En föreställning om svensk vapenexport

Storaffe

Se information om pjäsen på teater Tribunals hemsida.

Frågan om den svenska vapenexporten är högaktuell i och med den uppmärksammade affären med Saudiarabien. Flera politiker i ledande positioner har gett uttryck för det hyckleri och den dubbelmoral som omger hela branchen, som helt präglas av vapenproducerande företags intima och korrumperande relationer med de stater som överser försäljningen eller som agerar köpare. Senast i fredags (27/4) var det handelsministern Ewa Björling (M) som i en intervju i DN erkände att det är svårt att använda demokratiska kriterier i förhållande till exporten, då den ”slutgiltiga bedömningen handlar om Sveriges långsiktiga utrikes- och försvarspolitiska intressen.” Tidigare har Annie Lööf fått problem då hon i debatten om vapenexporten frågat sig om Kina är en demokrati eller en diktatur. Att borgerliga politiker, som tidigare försökt ge ett intryck av att ha en väldigt tydlig inställning till demokrati vs diktatur, t.ex. i samband med USA:s ”demokratiska” bombningar av länder som Afghanistan och Irak, hamnar i motsägelser och relativiseringar när det kommer till den svenska vapenexporten är avslöjande. Den svenska vapenexporten har ökat med 350% det senaste decenniet, och exportprofiterna har aldrig varit större än idag. Sverige är världens sjunde största exportör, och räknat per capita så säljer Sverige flest vapen av alla. Att gå emot, eller ens hårdare reglera denna industri är därför mycket svårt för merparten av riksdagspartierna, varav de flesta på ett eller annat sätt är insyltade i något av de lukrativa kontrakt som slutits med köpare under de år som gått. Båda de största partierna, Moderaterna och Socialdemokraterna, har tagit vapenindustrin under sina vingar.

I helgen såg jag tillsammans med en grupp kamrater ”En föreställning om svensk vapenexport”, som spelas på teater Tribunal i Stockholm fram tills imorn. Det var en sevärd show som handlade precis om det som titeln utlovade. Det uttalade syftet, att upplysa om vapenexportens karaktär och att väcka upprördhet, lyckades väl.

Föreställningen, vars text utvecklats av Johanna Emanuelsson och Ellen Nyman, började med att de tre mycket duktiga skådespelarna Henrik Dahl, Julia Korander och Sandra Medina informerade om vilka vapen som Sverige exporterar. Vi fick en lektion i bl.a. Carl Gustafs pansarbrytande egenskaper och GPS-granaten Excaliburs teknologiska precision, och publiken fick även hålla i en kopia av ett raketgevär. Dialogen osade hela tiden av den dubbelmoral som präglar hela ämnet, men inte på något konstgjort vis. Mycket av det skrivna materialet bygger på citat ur intervjuer med företrädare för vapenexportsindustrin, och de olika argumenten till försvar för exporten talar i högsta grad för sig själv. Föreställningen fortsatte med berättelser hämtade från den svenska vapenexportens historia och om den korruption som omgärdat den, tillsammans med bilder från krigets verklighet, skickligt gestaltade av skådespelarna. Den moraliska frågan, om det är ok att exportera vapen som sprider död och förödelse för att värna svensk försvarspolitik och svenska jobb (i själva verket svenska statens imperialistiska utrikespolitik och vapenkapitalets vinster), var det återkommande inslaget. Den svenska inställningen till NATO togs upp som ett övertydligt exempel på hur den alliansfria politiken i praktiken övergetts.

Pjäsen lämnade få av oss oberörda. Om något saknades så var det en diskussion efteråt, där publiken fick vara med och säga vad de tyckte. (Tydligen har panelsamtal med olika politiker anordnats vid tidigare speldatum.) Den grupp jag var med kände det behovet, och vi pratade oss emellan bl.a. om hur man ska förhålla sig till den moraliska frågan, i förhållande till de berörda arbetarna i vapenindustrierna som riskerar att förlora sina jobb om industrin läggs ned. Att den död och förstörelse som svenskproducerade vapen orsakar inte kan berättigas med värnandet av svenska industrijobb i sig var vi överens om. Men vi pratade också om vikten av frågan om jobben, vilket kräver ett positivt svar, t.ex. i form av kamp för att ställa om produktionen i vapenindustrin till förmån för att tillverka sådant som gagnar samhället. Flera vapenproducerande fabriker finns i ”det svenska rostbältet”, där kvarvarande industri spelar en betydande roll för samhällets överlevnad. Inte minst är frågan om behovet av en omställningen av produktionen av betydelse för debatten inom fackföreningsrörelsen, där ledningen för förbund som IF Metall (inklusive Stefan Löfven) försvarat exporten. Den diskussionen hade varit bra att hålla med alla som såg pjäsen.

Tyvärr är sista speldatumet för pjäsen alltså redan imorn. Den som har tid borde ta tillfället i akt och skynda till teater Tribunal omgående.

Gunnar Westin