2011-12-06   Utskriftsvänlig version

”Fantastiskt att se och delta i”
– Intervju med Occupy Wall Street-aktivist

Det som började som Occupy Wall Street sprider sig nu över hela världen. Arbetarmakt kontaktade Dan från vår amerikanska systergrupp Workers Power för att prata ockupationer, repression, den där parollen om “99%” och hur rörelsen kan utvecklas i revolutionär riktning.

AM: Vad är ditt spontana intryck av Occupy Wall Street-rörelsen?

Rörelsen har utvecklats positivt ända från början, särskilt i fråga om att samla allmän frustration och motstånd – mot nedskärningspolitik, arbetslöshet, urholkandet av demokratiska rättigheter, särskilt fackliga rättigheter, och ökande fattigdom – i en “övergripande” kamp mot kapitalismen. På så vis har man kommit undan de begränsningar en enfrågekampanj innebär – vilket annars är det vi har sett mest av under de senaste åren.

Tiotusentals ungdomar, arbetare, arbetslösa, fackliga aktivister och under kapitalismen förtryckta skikt har runtom i landet och i världen gått ut på gatorna för att protestera och utöva direkt aktion mot de rikaste banktopparna, finanskapitalisterna, multinationella aktiepamparna och mot politikerna som tjänar dem. Något sådant har inte skett på länge, inte sedan tiden kring “The Battle of Seattle” [toppmötesdemonstrationerna kring 1999, red. anm.]. Protesterna har även riktats mot den värsta kapitalistiska krisen som drabbat landets fattiga på en generation, och mot de destabiliserande och destruktiva effekter den har haft. Det är fantastiskt att se och delta i.

AM: Hur stor är rörelsen och vilka slags människor är med? Hur pass spridd är den i landet?

Det är svårt att avgöra hur stort allt är. Det beror på vilket perspektiv man har. Om man bara räknar de tusentals människor som slagit upp mer eller mindre fasta läger över hela landet, ja, då kommer man nog fram till att rörelsens antal är relativt litet, jämfört med USA:s samlade befolkning.

Men vi borde använda en bredare definition, som inte bara räknar de som slagit läger utan även de tusentals om inte miljontals människor som solidariserar sig med rörelsen, går med den när de kan och för fram dess budskap i vardagen. Då kan man hävda att Occupy Wall Street [OWS] har nått ett ganska stort inflytande och därför blivit en social rörelse av stor politisk betydelse. Detta bekräftas delvis i de senaste opinionsundersökningarna, som pekar på att OWS-rörelsen nu till och med är mer populär än Tea Party.

Ingen enskild ockupation, i vare sig New York eller Oakland, är den andra lik när det gäller sammansättning, politik och så vidare. En politisk åsiktsriktning som dominerar i en stads ockupation kanske inte ens finns i nästa stad. Men rörelsen har attraherat hela samhällsskikt, från olika arbetarklass-skikt till studenter och ungdomar, arbetslösa, medelklassgrupperingar av olika slag, till kvinnor och förtryckta minoriteter.

Ockupationsrörelsen har spritt sig över USA på samma sätt som när man spiller en färgburk: den sipprar fram överallt. Det började med ett par dussin aktivister i New York, och deras budskap och ilska fann gehör. Det spred sig som en präriebrand – och inte bara till andra stora städer som Boston, Chicago och Los Angeles, utan även till småstäder och samhällen som också drabbats av den ekonomiska krisen.

AM: Vilka delar av rörelsen är i din mening mest progressiva?

Det måste vara de militanta arbetarorganisationer, grupper och individer som arbetar hårt för att sammankoppla kampen mot nedskärningar och angreppen på arbetare, unga, pensionärer med flera med en kamp mot kapitalismen och för arbetarmakt som en grund till att lösa krisen, på kapitalisternas bekostnad. Men dessa krafter är för få just nu, och än så länge har det hållit tillbaka rörelsens potential.

De grupper som för fram och argumenterar för att rörelsen ska anta ett krav- och handlingsprogram och utifrån detta bygga enad kamp faller också under den ovannämnda kategorin.

AM: Har rörelsen utsatts för repression från polisen?

Ja, absolut. Redan från början har polisen svarat med repression och förtryck, på senare tid med allt större våldsinslag. New York-polisens hårda repression mot fredliga demonstranter – med pepparsprej, batongangrepp och massgripanden – snabbade på många sätt upp rörelsens spridning över landet.

New Yorks borgmästare Michael Bloomberg hotade tillsammans med [ockupantfästet] Zucotti parks ägare att upplösa ockupationen med tvångsmedel. Han tvingades backa först efter att folk från New York och andra städer visat enorm solidaritet med dem som slagit läger där.

Sedan dess har myndigheterna i ett flertal städer ökat trycket på ockupanterna och använt en mer aggressiv taktik för att upplösa de lägerplatser man demagogiskt kallar för “osanitära”, eller, falskeligen, “fulla av missbrukare och förbrytare”. Det värsta exemplet på detta är naturligtvis det som hände i Oakland i Kalifornien.

Händelserna där är nu väl kända – polisen angrep folkmassorna med tårgas, ljusgranater och gummikulor, och bland de skadade fanns bland annat Irakkrigsveteranen och aktivisten Scott Olsen. Sen rev man brutalt ned det läger som satts upp i Oscar Grant park.

AM: Vad tänker du om repressionen? Hur borde rörelsen svara?

Statsmaktens repression mot rörelsen är vidrig och präglas av hyckleri. Workers Power fördömer reservationslöst både polisen och de lokala myndigheter som släppte lös dem mot rörelsen.

Demonstranter och ockupanter i Oakland betedde sig helt fredligt ända fram till att polisen utan orsak angrep dem med våld. Vad hade de lokala myndigheterna egentligen förväntat sig, efter att polisen skjutit mot hundratals försvarslösa människor med gummikulor?

I motsats till vad den borgerliga pressen och stadens befattningshavare hävdar är polisen de verkliga våldsprovokatörerna.

Skulden för de utbrott av frustration och ilska som drev vissa av Oaklands ockupanter till vandalism och förstörelse på kvällen den 2 november vilar hos myndigheterna. Det var en konsekvens av deras handlande.

De lokala myndigheternas öppna hyckleri blir också övertydligt när de med våld krossar fredliga läger och griper demonstranter, samtidigt som de säger sig stå för principer om mötesfrihet och andra rättigheter från konstitutionens första tillägg.

Rörelsen borde göra två saker i respons på den oprovocerade polisterror man mött. För det första borde man aktivt kräva rätten till egna, oberoende utredningar av polisens agerande, genomförda inom rörelsens demokratiska strukturer, för att se till att de mest skyldiga förs fram i ljuset och hanteras på lämpligt vis. För det andra borde man skapa en demokratisk självförsvarsorganisation som kan slå tillbaka framtida angrepp och som står under de olika deltagarförsamlingarnas kontroll.

AM: Vad tycker du om parollen “We are the 99%”?

Dialektiskt sett är den både korrekt och inkorrekt på samma gång.

Jag menar, den slår ju helt klart huvudet på spiken när den riktar uppmärksamheten mot att en liten minoritet i världen – bank- och industriägare, finanskapitalister och så vidare – äger och kontrollerar enorma samhällsrikedomar, och att de använder detta ägande för att producera våra basbehov, berika sig själva på det och göra resten av oss fattiga. På så sätt håller jag med om att vi är de 99 procenten.

Men dessa 99 procent av mänskligheten är inte en homogen, formlös massa. De består av miljarder individer som, i ett socialt sammanhang, är indelade i specifika klassformationer och -skikt, och som därför har inbördes motstridiga intressen.

Det är nackdelen med parollen om att “vi är de 99 procenten”. Den har en tendens att tona ned eller till och med förneka detta viktiga faktum.

I slutändan handlar parollen, liksom många populistiska paroller, om att alla som inte är stormrika miljardärer i grunden har identiska intressen och att frågan om klass, om den alls spelar någon roll, är strikt underordnad kampen för ett än så länge ganska abstrakt mål.

Om man fortsätter att använda och föra fram en sådan paroll kan det potentiellt utgöra ett hinder för framväxten av uttalad revolutionär arbetarpolitik i rörelsen.

AM: Har du sett några tecken på solidaritet mellan arbetarrörelsen och Occupy-rörelsen?

Mer än bara “tecken”! Solidaritet och aktivitet mellan arbetarna och Occupy-rörelsen fanns där nästan från första början.

När polisbrutaliteten satte igång på riktigt i New York och man började gripa folk i större skala uttalade många fack öppet sitt stöd för rörelsen. Medlemmar av New Yorks transportarbetarfack vägrade att transportera gripna aktivister till stadens fängelser efter en sittprotest på Brooklyn-bron.

Fackliga aktivister har också deltagit i diskussionerna kring lägerplatserna och har deltagit i organiseringen av flera protestmarscher och möten.

De skakande händelserna i Oakland tog dock saker och ting till en ny nivå. Som ett svar på polisvåldet anslöt sig [hamnarbetarfacket] ILWU till Occupy Oakland, eftersom de också kämpar mot polisens våld och trakasserier på orten. Tusentals ockupanter röstade sedan för att marschera ned till den hamn där facket finns organiserat, och stänga ned den, i solidaritet med ILWU:s kamp. Runt 10 000 personer från lägerplatsen och de omkringliggande områdena blockerade ingångarna till hamnen, och ILWU-arbetarna på nattskiftet vägrade att korsa strejklinjerna.

Nu väntar alla med spänning på vilka gemensamma aktioner som kommer härnäst.

AM: Vad är det viktigaste rörelsen borde kämpa för nu, för att kunna fortsätta utvecklas?

Rörelsen kommer nog att utvecklas oavsett vad, det är givet. Men om den utvecklingen går i en revolutionär riktning är en helt annan fråga.

Till att börja med måste man lösa grundläggande organisatoriska frågor. Ockupanterna måste skapa mer definitiva samarbeten med städerna och de fattiga områden där de slagit läger, och ta upp dessa områdens kamp och bekymmer. De måste också fördjupa sitt eget samarbeta för att utveckla större och bättre samordnade direkta aktioner.

Detta kan man uppnå genom att upprätta demokratiskt tillsatta och omedelbart återkallbara rådsförsamlingar, med representanter från hela staden, som i sin tur kan välja en demokratisk, nationell ledning som hålls ansvarig för sina beslut.

Och för det andra måste vi ha en demokratisk diskussion kring antagandet av ett militant enhetsprogram riktat mot staten. Det är nödvändigt för att rörelsen ska enas kring en gemensam kamp mot ett gemensamt mål. Programmet bör innehålla krav, metoder för att genomdriva dessa krav, och en strategi som kan befästa dem.

AM: Vad kommer Workers Power att göra för att understödja rörelsens utveckling?

Vi kommer att fortsätta intervenera för att bygga rörelsen och driva på den i riktning mot militant direkt aktion, samtidigt som vi bidrar med vårt perspektiv för revolutionär politik och strategi.

Vi ska försöka bredda och fördjupa de samarbeten som redan sker mellan ockupationerna och arbetarrörelsen, genom att förena ockupanternas och de fackliga gräsrötternas kamp – så som skedde i Oakland.

Vi vill dessutom se till att rörelsen fortsätter att dra in och organisera samhällets mest förtryckta – etniska minoriteter, migranter, kvinnor, homosexuella, och så vidare – och hjälper dem att organisera sig för att ta kamp. Rörelsen måste aktivt ta upp deras omedelbara krav och de problem de reser, och koppla det till kampen för att störta kapitalismen och för att upprätta en demokratisk arbetarrådsrepublik. Det är grunden för vår frigörelse.

Vi kommer att fortsätta att agitera och sprida propaganda om de sorters organisering och det handlingsprogram vi menar är nödvändigt för stunden – för att tvinga samhällets 1% att betala för deras ekonomiska systems sammanbrott, och för att ge de arbetande 99 procenten makt att reparera all den skada de rika har orsakat. Detta kan vi bara uppnå genom att arbetarklassen tar makten.

Kommentarer avstängt.