Lördagen den 10 december planerar nazisterna att demonstrera i centrala Stockholm. Arbetarmakt deltar för fullt i mobiliseringen för den motdemonstration som planeras av ett brett spektra av vänsterkrafter och uppmanar till direkt aktion för att störa, eller om möjligt, stoppa marschen. Vi är dock kritiska till den på politiskt innehåll urvattnade plattform som vänstergrupperna bakom mobiliseringen enats kring. Huvudparollen, som lyder ”Vi är de 94 procenten mot rasism” och den mobiliseringstext som antagits för de gemensamma flygbladen ger inga svar överhuvudtaget på varför rasistiska krafter går framåt. Inte heller lyfts frågan om hur den antirasistiska kampen hänger ihop med klasskampen.
För de huvudsakligen autonoma aktivister som bär huvudansvaret för den valda inriktningen är frågan om att avstå från att betona den antifascistiska kampens förhållande till socialismen en rent taktiskt fråga. De hoppas att en plattform som saknar politiska ställningstaganden ska kunna attrahera fler deltagare. De är också rädda för att vänsterretoriken ska vara svårförstådd för ”vanligt folk”. De som förordat avpolitiseringen har alltså argumenterat på ett sätt som antyder att de ser det politiska innehållet som en belastning. Istället för att diskutera hur vi bättre kan kommunicera ett skarpt politiskt budskap i mobiliseringen inför 10 december, har man verkat för att avskaffa det politiska innehållet överhuvudtaget.
Betoningen på ”94 procent”, som syftar till att inkludera alla dem som inte röstade på Sverigedemokraterna, signalerar oavsett intentionerna en oförståelse för vad rasismen består i. Rätt många av dessa procent röstade på borgerliga partier som bedriver en flyktingfientlig politik. Det är inte bara Sverigedemokraternas väljare som är rasister. Moderaterna och Folkpartiet har ofta gjort rent chauvinistiska utspel i försök att vinna över SD-väljare (språktester, medborgarskapstester mm). Parollens ”inkluderande värde” skymmer detta förhållande, och de konsekvenser som detta borde få för vart vi lägger betoningen i mobiliseringen.
För Arbetarmakt är detta en principfråga. Det är ytterst kapitalismen och den borgerliga regeringens politik som skapar den terräng i vilken rasism vinner mark. Så långt håller nog de flesta av de inblandade med. Att inte sammanföra kampen mot nazisternas marsch med kampen för att bekämpa högerpolitiken innebär dock att man i praktiken separerar kampen mot symptomen från dess verkliga orsak. Det är detta som vi menar att urvattningen resulterar i, och det är på denna punkt våra meningar går isär.
Ytterst handlar det om den viktiga frågan om vilken rörelse vi vill bygga? Vad som behövs idag är en antirasistisk rörelse baserad på en mobilisering av arbetarna och den radikala ungdomen. Därför borde den antifascistiska vänstern föreslå en enhetsfront i första hand med arbetarorganisationerna och vänstern, och därtill förse aktivisterna med behövliga politiska argument för mobiliseringen i förorter, på arbetsplatser och bland den radikala ungdomen. Vi borde snarare än att se den som en belastning vara stolta över vår socialism, och använda våra politiskt grundade analyser aktivt i argumentationen när vi mobiliserar.
Det är ett stort misstag att avpolitisera den antifascistiska kampen i ett läge som detta. De antifascistiska krafterna i Stockholm har fram tills nu tämligen konsekvent sammanfört kampen mot rasismen med en kritik av kapitalismen och högerpolitiken. Detta har varit den röda tråden i de mobiliseringar som Nätverket Mot Rasism och Stockholms Antirasistiska Kulturförening stått för. Det har varit positivt då det inneburit att antikapitalistiska krafter i ungdomars och arbetares ögon kommit att ses som den mest konsekventa motståndaren till rasismen.
Inte minst idag, ett år som präglats av revolutioner i Nordafrika och Mellanöstern och som sett framväxten av en global rörelse kring Occupy Wall Street växa fram, söker många människor efter ett politiskt alternativ till en sönderfallande världsordning. Då vi dessutom står inför en ny djupgående kris för kapitalismen i global skala – en kris som sannolikt rätt snart kommer att få kraftiga konsekvenser också här – borde vi inte förspilla någon möjlighet att stärka denna koppling. Från den antifascistiska plattformen borde vi uppmana till kamp, inte bara mot fascisterna och den rasism som Sverigedemokraterna förfäktar, utan också mot de rikas försök att vältra över kostnaderna på arbetarklassen och de förtryckta. Vi borde inte bara vara emot, vi borde också vara för något – som rörelse!
Om ”de 94 procenten”-kampanjen skulle resultera i något mer än en enstaka demonstration så skulle resultatet helt logiskt bli en utveckling mot en sorts folkfront i kampen mot rasismen. En folkfront baserad på en kompromiss mellan alla klasser och politiska krafter kring en minsta gemensamma nämnare. En sådan folkfront skulle ofrånkomligen riskera att bli ett verktyg för de borgare som försöker lägga beslag på antirasismen i ett försök att göra den ofarlig.
Hela upplägget inför 10 december vittnar dock om att det snarare är en enskild aktion/demonstration som eftersträvas. I flygbladstexten nämns exempelvis inte frågan om massutvisningen av flyktingar, en fråga som upprör många. Det har varit den viktigaste frågan för antirasistisk mobilisering under det senaste året, och i Stockholm finns en rörelse som växt fram kring detta som man uttryckligen borde knyta an till i propagandan.
Den här kritiken ska uppfattas som kamratlig. Att många grupper vill samarbeta i kampen mot rasismen är värdefullt, och vi hoppas att den praktiska enhet som kampanjen resulterat i ska bestå och vidareutvecklas. Men ska den kunna göra det är vi övertygade om att den politiska debatten om inriktningen på kampen måste fortsätta efter 10 december.
Det är därtill positivt att ”94-procent”-kampanjen uppmanar alla organisationer att mobilisera till motprotesten bakom egna budskap. Arbetarmakts medlemmar kommer att stödja och delta i mobiliseringen, dock med eget material, och verka för ett antikapitalistiskt block i demonstrationen.
Gunnar Westin,
Arbetarmakt
Varför detta eviga gnäll från trotteorganisationer. För diskussionen internt i arrangörsgruppen för istället gråta ut på sidan, i sann SD anda. skärpning!
trött:
Det är väl ganska bra att tankar om hur mobiliseringen kan förbättras sprids? Även utanför arrangörsgruppen? Fler än de som är aktiva i arrangörsgruppen kan vara intresserade över hur frontarbete kan utvecklas och kopplas ihop med arbetarpolitik.
Kritiken är kamratlig och syftar till att stärka antirasismen. I det konkreta antifascistiska arbetet står dessutom de olika strömningarna inom Nätverket Mot Rasism och Stockholms Antirasistiska Kulturförening mycket nära varandra. Vi står på samma sida ”barrikaderna”, vi är varandras kamrater och medkämpar.
Därför är det tråkigt att du tolkar inlägget som ”gnäll”. Debatter av det här slaget är livsnödvändiga för kommunister, antifascister och arbetarrörelsen i stort.
Kamratliga hälsningar,
kritisk kultur
Bra bra, jag ser fram emot motdemonstrationen och hoppas att så många som möjligt infinner sig, oavsett om man kommer från Vi är 94% eller Arbetarmakt.
sprid ordet till folk ni känner, sprid via mejl, facebook, bloggar o.s.v. Vi ska allt styra upp en bra folksamling tycker jag, för att lägga en skitkorv på rasismen!!