Socialistiska Partiet (SP), som organiserade en antikapitalistisk konferens i Malmö i januari, har under våren lanserat en antikapitalistisk kampanj med namnet ”Kapitalism? Nej tack!”, och uppmanar andra organisationer att haka på. Ett krismanifest och en flygbladsfolder har också publicerats.
Att SP tagit upp frågan om behovet av ett gemensam organisationsöverskridande antikapitalistiskt samarbete är positivt, och vi välkomnar därför initiativet som sådant. Dock vill vi ifrågasätta den föreslagna formen för samarbetet. Kampanjen tycks i nuläget mest vara inriktad på väldigt allmän antikapitalistisk upplysning/propagandaspridning, och den politiska plattformen för samarbetet är framtagen redan innan ett samarbete har kommit till stånd. Vi tror att det är att börja i fel ände. En bättre metod vore att bjuda in alla radikala krafter som är intresserade av ett genuint försök att ta gemensamma steg i riktning mot samarbete för en antikapitalistisk organisering till ett gemensamt möte, där vi skulle kunna diskutera förutsättningarna för ett gemensamt initiativ, och undersöka vilka steg som behöver tas.
Det finns en rad politiska skäl till varför den antikapitalistiska vänstern i det här landet är splittrad, men denna splittring är i sig ett problem. Det bidrar till den revolutionära vänsterns omfattande marginalisering, och gör den oattraktiv i ögonen på många arbetare som skulle vilja se ett radikalare alternativ till socialdemokratin och vänsterpartiet. De samarbeten som genomförs inom den radikala vänstern sträcker sig i nuläget sällan utöver kampanjer för enskilda demonstrationer eller liknande aktioner. När demonstrationen klarats av skiljs sedan organisationerna åt, och i bästa fall har man hållit en lyckad demo och rekryterat några nya medlemmar till respektive organisation.
Uppgiften för ett mer långsiktigt antikapitalistiskt samarbete ligger i att hitta en form för samarbete där gemensamma praktiska ingripanden i kampen kan kombineras med en politisk diskussion om strategi och taktik. Målet måste vara att bygga en gemensam, kampduglig politisk organisation. Genom kamratlig diskussion och debatt, där gemensamma erfarenheter kan värderas kollektivt och förtroende mellan aktivister från olika traditioner kan byggas upp, skulle en sådan form kunna spela en viktig roll för att överbrygga de antikapitalistiska krafternas nuvarande splittring. En sådan organisation skulle kunna bli det ”organiserande forum” där marxismen skulle kunna utvecklas mer kollektivt och dynamiskt. Detta är idag något av en förutsättning för att marxismen ska kunna återfå sin aktualitet som en levande kraft i arbetarrörelsen.
Vi måste så klart vara medvetna om de nuvarande förutsättningarna för ett sådant samarbete. Grundvalen för ett gemensamt antikapitalistiskt initiativ på svensk mark består i dag av ett rätt begränsat urval av politiska krafter. Den nuvarande uppgången för Vänsterpartiet innebär också att många med vänstersympatisörer snarare väljer att sätta tilltro till detta parti än att befatta sig med radikalare krafter. Socialdemokratins nuvarande uppgång i opinionsmätningarna vittnar också om att det är en kraft som varje nytt initiativ måste förhålla sig till.
Men socialdemokratins ledning kommer att fortsätta den nuvarande högerkursen. Med Löfven har storföretagen fått sin mest pålitlige fackliga ”motpart” vid rodret. Arbetarna kommer att få betala för krisen även med S vid makten. Vänsterpartiet å andra sidan håller fast vid en parlamentariskt snäv strategi, vilket betyder att man avstår från att utmana det klassamarbete som är utmärkande för socialdemokratins ledarskap i den fackliga rörelsen och i en rad andra sammanhang. Allt detta kommer att resultera i besvikelse, vilket bara kan omvandlas till något positivt om frustrationen kan kanaliseras i riktning mot något radikalare. Om den antikapitalistiska vänstern ska kunna bli den kraft som kan dra nytta av en sådan utveckling på allvar, men också om vi ska kunna utnyttja de samarbeten som idag ingås oss emellan i olika ”dagsfrågor” för att börja ta steg i denna riktning, så krävs det därför att vi börjar diskutera hur ett sådant alternativ skulle kunna se ut mer konkret, och vilka steg som skulle behöva tas för att möjliggöra detta.
Att det måste finnas en gemensam syn i vissa fundamentala frågor för att möjliggöra ett mer långsiktigt antikapitalistiskt samarbete är uppenbart. En avgörande fråga gäller så klart hur en antikapitalistisk opposition ska förhålla sig till Vänsterpartiet och socialdemokratin. Vad skulle dess existensberättigande bestå i? Och hur skulle det relatera till arbetare och vänsteraktivister som fortfarande har illusioner om S och V? En sammanhängande viktig fråga gäller hur ett antikapitalistiskt alternativ ska förhålla sig till den fackliga byråkratin, med dess förrädiska och passiviserande inverkan på klasskampen. Att ta gemensamma initiativ gentemot de fackliga ledarna för att stimulera rörelse och motstånd är så klart nödvändigt, men vi måste också gemensamt förstå vikten av att ett antikapitalistiskt alternativ blir en verklig opposition som understödjer varje initiativ (eller där det är möjligt tar egna) som kan bidra till att göra arbetare förmögna att ta fajten även utan stöd från – eller i strid med – de centrala företrädarna. Sådana frågor skulle det vara avgörande att diskutera inledningsvis.
En annan fråga handlar om inställningen till kapitalismen: Den antikapitalistiska vänstern kan inte nöja sig med att utmana kapitalismens värsta synder. Vi är säkert överens om att det inte bara handlar om att bekämpa vinster i välfärden. Klassamhället och den ekonomiska ordning som det är baserat på måste rivas upp med rötterna. Ett antikapitalistiskt samarbete måste fastslå att målet är att upprätta ett klasslöst samhälle. Det betyder också att ett antikapitalistiskt initiativ inte bör avsäga sig några särskilda kampformer. Medel för att nå målet måste avgöras konkret, men inte begränsas på förhand genom att acceptera kapitalismens och parlamentarismens snäva ramar, såväl som exempelvis de ramar som fackföreningsledarnas legalism medför i förhållande till frågan om strejkrätten. Ett antikapitalistiskt samarbete behöver en revolutionär udd.
Frågan om hur vi når socialismen och andra frågor är dock områden där högre enhet endast kommer att kunna uppnås på basis av gemensamma erfarenheter, samt genom demokratisk diskussion och debatt. Ett nytt antikapitalistiskt samarbetsprojekt skulle behöva forma sin egen tradition i denna mening. I detta ”formande” bör inga kamrater eller organisationer avstå från att argumentera för sina uppfattningar. Uppnår vi en enhet i de avgörande frågorna för kampen idag, och lyckas vi omsätta denna enhet i praktik, så tror vi att ett samarbete skulle kunna locka till sig fler anhängare och aktiva över tid, vilket skulle betyda en bättre grund för fortsatta diskussioner och debatter om den långsiktiga strategin som ett gemensamt initiativ har att ta ställning till.
Skulle ett sådant projekt utgöra det första steget i riktning mot skapandet av ett revolutionärt antikapitalistiskt parti, en uppgift vi i Arbetarmakt håller för strategiskt nödvändig, så vore det så klart ett oerhört stort steg framåt. Men om ett sådant samarbete bara kunde lägga grunden för att skapa enhet på en högre nivå mellan aktivister och olika organisationer än dagens nuvarande bottenläge så vore det ett stort framsteg i sig.
Om vi är flera organisationer inom den radikala vänstern som ser behovet av att ta oss an denna uppgift på allvar, så borde diskussioner om ett brett initiativ, riktat till alla kämpande krafter, arbetare såväl som lokalt rotade aktivister i föroterna, invandrargrupper, kvinnogrupper m.fl. – kort sagt till alla radikala krafter som kan tänkas attraheras av idén – inledas snarast. Om SP:s förslag i denna mening är ärligt menat och om kamraterna i organisationen är beredda att ta steg mot ett antikapitalistiskt samarbete som sträcker sig utöver en enskild kampanj välkomnar vi detta och ser fram mot mer diskussion.
Arbetarmakts styrelse