårare för oss med ett riktigt jobb att se dem. I år var jag dock förutseende nog att ta ledigt i några dagar, och kan således ge er en rapport redan innan festivalen börjar.

Som flitiga och minnesgoda läsare kan minnas inledde jag förra året rapport med en diss av Svenska Dagbladets dito (den inleddes med en fasansfull klyscha om att man inte kunde klaga på det svinkalla vädret, då som vi ju vet den riktiga filmentusiasten behöver riktigt dåligt väder för att nedlåta sig till att se på film…), och i år måste jag börja med en liten diss av DN:s guide till festivalen som öppnar på onsdag. Listor från a till ö i all ära, men om vilka filmer som är sevärda fick vi inte veta mycket. Således tvingas jag åter konstatera att det är från Arbetarmakt den pålitliga festivalbevakningen kommer.

Katinkas kalas
Katinka har sin årliga födelsedagsfest. Tvillingbrodern dyker upp med inte bara verbala provokationer, utan också en dejt som är lite för underklassig för hennes överklasswannabe-vänners smak. Ännu en svensk regidebut, denna gång av Levan Akin. Ganska svag öppning, med stolpigt levererade repliker. Den skärpte till sig lite när konflikterna bröt ut, med du har lite kvar att jobba på, Levan.

Oslo, 31 augusti
Begåvad 34-årig man i slutfasen av sin vistelse på behandlingshem för sitt narkotikaberoende kommer till Oslo för att träffa sin bästa vän, gå på en jobbintervju samt träffa sin syster. Han vill inte återgå till knarkandet – dock är han inte övertygad om att ett normalt liv är något att stå efter heller. Så: ge upp eller inte är frågan. Stark film av Joachim Trier.

Coriolanus
Ralph Fiennes följer skådis blir regissör-trenden, och passar på att spela filmens huvudroll/bad ass. Shakespeare i modern tappning, med skickligt användande av bland annat tv-nyheter för att föra berättelsen framåt. Allt är välgjort, och det här är säkert årets Shakespearetolkning – dock har resten av filmen svårt att komma upp i samma nivå som den intensiva öppningsscenen, där hungriga demonstranter som skriker på bröd ställs mot horder av kravallsnutar. Filmen kommer sedan att handla mera om intrigerna bland de styrande, med de arga folkmassorna i bakgrunden och som pjäser i deras spel. Detta var förstås Shakespeares beslut. Men Ralph, nästa gång, kan du inte koncentrera dig på de uppretade och allt mer desperata folkmassorna som ställs mot en framväxande polisstat? Öppningsscenen var väldigt lovande i det avseendet.

Martha Macy May Malene
Ung kvinna rymmer från sekten hon har bott i de senaste två åren, och blir hämtad av sin storasyster. Anpassningen från sektens något annorlunda syn på mänsklig samvaro till systerns och hennes brackiga pojkväns fina villa blir inte lätt. Vi får parallellt följa vad hon har varit med om och hur det ska gå. Väldigt bra, en av pressvisningarnas två bästa filmer. Huvudrollen spelas strålande av Elisabeth Olsen – yngre syster till the Olsen twins, som slog igenom som barn och under sedan tillhörde eliten bland USA:s bäst betalda tonårsstjärnor. Jag tänker inte börja dissa deras mer lättsamma filmer – men nu i vuxen ålder verkar det bli lillasyrran som stjäl showen.

A Dangerous method
Ny film av David Cronenberg, en av mina personliga favoriter. Hans senaste filmer har varit bra, men jag får medge att jag saknar de mer bisarra filmerna från hans tidigare år. Nu ger han sig i kast med Jung, Freud och Speilrein. Jag är inte tillräckligt påläst på området för att bedöma hur väl han skildrar det faktiska förloppet och konflikterna (jag valde filosofi istället för psykologi på gymnasiet, och på den vägen är det), men att filmen är riktigt bra vågar jag mig på att säga. Dock, David, om du läser detta: kan vi hoppas på att åter få se skumma parasiter som helt ändrar människors beteende eller ännu skummare småväxta varelser som slår ihjäl människor som mamma på kliniken är sur på? Just checking.

Den goda fen
Fransk tokrolig komedi. Inte så att den saknade charm eller ljusa ögonblick, dock tyckte jag nog att det inte var riktigt lika kul som regissören gjorde. Men vill ni se en tokrolig fransk komedi tillhör detta nog festivalens måsten, annars är det måhända inte lika viktigt.

The skin I live in
Almodóvars nya. Antonio Banderas spelar den utåt sett framgångsrika och charmige, men innerst inne galne vetenskapsmannen som försöker ge sitt bidrag till att förbättra människosläktet genom att med genetiska experiment skapa en mera tålig sorts människohud. Hur kan man inte gilla det upplägget liksom? Men vem, undrar vi, är hans försökskanin till kvinna som hålls inlåst? Filmen helt strålande inledning tappar lite i intensitet när en lång tillbakablick ger oss svaret på åtminstone några av våra frågor, men man kan inte låta bli att gilla den story som träder fram. Sammantaget en mycket sevärd film.

Tyrannosaur
Ännu en skådis som börjar regissera, den här gången Paddy Considine. Börjar ganska svagt, och känns som något av en parodi på den bittra, otrevliga och våldsamme suputen. Man undrar lite: med det uppträdandet, där han bråkar med allt och alla, hur har han ens överlevt, för att inte tala om går lös? Och varför skulle några tonåringar vilja bråka med honom, borde de inte fatta att risken för att slås ner bakifrån är ganska stor? Men ja, givetvis ljusnar det, inte minst när han börjar umgås med en hjälpsam kvinna som visar sig vara gift med ett ännu större svin. Vår huvudperson blir ganska sympatisk till slut och filmen faktiskt ganska gripande.

Snön på Kilimanjaro
Så här långt hade jag i mitt huvud redan utsett Martha Macy May Marlene till den bästa filmen, men här tog det stopp, även om det är jämt. Jag kan inte annat än att utnämna den här franska pärlan till pressvisningarnas höjdpunkt. För att rädda (eller ”rädda”) fabriken har facket gått med på att 20 arbetare ska avskedas, och att dessa ska lottas ut från arbetsstyrkan. Den lokala fackledaren är en av dem som får gå. Han barndomsvän undrar varför han ens tog med sitt namn på listan, men den gamle aktivisten vill inte ha några privilegier. Hans barn och vänner samlar ihop till en resa till Kilimanjaro som present på hans och fruns bröllopsdag. Strax efteråt blir de brutalt rånade, han själv får axeln allvarligt skadad och svägerskan som också är med får ett nervöst sammanbrott. Av en slump upptäcker han en av rånarna. Då denne är en arbetslös knegare med två småbröder att försörja, och vår gamle fackaktivist inte är folkpartist, är han, när den värsta vreden har lagt sig, inte alls övertygad om att hårda tag är det mest lämpliga. En helt suverän och gripande film som dessutom efterlämnar en känsla av att facket kanske kunde ha gjort något mer än att gå med på en rutten kompromiss.

This must be the place
Sean Penn gör en utmärkt insats som den gamle glamrocksstjärnan Cheyenne som numera lever tillbakadraget. När hans far, som han inte har pratat med på 30 år, dör, övertar han dennes fixering: hitta sin gamle plågoande från Auschwitz (ännu en story man bara måste gilla). En stillsam roadtrip följer så, där Sean Penn – som här ligger ungefär så långt ifrån de roller han en gång slog igenom med – levererar många oväntade repliker. Riktigt bra.

Shame
Steve McQueens förra film Hunger handlade om Bobby Sands, IRA-kämpen som hungerstrejkade sig till döds. Med andra ord en väldigt intressant karaktär. Nu valde han uppenbarligen att gå åt motsatt håll och välja en helt ointressant. Ni vet hur man, när man har ett välbetalt glassigt jobb, där man verkar kunna komma försent lite hur man vill utan fara, är ute och festar var och varannan kväll och är helt oemotståndlig för kvinnor, kan känna sig helt tom inombords? Amen ni vet? Liksom när man kan få brudar på tuben att bli helt upphetsade bara genom att kolla på dem (X-men ringde, de vill ha sina superkrafter tillbaka) och har värsta schyssta lägenheten i New York, då måste man bara köpa horor och tvångskonsumera grov porr, och så säger man typ inte ett enda intressant ord i hela filmen? Det är inte alls så att filmen är dåligt gjord eller att Michael Fassbender, som liksom i Hunger spelar huvudrollen, gör en svag insats – jag bara skiter helt i hur det går för honom. Eller ok, ett visst hopp om att det ska gå illa får jag väl medge. Jag förmodar att titeln (Shame) syftar på att han ens valde att göra en film om någon man knappt skulle stå ut med i en 30-sekunders reklamfilm. Med Homer Simpsons odödliga ord: boooooring

Restless
Gus van Sant, regissören till den sista filmen i mitt heroiska pressvisningssvep (allt för er, kära läsare!), har tidigare vunnit publikpriset på Stockholm filmfestival för den utmärkta Elephant. Hans nya film handlar om en ung man med en lite morbid dragning, och som gillar att gå på begravningar för folk han inte känner (som Harold i Harold and Maude tänker ni nu. Typ – fast han har ingen likbil, simulerar inte självmord för att skrämma bort att tjejerna som hans mamma vill fösa ihop honom med och han faller inte för 80-åringar). Där träffar han Annabel, en enormt charmig tjej som dessutom har Darwin som sin stora idol. Tyvärr ska hon snart dö i cancer. Man bara: shit vad orättvist att det var hon som fick hjärntumören, och inte den fett jobbiga snubben i förra filmen! Ok, killen i den här filmen kan vara lite irriterande emellanåt, men i det stora hela är filmen ändå helt bedårande.

Sammanfattningsvis
Bäst: Snön på Kilimanjaro, Martha Macy May Marlene
Mer eller mindre måsten: Restless, The skin I live in, A Dangerous method, This must be the place.
Har fått bra betyg på IMDB men jag avskydde den: Shame

Så alltså: Stockholm filmfestival håller på 9-20 november (fast den tjuvstartar redan på tisdag kväll, 8 november, med Restless kl 21.45 på Skandia – ingen dålig öppning.) filmtidningar finns lite varstans, men om inte annat på kulturhuset.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *