Play och rasismdebatten

Kulturdebatten i DN och Aftonbladet har de senaste veckorna till stor del dominerats av Ruben Östlunds film Play. Inte så mycket dess konstnärliga kvaliteter, då den fick nästan idel höga betyg av kritikerna, utan mer för eventuella underliggande budskap som finns eller kan läsas in av tittaren. Frågan har varit: är Play, eller kan den tolkas som rasistisk?


Jag har inte svårt att bestämma mig för vad jag tycker om filmens kvaliteter som film. Den är oerhört bra in i minsta detalj, och skådespeleriet, med idel amatörskådisar, är i absolut toppklass. Ruben Östlund har helt enkelt ingen överman när det gäller att få skådespelarna att agera naturligt och trovärdigt. Då pratar jag inte bara om i Sverige, utan överhuvudtaget. Säkerligen finns det många som inte skulle gilla filmen. Den är ganska långsam och utdragen, och Östlund har en väldigt egen stil – om det är Hollywooddramaturgi man vill ha får man vara beredd på att bli besviken. Men det långsamma tempot till trots är det en tät, gripande och ofta obehaglig stämning som jag inte tycker blir tråkig för ett ögonblick – det vill säga precis så länge jag skulle tveka att ge den högsta betyg.

De kritiska rösterna har alltså handlat om något annat: är Play rasistisk? Handlingen är att några svarta barn/ungdomar rånar några vita (en är av asiatiskt ursprung) barn i 12-årsåldern, genom en sofistikerad blandning av manipulation och underliggande hot, det så kallade ”brorsantricket”: den största svarta killens lillebror blev rånad på sin mobil i helgen, och en av de vita killarna har en precis likadan mobil, men likadana repor… det måste förstås redas ut. De tre offren förmår inte att säga ifrån utan följer snällt med för att ”träffa lillebrodern”. Efter flera timmar förmås de tre killarna att utan ett öppet uttalat hot lämna ifrån sig alla värdesaker.

Det är givetvis inte svårt att se hur en rasistisk tolkning skulle kunna göras. På Aftonbladets kommentatorsfält har det haglat kommentarer om att filmen visar det våld som de stackars vita svenskarna hela tiden utsätts för av massinvandrarna (hur många av dem som kommenterar som faktiskt har sett filmen förtäljer dock inte historien). Att sverigedemokrater och andra rasister gör den tolkningen – oavsett om de har sett filmen eller inte – var ju givet. Det gör de ju alltid, så det är en ganska osäker värdemätare. Det är dock inte bara rasisterna som tror att filmen kommer att uppfattas så.

Är den rasistisk?
Den av kultursidesdebattörerna som går längst i tolkningen av Play som rasistisk är Stefan Jonsson, som i DN (5/12) slår fast att filmens budskap är att det är massinvandringen som är problemet (jag räknar då inte artikeln Play – som en filmad rasistblogg, då det påståendet inte har täckning i själva artikeln, även om den är kritisk, utan får nog tillskrivas en sensationslysten rubriksättare på Aftonbladet). Han slår verkligen fast, han redovisar inte en möjlig tolkning, utan den ENDA möjliga tolkningen (ty han är Stefan Jonsson!!)

En bihandling i filmen är en vagga som står på ett tåg. Den står i vägen, men tågpersonalen har svårt att handskas med frågan, då de inte lyckas få kontakt med ägaren genom utrop i högtalarna. Jonsson slår fast: vaggan, som visar sig tillhöra somalier, symboliserar att fler svarta barn kommer in i landet. Han avvisar tanken på att detta skulle vara en subjektiv tolkning. Detta är TOLKNINGEN (ty han är Stefan Jonsson!!). I slutet av filmen känner en rånad kille igen en – en av de två minsta – av de svarta rånarna. Hans pappa med kompis går dit och konfronterar handfast barnet som sitter med sin lillebror. En förbipasserande kvinna har synpunkter på hans sätt att fysiskt tillrättavisa ett barn och ta hans mobil (i tron att den är stulen av någon) och ett hetsigt samtal uppstår.

Detta, slår Stefan Jonsson åter fast, visar utan tvekan att Ruben Östlunds budskap till folket är att massinvandringen är boven i dramat. Än mer – efter den scenen kan ingen tittare undgå att förstå att detta är budskapet! Att ingen annan som debatterat på kultursidorna dragit samma slutsatser verkar inte bekymra honom nämnvärt, (ty de är blott debattörer och han är Stefan Jonsson!!)

Själv drog jag helt andra slutsatser av scenen: snarare slår den undan benen på alla tolkningar som tillskriver Play ett medvetet rasistiskt budskap. De två vita männen som ger sig på två svarta barn är de utan tvekan mest osympatiska personerna i filmen – det här är det enda tillfälle under filmen då jag sitter och önskar att jag var där och kunde slå ner någon som framträder eller åtminstone hota dem med spö tills de bara höll käften. Det finns antydningar i form av saker som pappan säger som tyder på att han hade en rasistisk ådra – förutom den förståeliga vreden över att sonen blivit rånad, givetvis. Dock är det svårt att slå fast hur det verkligen låg till med det eller vilken betydelse det hade.

Det centrala är ändå: en vuxen, väldigt osympatisk man som uppbackad av sin kompis tar sig rätten att handgripligen ge sig på ett barn och ta hans mobil. Stefan Jonsson anser att den scenen (konfrontationen mellan kvinnan och pappan följer direkt på att han läxar upp den svarta pojken) inte fyller någon funktion, annat än att bekräfta att massinvandringen är problemet. Det skulle kunna hänga ihop med att han är så inställd på att läsa in ett rasistiskt budskap att han missar ett kanske ännu mer centralt tema: barnens utsatthet, där ingen hjälp står att få från vuxenvärlden.

Jag är egentligen inte speciellt intresserad av Stefan Jonsson. Om han taggade ner lite och pekade på saker i filmen han tyckte var problematiska kanske han kunde ha sagt något intressant – men nu valde han att högljutt slå fast att så här är det och det kan inte vara på något annat sätt och det kan ingen undgå att inse, ty jag är Stefan Jonsson!! Har du funderat på att typ starta en sekt istället, Stefan?

Mer intressant är det att ta upp de lite mera sansade debattörerna, som Åsa Linderborg, Daniel Strand, Adam Wickberg Månsson med flera. De saknar anklagelserna om att Ruben Östlund har en öppen rasistisk dagordning, men menar att filmen kan leda tittaren till rasistiska slutsatser. Deras kritik kan i stort sammanfattas: Play behandlar ett ämne som är en ständig käpphäst för rasisterna (svarta utsätter vita för våld, även om det här sker i form av ett dolt hot), utan att tydligt förklara att det underliggande problemet inte handlar om ras eller etnicitet – vilket öppnar för rasistiska tolkningar för tittaren.

De gör lite olika utvikningar, som att hävda att Östlund reducerar frågan om klass till att handla om ras, om att han förenklar, att vi inte får lära känna rånarna – kort sagt att det finns mycket som inte förklaras i filmen. Jag kan inte låta bli att känna att det är en ganska enkelspårig syn på vad film är och ska vara som uppvisas. Åsa Linderborg diskuterar vad Östlund vill säga i termer som att det måste vara något väldigt specifikt man lätt kan sätta fingret på.

Och de verkar överens om att inte förklara något specifikt i en film är samma sak som att ge en förenklad förklaring. För att klargöra: jag gillar filmer som klart och tydligt tar ställning och har ett väldigt tydligt politiskt budskap (så länge det är lite mera komplext eller radikalt än de vanliga moralkakorna från Hollywood), och jag avvisar med förakt den rädsla för allt de kallar ”plakatpolitik” som så många filmkritiker uppvisar. Men ska man därför kräva att alla filmer är pedagogiska och tydliga? Eller kanske mera relevant: ska man kräva det av alla filmer som berör frågor som rasism? Ruben Östlund själv gjorde ett ganska misslyckat försök att ge sig in i den skriftliga debatten, och flera debattörer har kunnat plocka ganska enkla poänger mot hans inlägg. Vad gäller skriftlig debatt finns det kanske många som kan mästra Östlund, dock är jag inte lika säker på att han har så mycket att lära från deras tvärsäkra påståenden om hur film är eller ska vara.

Eller rent av antirastisk?
En annan tolkning görs av de debattörer som försvarar filmen. Längre än någon annan åt det hållet i debatten går kanske America Vera-Zavala (Fördomar für alle, Aftonbladet 2/12), som uppfattar Play som uppenbart antirasistisk. Hynek Pallas (”Play” fångar svensk rasism, DN 24/11) och Stefan Helgesson (Filmen lika mycket en berättelse om de vuxnas frånvaro, DN 14/12) är två andra debattörer som också motsätter sig en påståendet att filmen bäddar för rasisterna, och menar att filmen snarare ifrågasätter invanda tankar om etnicitet.

Play anvisar inte tydligt och pedagogiskt hur den ska tolkas, detta är ju grunden till kritiken från Åsa Linderborgs ringhörna. Givetvis stämmer det, som det har anförts i kritiken, att kameran inte är neutral, och att det är Östlund som väljer vad vi ska se. Men Play är mycket mindre tydlig än de flesta konventionella filmer. Liksom i hans tidigare filmer (Gitarrmongot och De ofrivilliga) får vi ingen utförlig förklaring av vad vi ser, inga djupgående personporträtt. Vi får följa några barn, kanske 12 år, som genom manipulation, med förmenta förnuftsargument, stunder av vänlighet samt ett ständigt förtäckt hot förmås att lämna ifrån sig alla värdesaker. Att rasismen finns som ett underliggande tema är uppenbart, då olika grupper har sin position i samhället (inklusive de perifera indianmusikerna). Ett annat tema är klass: det är uppenbart att pojkarna som blir rånade kommer från familjer som har det bättre ställt, och som inte har några större problem att täcka förlusterna ekonomisk (vadå, din pappa kan ju bara köpa en ny, som en av de svarta pojkarna säger). De svarta pojkarna står helt uppenbarligen längre ner i klasstegen.

Innebär det att Östlund reducerar klassfrågan till att handla om etnicitet, som Åsa Linderborg hävdar? Nej, Play visar hur ett klassamhälle med starka rasistiska drag kan se ut, det är ingen, och gör inget anspråk på att vara någon allsidig analys. De svarta pojkarna vet att deras offer antagligen har en del värdesaker, att de förmodligen är lätta offer, samt att deras eget utseende fungerar som ett hot i sig. Ett annat, och faktiskt kanske ännu viktigare tema är barnens utsatthet, och frånvaron av stöd från de vuxna – mamma svarar inte i mobilen, trots upprepade försök, kaféägaren förmår inte ge den hjälp de behöver (utan att därmed säga precis vad hon kunde ha gjort), de vuxna som passerar vid olika skeenden i filmen ingriper inte.

Vi får också följa ett väldigt fascinerande spel såväl inom de två grupperna av pojkar, som mellan dem. Förövarna kör med good cop/bad cop – inklusive när de pratar en bit bort för att ge intrycket av att de faktiskt är oense. Samtidigt blir Sebastians (den av de vita pojkarna som påstås ha en exakt likadan mobil som den lillebror som ska ha blivit rånad) kompisar de som mest nitiskt ser till att han följer de uppsatta reglerna: att han kommer tillbaka när han efter en incident på spårvagnen blir avskild från gruppen, att han inte springer iväg, samt att han verkligen lämnar alla värdesaker. Hans av allt att döma bästa kompis börjar rent av att faktiskt skuldbelägga Sebastian: det är ju du som har mobiltelefonen!

Som en studie i gruppdynamik torde Play vara bland det intressantaste som har kommit på ett tag. Samtidigt är det inte alls en entydigt negativ bild som ges av förövarna. Att några framstår som snällare är visserligen en del av det manipulativa spelet, men inte bara. Den av pojkarna som blir kvar med Sebastian på spårvagnen när de andra jagas ut ger honom exempelvis tillåtelse att ringa sin mamma – och därmed få en chans att sätta stopp för hela spelet. Dock svarar hon fortfarande inte, och Sebastian förmår inte göra annat än att åter ansluta sig till gruppen.

Överhuvudtaget finns det inte mycket som tyder på att de hade någon avsikt att skada sina offer fysiskt eller ens med öppet fysiskt hot (givetvis blev det ändå en uppskakande upplevelse). Jag börjar faktiskt gilla några av dem så smått (men, då det i den här debatten är av största vikt att vara tydlig, vill jag bara påpeka: jag tycker inte att det är ok att råna småpojkar, fast deras pappor har råd att köpa nya mobiler!).

Öppnar den för rasism – eller samhällskritik?
Frågan återstår fortfarande hur filmen uppfattas. De som redan är sverigedemokrater eller dylikt kommer sannolikt att uppfatta Play som en bekräftelse på att svartas våld mot vita är ett stort problem i Sverige – men de brukar ju vara bergfasta i den uppfattningen i vilket fall. Intressantare är att fråga om filmen kan förstärka rasistiska stereotyper hos folk som inte har bestämt sig för att skylla samhällsproblemen på invandringen. Här är det givetvis svårt att veta hur filmen uppfattas av olika människor – självklart finns den en risk att filmen hos vissa kommer att förstärka stereotyper om att mörkhyade människor innebär ett hot.

Men finns det inte också en möjlighet att tänkande människor kan se filmen som en anklagelseakt mot ett rasistiskt klassamhälle, ett individualistiskt samhälle där en grundläggande trygghet i stor utsträckning saknas – och där den slutgiltiga förnedringen för de rånade pojkarna kommer när de, bestulna på sina mobiler och plånböcker tvingas planka på spårvagnen för att komma hem, blir tagna av biljettkontrollanter som förutom att ge dem vardera 1200 spänn i böter håller ett förmanande tal om att det är dumt att tjuvåka utan att ens fråga hur det kommer sig att de tjuvåker? Kan inte filmen också leda in tankarna på att ifrågasätta den rådande samhällsordningen?

Gentemot Åsa Linderborgs oro att det är vore oklokt att visa filmen utanför storstadens intellektuella kulturelit svarar America Vera-Zavala att det faktiskt redan sker. Världspremiären av Play skedde på Backateatern på Hisingen, och den har fortsatt att visas där för skolungdomar med ursprung från 200 länder, och skapat diskussioner om fattigdom, rädsla, segregation och hat. För mig satte Zavala där spiken i kistan för alla argument för att fördöma Play. Vissa kommer säkert att dra reaktionära slutsatser från filmen, men uppenbarligen kan den också användas, och används, på ett progressivt och potentiellt radikalt sätt. Tolkningen av filmen må inte vara given, men jag måste ansluta mig till sidan som menar att ett sådant krav inte kan ställas på konst.

Det återstår att säga: lysande film, Ruben, och ni andra: se den. Men för att vara tydlig och inte riskera att anklagas för att reducera politiken till att bara se på film vill jag tillägga: och glöm inte att göra något åt klassorättvisor, rasism och otrygghet.

Jens-Hugo Nyberg

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *