Arbetarmakts besök på Stockholm filmfestival 2011

 Tahrir 2011: the Good, the Bad and the PoliticianJag har redan rapporterat från pressvisningarna jag såg innan festivalen började, det här är filmerna jag såg under festivalen. Några av de självklara höjdpunkterna prioriterade jag faktiskt bort, då de snart kommer på bio: Aki Kaurismäkis Mannen från Le Havre, bröderna Dardennes Pojken med cykeln och Ruben Östlunds Play. De kan inte vara annat än grymma, och jag har inte minsta tanke på att missa någon av dem.

Tormented
Japansk rysare av Takashi Shimuzu som gjorde The Grudge, vilken är en av de mest effektiva skräckfilmerna någonsin. I den nya filmen – i 3D – får en ung kvinnas lillebror återkommande mardrömmar om att han jagas av någon i kanindräkt. Är det mer än bara en dröm undrar vi? Eller hur ligger det till egentligen? Inte lika skrämmande som The Grudge – det är väl inte heller maximal skräck som var syftet gissar jag – men ganska kusligt och riktigt bra.

Penumbra
Spansk kvinna med välutvecklat förakt för såväl underklassen som lokalbefolkningen är i Argentina för affärer och för att hyra ut en lägenhet. Hon hoppar över ett viktigt möte när hon får ett riktigt fint erbjudande från en hyresgäst som har bråttom att hitta något. Dock gissar vi från början att det är något väldigt skumt med mäklaren. Är han ens mäklare, eller vad är han ute efter? Spänningen stiger tills det hela spårar ur en smula – men det var precis vad filmen behövde. Klart sevärd rysare.

Ligg med mig
Norsk ungdomsfilm. 15-åriga Alma bor i en liten håla i Norge. Jag ska inte säga att Åmål var en storstad i jämförelse, men shit, Åmål var ändå lite av en storstad om man jämför (de hade ju inte ens får exempelvis). Hon börjar bli en aning fixerad vid sex, men får snart erfara att en liten småsak kan innebära utfrysning. Riktigt bra och ofta rolig. Tar också upp viktiga saker – en kille skulle knappast ha råkat så illa ut i samma situation. Ni borde se den, den kommer snart på bio.

Tahrir 2011: the good, the bad and the politician
Dokumentär om Tahrirtorget och den rörelse som störtade Mubarak i våras. Första delen av filmen innehåller många sekvenser från kampen, och även aktivisters syn på saken, och är givetvis sevärd av den anledningen. Det här borde dock ha varit en grym dokumentär (hur svårt kan det vara liksom?), och det är det knappast. Andra halvan av filmen innehåller röster från lite mer etablerade egyptier som tyvärr inte har så mycket att tillföra. Visst, det är intressant att veta hur mycket vikt Mubarak la vid det yttre, att han retuscherade bilder och färgade håret – men de djupare analyserna för att inte tala om framtidsutsikter får man leta efter någon annanstans (ingen anledning att tappa modet dock – kolla vidare på vår hemsida exempelvis). Här får man intrycket av att det enda det handlade om var att få bort just diktatorn. Hans militär sitter dock kvar. Den nuvarande situationen i Egypten, där både kampen och repressionen är tillbaka i stor skala är det mest slående svaret på alla villfarelser om att det bara handlade om en person. Kan således inte låta bli att känna att dokumentären var en besvikelse. Som sagt: filmsekvenserna i första delen av filmen är givetvis sevärda, även om de inte åtföljs av mycket till analys. Andra halvan av filmen kan man både ha och mista.

Silver tongues
Amerikanskt par åker omkring och jävlas med folk, och lurar dem till olika saker i vitt skilda situationer. Oupphörligt underhållande och fascinerande – dessutom några riktigt överraskande vändningar. Jag har bara en reservation: ibland känns det lite väl lätt för dem att lura folk. Men mycket sevärd.

Beast
Danska par, där kvinnans känslor har svalnat en hel del, medan mannen blir alltmer besatt. Detta verkar även ta sig kroppsligt uttryck. Hur står det till med honom egentligen – och har han någonting i magen? Det blir allt bisarrt, och det tjänar filmen på. Ganska bra sammantaget.

Dance town
Kvinna flyr från Nordkorea till Sydkorea efter att en granne tipsat om att hon och hennes man har tittat på dekadenta vuxenfilmer från halvöns södra del. Maken lyckas dock inte, utan hon anländer ensam. Jämfört med de flesta flyktingar i världen har nordkoreaner som flyr till Sydkorea många fördelar – de får genast bli medborgare och kan räkna med statligt stöd. Dock får de också räkna med att övervakas (man vet aldrig vilka som spionerar åt Kim Jong), samt många nedsättande attityder (de bara kommer hit och får genast en soft lägenhet och statligt stöd medan vi måste jobba för brödfödan yada yada… ja ni vet). Väldigt bra och gripande film om hennes försök att hitta en ny tillvaro i en ny omgivning.

Förbjuden kärlek
Två unga kvinnor i Iran har starka känslor för varandra, och vi inser snart att det går utöver bara vänskap. Dock vet de förstås att omgivningen inte skulle vara så värst förstående. Huvudpersonen har visserligen progressivt sinnade föräldrar, men hennes storebror kommer hem efter att ha slutat knarka, och har istället beslutat sig för att satsa på att fanatiskt upprätthålla mullaregimens ideal (allvarligt grabben… inte lite sugen på knark istället…?). Filmen tar upp viktiga saker och är därför engagerande – men i övrigt har filmen tyvärr en del brister. Jag råkade sitta bredvid några iranier, och jag förstod att de hade synpunkter på hur sminkade tjejerna var i skolan, och en del andra saker. Men det kryllar ju inte direkt av filmer om hbt-frågor och frihetslängtan i Iran, så visst är den värd att se.

Beyond the black rainbow
I filmens inledning får vi veta att det utspelar sig 1983, och en misstänkt galen doktor berättar i något slags reklamfilm om hans banbrytande metod för att skapa lyckliga människor. Vi får sedan en stor dos dataeffekter och elektroniska ljud som skulle ha ansetts häftiga 1983. Till en början går allt långsamt. Efter ett tag börjar jag undra om det hela är ett skämt. Alltså att 2011 göra en film proppad med värsta lågbudgetdataeffekterna och diffus handling och ändå få folk att gå och se den. Kändes faktiskt som ett ganska lyckat skämt vill jag tillägga. Efter ytterligare en stund blev jag dock allt mera övertygad om att det faktiskt var en riktigt schysst, absurd och unik filmupplevelse som jag är glad att jag tog del av.

Hell
Hittills har den globala uppvärmningen varit lite underrepresenterad bland undergångsfilmerna, speciellt om man ser till det faktiska hotet det utgör. Den här tyska filmen utspelar sig i en ganska snar framtid där medeltemperaturen har höjt med sådär 10 grader, och det är riskabelt att utsätta sig för direkt solljus ens en liten stund. En ung kvinna och hennes lillasyster har slagit följe med en man med bil. De försöker ta sig någonstans med lite drägligare förhållanden – det ryktas om att det regnar ibland uppe i bergen. Att få tag på bränsle, mat och vatten är dock ingen barnlek. Fast ännu värre än hetta är nästan en av dess bieffekter – grupper som i brist på annat att livnära sig på har satsat på att röva människor. Och när den enda personen i världen som verkligen betyder något – bokstavligen – blir bortrövad kanske man får lägga alla riskkalkyler åt sidan och försöka göra vad man kan. Filmen börjar som en bra postapokalyptisk skildring, och övergår sedan till en tät spänning som inte vill ge med sig. Dessutom den viktiga lärdomen: när förhållandena blir riktigt jävliga kan till och med hon som från början verkade lite mesig förvandlas till värsta grymma kick-assbruden. Som extra bonus spelar Nenas 80-talsklassiker 99 luftballons en inte oviktig roll.

Little deaths
Tre ganska underhållande kortfilmer på varandra. Första: ett brackigt par roar sig med att röva bort och utnyttja hemlösa kvinnor. Fast den här gången gav de sig på fel brud.

Andra: doktor har upptäckt nazisternas rön om att mutantkiss kan göras till värsta effektiva drogen, dock inte utan bieffekter. Låter ju helt makabert, och det är det förstås. Men det behöver ju inte vara något negativt.

Tredje: snubbe blir lite hunsad av sin sambo. Istället för att säga ifrån, eller lämna henne eller något sådant som kanske hade varit att föredra, väntar han tills han har fått nog på allvar, och ger sedan igen rejält, med dryg ränta. En originell och ganska chockerande, samt helt oproportionerlig, hämnd. Fast seriöst grabben, testa att säga ifrån lite tidigare nästa gång istället.

Snowtown
Vissa av filmerna i Twilight Zone-sektionen (det finns olika sektioner på festivalen; skräck och filmer med makabra teman hamnar ofta just i Twilight zone-sektionen) är bra just för sina absurda vändningar. Så inte den här – den är helt utmärkt skriven, regisserad och spelad från början till slut. De skulle ha kunnat göra en riktigt bra film om något mera vardagligt, men nu blev det om Australiens värsta seriemördare (observera att förtryck och massakrer på aboriginer inte räknas). En tillbakadragen kille börjar umgås med en till synes charmig man som börjar träffa hans morsa. John, som mannen heter, visar sig vara resolut mot pedofiler, och man skulle kunna förledas till att tro att han har en poäng. Men nej, det börjar alltmer visa sig att han bara är helt störd, och att hans idéer om att rensa upp bland sina medmänniskor går betydligt längre än till att bara ge några väl valda pedofiler rejäla minnesbetor. Till en början får man inte se så mycket av vad som försiggår, men innan filmen är slut har några riktigt grova scener levererats. Mycket bra, om man inte vet med sig att man har svårt för obehagliga scener. Som så ofta med filmer från Australien är det dock inte helt lätt att hänga med i alla dialoger när undertexter saknas, men dvdn har säkert text.

Bloody fight in Iron Rock Valley
Koreansk action. Snubbe som just släppts från kåken ska hämnas på gangsters. Det blir våld. Ingen ny klassiker kanske, men välgjort och underhållande.

Another silence
Poliskvinna får sin make och son brutalt mördade. Hon får inte vara med i den officiella utredningen, men startar givetvis sin egen – där hon inte följer regelboken till punkt och pricka. Nu skulle man kunna tro att det blir en ganska vanlig snut tar saken i egna händer och får resultat genom att inte mesa-film, men så sker inte. Hon spårar mördaren – alltså han som sköt, inte nödvändigtvis han som låg bakom – till Argentina, och därefter blir det mestadels ett stillsamt sökande på den latinamerikanska landsbygden. Jag är den sista att dissa filmer om kvinnliga hämnare som ger igen rejält, men jag blev ändå positivt överraskad av vändningen filmen tog. Faktiskt riktigt bra.

Guilty of romance
Japansk kvinna gifter sig med succéförfattare, som är borta hela dagarna och vill ha en perfekt hustru den korta tiden han tillbringar hemma. Hon får hans tillstånd att börja jobba, och hamnar snart av en slump i porrindustrin. Detta gör att hon blir lyckligare, och mera utåtriktad, och vips hittar hon en kvinna att se som sin mentor som kan leda henne till prostitution. Det här låter helt bisarrt, och jag har svårt att tänka mig att en västerländsk film på den historien skulle bli annat än frånstötande. I östra delen av Asien kan de berätta historier på ett annat sätt. Det är välspelat, ofta roligt (åter: i Japan, Korea och däromkring kan de trolla fram humor ur situationer där européer för att inte tala om amerikaner helt skulle gå bet), och dessutom är det en mordgåta. Och bitvis ganska bisarrt. Så ja, jag gillar den här.

Bad intentions
En liten flicka är fascinerad av Perus historiska krigshjältar. Hon har dock en del konstiga idéer – bland annat är hon övertygad om att hon ska dö när hennes lillebror föds. Bra film där inbördeskriget och tokmaoisterna i Sendero Luminoso i 80-talets Peru ligger som en bakgrund. Ställer mig dock tveksam till titeln. Hon är på väg att göra något riktigt dumt, men hon kvalar inte alls in i kategorin onda barn.

Innocent Saturday
Filmen inleds med upplysningen om att det utspelar sig 26 april 1986 nära kärnkraftverket i Tjernobyl. Spoiler: det sker en liten olycka… Det börjar lovande, och man ser fram emot 90 minuters stigande panik och undergångskänsla framkallat av en av efterkrigstidens Europas största katastrofer. Ganska snart vet jag dock inte riktigt vad huvudpersonen håller på med. Inser han allvaret före alla andra och är fast besluten att ta sig därifrån snabbt, eller hur är det egentligen? Vetskapen om att det handlar om Tjernobyl ger ändå ett visst liv åt det hela, men jag undrar ändå: under de 25 åren som har gått, kunde de inte ha skrapat ihop ett lite bättre manus…? Det borde faktiskt finnas någon lag om att filmer om Tjernobylolyckan ska vara sjukt bra, och det är inte direkt den här.

All she can
Begåvad tjej i en småstad i Texas har antagits till ett fint universitet – men hennes familj kan inte bekosta utbildningen. Hon är övertygad om att det bara finns ett sätt att ta sig därifrån: vinna statsmästerskapet i tyngdlyftning och därigenom få ett stipendium (seriöst USA, civiliserade länder har något som kallas studiestöd, look it up!). Bra film, med en stark långfilmsdebutant i huvudrollen. Någonstans känner jag dock att det kanske vore mer vågat om de nästa gång gör en film om en tyngdlyftartjej i någon av de tyngre viktklasserna, som kanske inte lika gärna kunde ha spelat skolans snyggaste tjej.

Invasion of alien bikini
Rymdvarelse som råkade spränga sin förra hemplanet genom att omgivningen anpassar sig till hans helt annorlunda tidsrytm kommer till jorden, och tar en kvinnas skepnad med målet att snabbt befruktas. Risken är dock överhängande att även jorden kommer att gå under om han stannar. Ännu ett prov på att asiaterna är bättre på att göra slapstick än vad européer och amerikaner är – samt att de mer ogenerat blandar humor med våld och sex (utomjording i kvinnoskepnad skyr inga medel för att på stört bli befruktad av en trakterad man som dock är fast besluten att stå fast vid sitt kyskhetslöfte). Det går nog att harmas över, fast jag får erkänna att jag roas av den bisarra historien.

Underwater love
Ännu ett exempel på att de i östra Asien gör filmer som inte skulle göras här. Kvinna som snart ska gifta sig blir förtjust över att få se en kappa (mytiskt väsen som bor i vattnet och älskar gurka…). Det visar sig dock vara killen hon gillade med som drunknade på högstadiet för ett tiotal år sen. Flera sång- och dansnummer, och en humor som ibland känns som om det skulle vara i ett barnprogram. Fast sen kommer några explicita sexscener, inklusive årets förmodligen grövsta sexskildring mellan människa och icke-mänskligt väsen i komiskt syfte. Originell filmupplevelse som är rätt underhållande, och med idel trallvänliga låtar.

Juan of the dead
Kubas första zombiefilm. En zombieepidemi bryter ut i Havanna. TV-nyheterna förklarar att det är CIA-finansierade element som ställer till oordning – och i resten av filmen kallas zombierna kort och gott ”dissidenter”. Juan och hans polare bestämmer sig för att försöka reda upp situationen – och tjäna en hacka på kuppen. Riktigt schysst och rolig zombiekomedi, klart bättre än det mesta i den strida ström av liknande filmer som kommer just nu. Dessutom som sagt: Kubas första zombiefilm, vilka ytterligare argument behöver ni?

The raid
En polisstyrka ska slå till mot knarkkungens högkvarter, som ligger i ett höghus. Det blir dock en hårdare nöt att knäcka än de hade trott, så kampen för överlevnad kommer snart upp på dagordningen. En enormt tät, spännande och brutal actionfilm, med i alla avseenden grymma fightscener. Indonesien visar var actionskåpet ska stå – det här tillhör bland det bästa jag har sett i kategorin stenhård action utan humoranspråk. Ett litet minus för att den tappar i tempo i slutet när den faller in i den ständiga klyschan: oavsett hur många underhuggare man kickar till synes utan större ansträngning så måste fighten med bossen(/hans högra hand) bli utdragen. Det är fortfarande sjukt välgjort, men nu faller de in i dumheter som att lyfta upp motståndaren i kampen på liv och död – istället för att bara sparka honom i skallen e.d. – och således ge honom möjlighet att kontra. Dessutom, hur hänförda vi än är av silat(indonesisk kampsport)teknikerna, så har de uppenbarligen en del kvar att lära om grappling. Det är snart 20 år sen MMA lanserades för allmänheten genom Ultimate Fighting Championship och liknande tävlingar som följde i dess spår – jag tycker nog att det är dags att filmfighters lär sig sätta en ordentlig strypning bakifrån när de får den serverad på silverbricka. Fast nu är jag nog gnällig i överkant – detta är fortfarande en av de tyngsta och brutalaste actionfilmerna ni kan hitta. Vill du se hård action – se The Raid.

Vampire
Om någon nu tänker: men vampyrer är ju fett överskattade, så håller jag helt med. Det finns några bra och originella vampyrfilmer (Thirst som gick på filmfestivalen härom året exempelvis), men de flesta vampyrer som kommer på film är tråkiga dekadenta brats med låg skräckfaktor. Det här handlar dock inte om vampyrer, utan om en seriemördare som gillar lätta offer. Han hittar självmordsbenägna unga tjejer på nätet, lurar i dem att han också vill ta livet av sig, varpå de bestämmer sig för att göra det tillsammans. Fast han lurar dem, och vill bara tappa dem på blod. Sjuk jävla snubbe. Självmord är dock ett starkt ämne, och i kombination med seriemord, samt bra manus och regi blir det här riktigt bra. Med ett plus för att Rachael Leigh Cook (som spelade huvudrollen i highschoolklassikern She’s all that från det sena 90-talet) gör en viktig insats.

How to die in Oregon
Vi stannar kvar lite på temat att vilja dö. I Oregon finns det en lag som tillåter att man låter folk dö. Alltså inte alla som bara vill dö, det är inte så att det utgår statsstöd till självmordskandidater eller så – men obotligt sjuka och de som inte har andra utsikter än att leva resten av sina liv i svåra plågor, oförmögna att ta hand om sig själva, eller som vårdpaket som inte ens är medvetna om vad som försiggår om kring dem kan välja att dö. De måste veta vad de gör, ge sitt fulla medgivande samt själva svepa den bittra kalken i form av glaset med den dödliga dosen gift. Givetvis finns det ett svårt problem med var man ska dra gränserna, och självklart finns det risk att det kommer att användas fel – men jag håller helt med om att det finns situationer där man rimligtvis ska ha rätt att välja att avsluta livet. Vi får följa några som gör det valet – mest får vi se en cancersjuk kvinna utan hopp om att bli frisk. Hon bestämmer sig för att när återstoden av livet blir helt outhärdligt vill hon själv kunna avsluta det. Hon försöker leva så länge det går – och det blir längre än vad läkarna trodde. Till slut håller det dock inte längre. Väldigt intressant och gripande dokumentär. Visar övertygande om att det finns situationer då man bör ha rätt att välja att dö, dock kunde man ha önskat lite mer diskussion om var gränserna går. Vi fick inte heller höra mycket från motståndarsidan. Ett argument som det ligger en del i är det kan bli ekonomisk press, inte minst på anhöriga: en dödlig dos gift blir en billigare utväg. Exempelvis fick vi se en snubbe som med rätta var upprörd för att han hade nekats en dyrare cancerbehandling, samtidigt som han informerades om att han kostnadsfritt skulle kunna få hjälp att dö. Den rimliga lösningen på det är dock en offentligt finansierad sjukvård där alla får den behandling de behöver. Dock kan jag tycka att de öser på lite i överkant med stämningshöjande bakgrundsmusik. Hon vet att hon snart ska dö och hon vill kunna fatta det svåra beslutet när hon ska göra det – jag tyckte nog att poängen gick fram även utan sentimental musik i bakgrunden. Fast det var bara en liten detalj.

Code blue
Holländsk film om en sjuksköterska på en avdelning för äldre. Hon lever ensamt, har lite svårt att skilja fantasi från verklighet samt har den udda vanan att samla souvenirer från dem som dör på avdelningen. Om ni är ute efter något upplyftande är det här nog ett dåligt val, men för alla som vet att uppskatta lite kvalitetsångest kan jag rekommendera filmen.

Kill list
En krigsveteran som gjort en vända i Irak har tillsammans med sin polare frilansat lite som yrkesmördare. Nu har han dock inte jobbat på ett tag, sedan det spårade ut senaste gången i Kiev, och hans fru börjar tycka att det är dags att han drar in lite stålar. Sagt och gjort, en lista på tre snubbar att avpollettera får de och skrider till verket. Vår huvudperson visar dock snabbt åter tecken på att gå lite långt i sin nit. Slutet spårar ur ordentligt på ett sätt som ni antagligen inte kommer att förutse. Den var bra, annars hade det här varit en ganska medioker historia om två snubbar som får i uppdrag att mörda. Nu fick filmen en minnesvärd avslutning. Bonus för den svenska publiken är att hans fru talar svenska i telefon med sin morsa. Munterheten spred sig i salongen när hon beklagade sig över sin make på ett endast för oss välkänt tungomål.

Jump Ashin!
Lovande gymnast pressas av sin mor att sluta med gymnastiken för att istället hjälpa till med familjens frukthandel. Han reagerar dock genom att bli kriminell istället, och visar stor talang för att slåss – till en början i gymnastiska uppvisningar där ingen verkar bli skadad, men det blir allt mer brutalt eftersom. Till slut bestämmer han sig för att åter satsa på gymnastiken, och det blir en kamp mot sitt brottsliga förflutna och för att ta igen tiden han inte alls tränade – samt förstås att det är fett svårt att vinna stora elittävlingar i gymnastik även under de bästa förutsättningarna. Bygger på en verklig historia med en kinesisk gymnast. Klart sevärd.

Bull head
Utspelar sig bland belgiska boskapsuppfödare som av konkurrensskäl inte nöjer sig med att ge djuren väl sammansatt kost, utan kompletterar med olagliga hormoner. Polisen är dem på spåren. Huvudpersonen Jack tar en hel del preparat själv. Det visar sig att en minst sagt traumatisk händelse i hans barndom har gett honom något att kompensera för, och har skapat ett helt knippe frustrationer in i nutid. De flamländska huvudpersonernas rasism gentemot valloner är också påtaglig. Ganska bra. Dock undrar jag vad som var grejen med att de två inblandade vallonerna framstod som två komiska klantar. En liten lärdom man kanske ska dra: om en riktigt stor och muskulös snubbe (med åtminstone en viss risk för otillåtna preparat innanför västen) sitter och snackar med en tjej på i en bar (med uppenbar risk för alkoholkonsumtion), kan det inte då finnas en viss fara i att använda hela sin övertalningsförmåga för att dra iväg tjejen till dansgolvet mitt framför ögonen på den enorma killen? Bara en tanke.

Cuchera
Fattigdom och den raserade/privatiserade sjukvården på Filippinerna tvingar in många i sexhandel och drogsmuggling. Detta är just temat för filmen. Starkt och obehagligt – inte minst scenerna där behållarna med knarket ska sväljas eller in i någon annan kroppsöppning är plågsamma. Men med varning för känsliga tittare kan jag ända rekommendera den.

Damsels in distress
Betydligt lättsammare blev det i nästa film. Lucy byter college, och träffar omgående på en grupp kvinnliga studenter som är fixerade vid att hjälpa sina medmänniskor. Sen blir det komplikationer. Ganska originell collegekomedi där alla medverkandes dumma beteende är fullt medvetet. Hyfsat underhållande, även om jag inte roas lika mycket som många runt om kring mig. Inte för att hålla på som filmkritiker och nästan tvångsmässigt jämföra filmer som inte sällan har ganska lite gemensamt, men någon ny Clueless är det ju inte.

The Innkeepers
Ett gammalt hotell ska stängas, och sista helgen är det bara ett fåtal gäster samt två ur personalen där. De sistnämnda tycker att det är ett bra tillfälle att en gång för alla skaffa fram tydliga belägg för att hotellet är hemsökt. Men som alla som har sett liknande filmer vet är det sällan en bra idé att försöka påkalla spökens uppmärksamhet. En ganska bra och hyfsat kuslig spökfilm.

The Source
Ett barn föds i en arabisk by någonstans (vi får inte veta var den ligger). De patriarkala strukturerna visas genast genom alla som gratulerar till att det blev en pojke och inget annat. Samtidigt får en kvinna missfall under den långa promenaden för att hämta vatten. Kvinnan, Leila, påpekar att ganska många missfall har skett i byn under vattenhämtningen och anser att det är hög tid att en vattenledning dras till byn. Många av männen och vissa av kvinnorna hävdar att det är tradition att kvinnorna hämtar vatten (höggravida eller ej). Så har det alltid varit liksom. Leila får dock snabbt stöd av många – framför allt byns gammeltant, som blev bortgift vid 14, våldtagen på bröllopsnatten, och sen födde 12 barn varav 7 dog, och därför inte är så impad av konceptet tradition. Hårdaste gammeltanten vi har sett sen… Jag vet inte, bra länge. Kvinnorna inleder en kärleksstrejk: inget sex förrän vi får en vattenledning till byn. Vissa av männen har förståelse för kvinnornas krav, andra vill använda hårdhandskarna för att återställa sin ohotade position i byn. Grym film om kvinnor som tar strid för sina grundläggande rättigheter, utan tvekan en av årets bästa. Den här måste ni se.

Hara-kiri: death of a samurai
Takashe Miike, som har regisserat, har gjort många välgjorda, våldsamma och originella filmer (Ichi the killer, Gozu, Dead or alive med flera). Den här var dock ganska stillsam större delen av tiden. I Japan i mitten av 1600-talet rådde fred, och således gick affärerna lite knaggligt för krigarkasten, samurajerna. I ren desperation gick vissa av dem till någon mäktig herres ägor och begärde att få begå rituellt självmord medelst maguppskärning – detta skulle nämligen betraktas som en ärofull död typ som i strid. Inte för att dissa främmande kulturer, men de krigiska ideal som rådde i Japans högre klasser var helt störda, som exemplet jag just gav visar. Men åter filmen: dock hände det att samurajerna bara bluffade; det innebar en viss olägenhet när det kom dit aldrig så modiga krigare och skar upp sina magar, så ett alternativ var att bara ge den tilltänkte självmördaren (fast på ett ärorikt sätt) några slantar och skicka iväg honom. En följd blev att vissa kallt räknade med att få en slant och sedan skickas på porten. Just detta gör en ung samuraj, utan erfarenhet av strid men också utan pengar till sjukvård till sin lilla son. Men han har otur, han hamnar hos någon som vill statuera exempel för att slippa dylika försök i framtiden, och tvingar honom att genomföra den dödliga riten. Riktigt bra film med ett tydligt budskap om det absurda i samurajidealen. Dessutom: en helt grotesk scen med ett försök till hara-kiri med ett träsvärd som bara måste ses.

Terraferma
Årets Oscarsbidrag från Italien. En gammal fiskare på en italiensk ö söder om fastlandet vill inte ge upp fiskandet för allt smör i Småland – eller i alla fall de 100 000 euro han kan få i bidrag om han skrotar sin gamla båt, vilket hans son vill övertala honom till. Men just när man tror att det ska bli en film om glesbygdsproblematik bland syditalienska fiskare och gamla män som klamrar sig fast vid sitt invanda liv dyker ett nytt tema upp: båtflyktingar från Afrika. Fiskargubbarna försvarar ihärdigt sin syn på saken, havets lag som de kallar det: om någon är i nöd på sjön så hjälper man denne, that’s it. Den italienska polisen har som vi vet en helt annan syn på saken. Mycket bra film om ett minst sagt brännande ämne. Se den!

Twilight portrait
Man fick på intet sätt något positivt intryck av snutarna i den förra filmen. De ryska konstaplarna i den här filmen är om något ännu värre. Visserligen ser man dem inte massdeportera fattiga flyktingar, men i gengäld våldtar de ensamma kvinnor som råkar komma i deras väg – åtminstone den polispatrull som vi får stifta bekantskap med. Filmens huvudperson är en kvinna som råkar ut för dem. Jag kan inte säga att jag förstår mycket av hennes handlande i resten av filmen, men om man vill se en välspelad film och inte har något emot en dyster stämning så är det här inget dumt val. Han som spelade den buttre och storväxte snuten utsågs dessutom till festivalens bästa manliga skådis.

Lover boy
Ännu en välspelad rumänsk film. Huvudrollen spelas av George Pistereanu, som vann pris som bästa manliga skådis på förra filmfestivalen 2010. Den här gången spelar han en kille som växlar mellan att vara väldigt charmig och tämligen otrevlig, med ett sammantaget intryck som lutar åt det senare. Det kan inte vara allt för muntert att vara en av kvinnorna som umgås med männen i filmen. Låt inte titeln bedra er, det är inte direkt romkom.

Sleeping beatuty
Universitetsstuderande tjej har ett kontorsjobb, men hakar på en chans att tjäna lite snabbare pengar. Hon blir nedsövd och så får äckliga rika gamla gubbar gosa med henne. De får inte penetrera henne och inte lämna märken (inte för att någon kollar). Att det finns vidriga rika gamla gubbar visste vi, men i övrigt finns det en del man undrar över. Varför bränner hon upp pengar? Varför lät hon bli att betala hyran så att hon blev vräkt, och varför hyrde hon istället värsta glassiga lägenheten? Mysigt på jobbet? Självskadebeteende? En lärdom är att det finns en skillnad mellan att vara subtil eller att lämna frågor obesvarade och att bara vara vag och luddig. Inte så att det är dåligt spelat överlag, men ibland är det kalkonvarning, som när en av gubbjävlarna berättar en patetisk historia för bordellmamman – och man sen i en närbild ser att hon har tårar i ögonen. DN kallade filmen för ytlig provokation, och det kanske ligger något i omdömet.

Rebellion
Baserad på verkliga händelser. På Nya Kaledonien, som fortfarande tillhör Frankrike, tog en grupp kanaker – alltså den inhemska befolkningen – franska gendarmer som gisslan, och under tillslaget dödades några av gendarmerna av misstag. En enhet från gendarmernas specialenhet åkte dit för att få dem fria, främst med hjälp av förhandlingar. Trodde de – samtidigt skickades dock armén dit, och de var som vanligt inte så inne på att prata, utan föredrog att hårdhänt förhöra slumpvist valda delar av civilbefolkningen. Situationen komplicerades av att det snart var dags för presidentval i Frankrike, mellan ”socialisten” Mitterand och högerns Chirac, som vi ju fortfarande dras med. Frågan gällde därför inte bara huruvida det var möjligt med en förhandlingslösning, utan också att få en lösning snabbt som imponerade på de franska väljarna, som serverades storyn genom fransk medias förvrängda filter. Speciellt Chirac behövde röster från Front National och intog en hård linje gentemot de uppstudsiga kolonialundersåtarna. Mycket bra film, som ger en tydlig bild av den fortsatta franska kolonialpolitiken, och hur den sammantvinnas med dess politiska fraktioners egoistiska motiv i presidentvalstider. Kanakerna kommer till tals också, och påpekar att huvudorsaken till att Frankrike bryr sig om Nya Kaledonien är de stora pengar som finns att hämta i nickeltillgångarna, samt att den franska politiken är ett hot mot deras kulturella överlevnad. Filmen börjar och slutar när en specialenhet från armén går in för att frita gisslan, trots att en förhandlingslösning är på väg. Frågan om vilka som vill ha fred och vilka som är barbarer visades på ett nästan övertydligt sätt: flera av kanakerna avrättades av de franska trupperna efter att stormningen var över – inklusive dess ledare som mördades på väg till sjukhuset – medan inte en enda i gisslan sköts, trots att de franska styrkorna bröt sina löften och gick till angrepp. Värdig avslutning på årets filmfestival.

Vinnarna
En rad priser delas ut varje år. Bronshästen delas ut till bästa filmen, dock är det bara filmerna i den speciella tävlingskategorin som deltar. I år vann Oslo 31 augusti, som jag skrev om i min rapport efter pressvisningarna. Den är väldigt bra och inget dåligt val, även om jag hellre skulle ha valt exempelvis Play eller Martha Macy May Marlene. Dock får man väl vara glad för att priset inte gick till den stört överskattade och ointressanta Shame. Priset för bästa skådespelerska gick till Yohanna Idha för sin roll i Katinkas kalas. Jag var inte helt såld på filmen, och tyckte att regin hade tydliga brister. Dock tyckte jag att den som höjde sig över resten var just Yohanna Idha, så grattis till henne. Till bästa manliga skådis utsågs Sergei Borisov för sin roll som den buttre och inte helt sympatiske snuten i Twilight portrait. Han gör onekligen en bra rolltolkning. Publikpriset gick till 50/50, som jag tyvärr inte såg. Samma sak med Vad gör vi nu?, som fick pris för bästa manus och bästa musik. Dessutom fick Lisa Aschan stipendium från filmfonden för sin nästa film, Förvaret. Hennes debutfilm Apflickorna var sjukt bra, så ge henne ett rejält stipendium, det tycker jag!

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *