Socialistiska Partiets antikapitalistiska konferens i Malmö

Socialistiska Partiet hade till lördagen 14 januari bjudit in folk från Förbundet Allt åt Alla, Gemensam Välfärd, Syndikalistiska Ungdomsförbundet och  Vänsterpartiet för att uppmuntra till debatt bland antikapitalister.

Arrangemanget samlade ett 80-tal åhörare som bjöds på intressanta föredrag från deltagande organisationer, föredrag som följdes av diskussioner kring de ämnen som togs upp. Nedan tänkte jag referera till ett föredrag jag lyssnade på. Därefter kommenterar jag mycket kort det föreslagna krisdokument som SP i slutet av konferensen uppmanade deltagarna att studera och reflektera över. Ett dokument i syfte att samla antikapitalister för att bekämpa nedskärningar och andra försämringar som följt i den kapitalistiska krisens spår. Det är möjligt att vi återkommer till detta dokument senare, när vi studerat det mer noggrant.

Att kommunicera politiskt
Abe Bergegårdh från Vänsterpartiet ville belysa vikten av att sprida, skriva och kommunicera politisk propaganda på ett så effektivt sätt som möjligt. En svårighet som kan finnas i vänstergrupper generellt sett, med avseende på förmågan att kommunicera trovärdigt och effektivt, är att den egna identiteten och förståelsen av sig själv ”som grupp” kan skymma sikten av hur andra människor utanför gruppen förstår ens budskap. Man riskerar att på förhand bli bunden av en förförståelse som i vissa avseenden kan begränsa arbetet med att kommunicera sina budskap. Den kan då exempelvis handla om språkbruket som används: Även om de egna medlemmarna i den grupp man tillhör kan tycka att ett begrepp som ”avreglering” är självklart, är det inte alltid säkert att alla som lyssnar till budskapet förstår begreppet till fullo. Därför kan det vara bra att konkretisera vad man menar. Det kan låta självklart, men kan vara lätt att glömma i en grupp där relativt sett ”avancerade” teorier och analyser är mer självklara för gruppens eller partiets medlemmar än för befolkningen i stort.

Ytterligare en aspekt av politisk kommunikation som Abe tog upp var utvärderingens betydelse. Alltså att avsätta tid för att i efterhand se hur pass effektiva och välriktade kampanjer eller annan propaganda varit. Hur mycket resurser och hur mycket politisk energi och arbete har lagts ner i relation till effekter och resultat? Har alltför mycket arbete utförts när alltför skrala resultat blivit utgången? Eller har det kanske lagts ner för lite arbete i en sak som varit lyckad och effektiv, men som hade kunnat bli ännu bättre med mer engagemang? Gjorde man på rätt eller fel sätt, och i så fall på vilket sätt?

Ännu viktigare är kanske förberedelsearbetet: Inför exempelvis skrivande, kampanjer eller politiska prioriteringar bör man studera saken man avser arbeta med på djupet. Det kan då handla om kvantitativa undersökningar, sådant som tillgänglig statistik från till exempel SCB. Mer kvalitativa undersökningar kan också göras, att exempelvis lyssna på vad arbetskamrater säger på kafferasten. Oavsett tillvägagångssätt är det viktigt att man arbetar metodiskt. Man måste ha målgruppen för ögonen. Med andra ord: Vilka är det som är tänkta att ta till sig budskapet? Och var någonstans är målgruppen som mest mottagliga för budskapet? När är de mest mottagliga för budskap? Om propagandan riktar sig till vårdarbetare som arbetar dagtid, kanske flygblad tas emot bättre innan jobbet än efter jobbet då de är för trötta eller för stressade eller angelägna att komma hem snabbt?

Systematisk bör man även vara i undersökandet av den egna gruppen eller partiet. Det kan vara bra att se vilka speciella färdigheter och [special]kompetenser som finns hos varje enskild medlem för att därmed kunna effektivisera arbetet.

Bilder och språkbruk togs upp specifikt. Med utgångspunkt i Gramscis tankar om idémässigt övertag eller ideologisk dominans – hegemoni – bör vi ha som målsättning att vårt intresse som arbetare och kommunister blir till ”det allmänna intresset” eller ”det sunda förnuftet”. Språkligt sett innebär det att kampen måste tas om begrepp eller uttryck som idag, i det så kallade offentliga samtalet, domineras mer av liberala och pro-kapitalistiska föreställningar än av kommunistiska förståelser. Det kan röra sig om sådant som ”frihet”, ”ansvar” eller ”reformer”. Vi bör ta kampen om dessa begrepp för att fylla dom med det innehåll som vi, inte den nuvarande överheten, ger dom. Detsamma kan sägas om uppfattningar kring kriminalitet som drabbar delar av arbetarklassen hårt. När konservativa eller högerradikala krafter säger sig vara ”hard on crimes” eller tuffa mot brottslingar kan vi också säga att vi är ”hard on crimes”. Fast på vårt sätt, inte genom fler poliser eller strängare fängelsestraff, utan genom bostadsorganisering, arbetarnas självförsvarsgrupper, satsningar på social välfärd med mera.

Bilder kan med fördel användas ofta och gärna, exempelvis för att visualisera statistik eller budskap. Bilder kan bli mer konkreta och lättförståeliga än siffror och abstrakta resonemang. Att primärt använda positivt laddade bilder framför hemska eller aggressiva bilder var något som Abe betonade. Psykologiskt sett är folk mer mottagliga för positiva budskap än för negativa dito. Och det handlar då om mer än bara rent grafiska bilder: Även bilder i mer metaforisk mening bör vara positiva, som ”bilden av kampen”, ”bilden av strejken”, ”bilden av vad vi gör”. Ett sätt att lyfta fram sådana bilder är att använda sig av berättandeform i texter, ”så här bra gjorde vi eller dom där”. Tillvägagångssättet kallas på engelska för ”story-telling”, och kan utgå från hur medlemmar i den egna organisationen upplevt någonting eller att man använder sig av positiva exempel från människor utanför ens organisation. Man använder verklighetens exempel för att entusiasmera och vinna sympati.

En av Abes avslutande kommentarer rörde arbetarrörelsens tradition av att bejaka framtiden. Att vi, trots stora problem i Sverige och världen i övrigt, bör återuppliva den känsla som Internationalen ger uttryck för i textraden ”Från mörkret stiga vi mot ljuset”. För det är vi, inte kapitalistklassen, som representerar framtiden och framtidens möjligheter. Det bör ge oss tillförsikt och förtroende till att ett annat samhälle är såväl möjligt som nödvändigt och önskvärt.

Socialistiska Partiets förslag till krismanifest
Håkan Blomqvist från SP presenterade partiets krisdokument med hänvisningar till 1800- och 1900-talets rasbiologiska föreställningar som var vitt spridda, även bland vissa socialdemokrater, under tidsperioden. Analogin blev denna: Under perioden var bland annat skallmätningar – så kallad kraniologi, frenologi eller kraniemetri – att genom att mäta och iaktta människors huvudform därmed också kunna fastställa människors karaktärsdrag (”kriminell huvudform”, ”huvud typiskt för arisk intellektuell” etc.) sysselsättningar som var respekterade som ”vetenskap”. Det var ett dominerande tankesätt som sällan ifrågasattes. Samtidigt vet vi idag att kraniologin och likabesläktade rasbiologiska synsätt är fullständig nonsens vetenskapligt sett. Fast idag har den förhärskande nationalekonomin och de dominerande föreställningarna om ekonomi och samhälle fått en liknande roll. Att det inte går att ifrågasätta kapitalismen utan att dömas ut som en tokig diktaturkramare har blivit en ”självklarhet”. Den vetenskapliga hegemonin, med få undantag, är att acceptera kapitalismen som närmast naturgiven. En situation liknande den när rasbiologin sällan ifrågasattes under 1800- och 1900-talen. Och givet de oerhörda och alltmer tilltagande problemen som kapitalismen idag för med sig blir denna situation extra konstig och surrealistisk.

Dokumentet innehåller en rad förslag som i sig borde ses som välkomna av de flesta vänsterorganiserade människor: Omfördelning av resurser till arbetarmajoriteten, kontroll över finanssektorn och antirasism. Det är frågor många sannolikt kan enas kring, vilket är bra.

Några punkter hade med fördel kunnat vara lite tydligare. Det gäller bland annat de stycken som på olika sätt nämner fackföreningar. Som:

Samhället måste ta kommandot, kommuner och fackliga organisationer bör tillsammans inventera behoven och genomföra radikala sysselsättningsplaner.

Förslaget tar inte hänsyn till att fackföreningarna består av såväl gräsrötter bland vanliga medlemmar och kämpande arbetare, som av en kvävande byråkrati. Att inte detta tydliggörs är synd, eftersom vår erfarenhet (och antagligen inte bara vår erfarenhet) är att konflikter på arbetsmarkanden och på arbetsplatser ofta hämmas – och i vissa fall rentav bekämpas – av den fackliga byråkratin och ledningen. Det är alltför vanligt att kamper som riktar sig mot ledningen på en arbetsplats eller i en bransch också utvecklas till konflikter med exempelvis ledande LO-företrädare. För vår del är det absolut nödvändigt att tydliggöra skiljelinjen i de största fackföreningarna i Sverige mellan medlemmarna och byråkrater på ledningsnivå som motarbetar arbetarinitiativ underifrån. Risken med att tala om ”facket” utan att uppmärksamma dessa frågor är att man sprider illusioner hos exempelvis medlemmar i fackförbunden som har mycket negativa erfarenheter av vad dom förstår som ”facket”. Medan vi ju menar någonting annat än LO-byråkratin: Kämpande fackföreningar som demokratiskt styrs av dess medlemmar.

Detsamma kan sägas om ”samhället och kommuner”. Vi menar att det inte går att tala om samhället utan att ta upp de klasslinjer som skär igenom samhället. Det vi önskar är att kontrollen över de viktiga samhällsfunktionerna och ekonomin övergår till arbetarklassen genom deras egna organisationer, exempelvis via arbetarråd. Vi tycker inte att dagens toppstyrda kommuner – där beslut tas av politiker som dessutom inte är avsättbara förutom via val var fjärde år – är föredömen eller exempel att följa i byggandet av ett nytt, socialistiskt samhälle. När man i texten skriver ”facklig kontroll krävs av bemanning och anställningar” finns lite av samma otydlighet: För det är väl uppenbart, åtminstone för oss, att vi inte önskar att Wanja Lundby-Wedin ska kontrollera bemanning och anställningar? Det är ju istället vi, i egenskap av arbetare (och faktiskt oberoende av om vi är fackligt organiserade eller inte) som bör kontrollera inte bara bemanning och anställningar utan hela produktionen som sådan.

Med dessa invändningar framförda, bör det sägas att SP:s föreslagna krismanifest är välkommet. Det behövs större enhet i kampen mot dagens kapitalism och redan utgångspunkten att diskutera en sådan enhet är relevant.

SP förtjänar en eloge för väl genomfört och organiserat arrangemang.

Jon Bergman

No Responses

Add a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *