Arbetarmakt

Efter nederlaget i den första omgången av presidentvalet står Nicolas Sarkozy inför ett definitivt nederlag i andra omgången den 6 maj. Om inget oförutsett inträffar kan Frankrike mycket väl få sin första socialistiska president sedan 1995.

Det höga valdeltagandet (80,1 procent) visade att journalisternas påståenden om att väljarna var uttråkade och apatiska var helt fel. Valet åstadkom tvärtom en större polarisering av politiken mellan höger och vänster som mobiliserade fler att rösta. Sarkozy var medveten om sin impopularitet, och han var tvungen att dölja omfattningen av de åtstramningar som han planerat under sin andra period. Han bedrev en utpräglad högerkampanj och hoppades kunna fånga in en stor del av de förbittrade och rasistiska väljarna från Front National. Istället gav han bränsle åt en historisk framgång för Marine Le Pen och det högsta röstetalet hittills för FN, 17,9 procent – 6 421 000 röster.

Trots att Le Pen uppträdde städat inför medierna, är rasism och speciellt islamofobi det som FN använder för att attrahera väljare. Samtidigt gör de anspråk på att representera (den infödda) arbetarklassen, som de framställer som offer för globalisering och invandring. Hennes politik inkluderade en minskning av den lagliga invandringen med 95 procent, ”nationell förtur” i tillgången till jobb och social service, ökad protektionism och ett tillbakadragande från euron och även från EU. Hon har också förespråkat ett återinförande av giljotinen, som avskaffades av François Mitterand 1981.

Le Pen har nu uppmärksamheten riktad mot att uppnå spektakulära framgångar i valet till nationalförsamlingen den 10 och 17 juni. Hon har bestämt vägrat att uppmana till en röst på Sarkozy i den andra omgången av presidentvalet. Han kommer utan tvivel att dra ännu längre åt höger för att locka FN:s väljare, men han riskerar i så fall att stöta bort centerkandidaten François Bayrous väljare (9,11 procent) som han också behöver.

François Hollande fick den högsta andelen av väljarna någonsin för en socialistisk kandidat (28,63 procent) – mer än Mitterand 1981 och Ségolène Royal 2007. Hollandes politik är bara radikal i jämförelse med den nuvarande normen för socialdemokratiska partier i Europa. Hans löfte att höja inkomstskatten till 75 procent för de som tjänar en miljon euro och därutöver orsakade en kanonad av indignation från de rika. Han har också lovat att sänka pensionsåldern till 60 för full pension för de som arbetat 42 år. Det offentliga utbildningsväsendet ska också återfå 60 000 jobb.

Han har lovat att kontrollera hyreshöjningarna och tvinga lokala myndigheter att erbjuda mer allmännyttiga bostäder och att inleda ett nationellt program för byggande av bostäder. Den största paniken i internationella affärskretsar har han åstadkommit med sin vilja att omförhandla EU:s finanspolitiska pakt. Samtidigt som han ger arbetarklassen dessa löften, lovar Hollande också att 2017 ha minskat Frankrikes statsskuld till de nivåer som EU beslutat. Beträffande den finanspolitiska pakten har han försäkrat att Frankrike kommer att stå fast vid sina förpliktelser. Det kommer utan tvivel att innebära sociala nedskärningar, men för närvarande betonar hans kampanj ett avskaffande av Sarkozys skattesänkningar och undantag för de välbärgade.

Kandidaten för Front de Gauche (Vänsterfronten), Jean-Luc Mélenchon, bedrev retoriskt en vänsterkampanj som samlade entusiastiska folkmassor med över 100 000 i Paris och Marseilles. Till slut erhöll han bara 11,13 procent, 3 985 000 röster, långt under de 15 till 17 procent som opinionsundersökningarna förutspådde. Han misslyckades därmed att flytta ner Le Pen till fjärde platsen. Hans andel av rösterna är ungefär lika stor som den samlade andel som vänstern utanför socialistpartiet fått förut. Han har uppmanat sina anhängare att villkorslöst rösta på Hollande med tillägget: ”Vi befann oss för en tid i framkanten: nästa gång kommer att bli den slutgiltiga erövringen av makten genom val och demokrati.”

Hans verkliga framgång var att förödmjuka den så kallade revolutionära vänstern, Nya Antikapitalistiska Partiet (NPA) och Lutte Ouvrière (Arbetarkamp). NPA:s kandidat Philippe Poutou fick 1,15 procent och Lutte Ouvrières Nathalie Arthaud 0,56 procent, eller 202 000 röster – de lägsta röstetalen för extremvänsterns kandidater sedan 1968. LCR fick 2007 4,08 procent eller 1 498 000 röster och 2002 4,25 procent eller 1 210 000 röster. Samma år fick Lutte Ouvrière vid samma tillfällen 1,33 procent eller 487 000 röster och 5,72 procent och 1 630 000 röster. Lutte Ouvrière fick 1995 5,3 procent eller 1 613 000 röster.

Extremvänsterns förödmjukelse har lett till en uppgång för den reformistiska vänstern och inte bara, och inte primärt, dess attraktiva affischnamn Mélenchon, utan också för Front de Gauche, det gamla kommunistpartiet (PCF) och dess allierade i den fackliga federationen CGT. Under årtusendets första årtionde såg det ut som om extremvänstern var på ständig frammarsch. Den närmade sig sammanlagt 10 procent av väljarna. PCF verkade å andra sidan befinna sig i slutgiltig nedgång. Det en gång så mäktiga PCF fick 2007 bara 707 268 röster eller 1,93 procent av rösterna.

Vi har tidigare analyserat orsakerna till omkastningen. De finns i NPA:s extrema politiska heterogenitet, dess misslyckande med att komma överens om ett revolutionärt program, att spela en självständig roll under massomfattande strider som den mot pensionsreformen 2010 och, sist men inte minst, dess brist på revolutionär disciplin. Alla dessa frågor måste snabbt lösas om NPA ska återhämta sig från valnederlaget.

Förbundet för Femte Internationalen och dess sympatisörer i NPA instämmer med partiets uppmaning att rösta på Hollande och samtidigt kritisera hans politik. Det är principiellt riktigt att göra det eftersom socialistpartiet förblir det som leninister kallar ett borgerligt arbetarparti, dvs. det är borgerligt i sitt program, att bevara kapitalismen, marknadsekonomin och den borgerliga staten, men vilar på arbetarrörelsens röster och organisationer. Det ses av den stora majoriteten av franska arbetare som verktyget för att bli av med Sarkozy och de hoppas också kunna motsätta sig åtstramningar och genomföra reformer till deras fördel.

Historien visar att sådana förhoppningar vanligtvis gäckas, men till dess de reformistiska partierna (inte bara socialistpartiet utan också Vänsterfrontens partier) ersätts av ett revolutionärt arbetarparti förblir det nödvändigt att avslöja dem genom att placera dem i regeringen och samtidigt kämpa för maximal mobilisering av arbetarna för att kräva att regeringen tillgodoser deras grundläggande behov. Arbetarna bör inte bara kräva att Hollande infriar sina begränsade löften, utan om finansmarknaderna försöker tvinga honom att överge löftena, bör vi mana till massmobiliseringar för att stå emot utpressningen från miljonärerna och spekulanterna. Vi måste kräva att Hollande, som säger att han hatar storfinansen, genomför tvångsåtgärder för att bryta deras makt och förstatliga deras tillgångar. Vi måste mobilisera för att genomföra arbetarkontroll över dem.

Alla slags smutsiga trick är möjliga under de kommande veckorna, både från Sarkozy och Le Pen. Poutou och Mélenchon gör helt rätt när de uppmanar sina anhängare att anordna större och mer militanta demonstrationer än någonsin på första maj med krav på inga åtstramningar, höjda skatter för de rika, för jobb till arbetslösa, för ordentliga höjningar av minimilönen, för kvinnors och papperslösas rättvisa krav, kort sagt, för ett utbrott av klasskamp som i Frankrike 1936 och 1968.

Mobiliseringen måste utan tvekan ta ställning för de som Le Pen och Sarkozy brännmärker och utpekar som mål för repression, dvs. invandrargrupper, speciellt de med arabiskt och muslimskt ursprung. Det är livsavgörande att direkt utmana högerns rasism. För att vinna ordentliga reformer, istället för att se Hollande tillgripa åtstramningar som Zapatero eller Papandreou, kommer det att krävas omfattande klasskamp. Om den äger rum, kan den förändra styrkeförhållandena till förmån för arbetarklassen i hela Europa.

Det kommer oundvikligen att leda till en sammanstötning med den härskande klassen – vilket vi sett gång på gång i Frankrike under de senaste årtiondena. Det kommer att aktualisera behovet av revolutionära kampmetoder som den obegränsade generalstrejken, den kommer att aktualisera behovet av att skapa aktionskommittéer, organisationer för självförsvar och samordning av dem på nationell nivå. För att kunna dra fördel av en sådan situation behöver arbetarklassen vara beväpnad med ett handlingsprogram som kan leda från dagens kamp till kampen för makten, för skapandet av en arbetarregering baserad på arbetarråd och som kan ersätta det kapitalistiska systemet med ett system för demokratisk planering.

Det senaste årtiondet har redan bevittnat mer än en för-revolutionär situation, i vilka en sådan utveckling var en verklig möjlighet. Men arbetarklassen saknade en ledning som var beredd och som kunde dra fördel av det. NPA är fortfarande den kraft som förenar många av de mest militanta arbetarna och ungdomsaktivisterna, vilka verkligen önskar en sådan utgång. Men för att NPA ska kunna bli ett sådant parti måste NPA övervinna sitt svävande mellan reform och revolution och basera sig på ett otvetydigt revolutionärt program.

Ur Philippe Poutous uttalande efter att valresultatet meddelats:
”Under fem år har NPA bekämpat Sarkozys och hans regerings politik på gatorna och vid valen. Det är i den meningen som NPA uppmanar till demonstrationer på första maj i alla Frankrikes städer för de sociala krisåtgärder som vi försvarat i den här kampanjen mot Sarkozys politik och faran från Le Pens extremhöger.

Den 6 maj kommer vi som en fortsättning av den kampanj vi bedrivit att stå tillsammans med de som vill hindra Nicolas Sarkozy att få en andra period. Vi säger det rakt ut: vi sparkar ut Sarkozy och hans gäng genom att rösta mot honom. Men det innebär inget stöd för något i Françoise Hollandes politik.

Vi uppmanar alla som identifierar sig med vår kampanj att omgruppera sig och kontakta oss, så att vi tillsammans kan skapa en levande och självständig antikapitalistisk kraft. I kamp mot både högerns och vänsterns åtstramningar, vänder vi oss till Vänsterfronten, till Lutte Ouvrière och utöver dem till alla de fackligt aktiva och aktivister som deltar i deras kampanjer, att nu förbereda för den motoffensiv som hela arbetarrörelsen behöver.”
Paris, 22 april, 20.00

Dave Stockton