Arbetarmakt

I Göteborg var Första Maj ungefär som vanligt. Arbetarrörelsen demonstrerade på sedvanligt sätt inte bara sin styrka utan också sin fullständiga splittring. Genom att marschera på gator bevisade tusentals och åter tusentals arbetare att de är politiskt medvetna, det vill säga att de uppfattar sig själva som en klass i samhället som är avskild från andra och som har förmågan att agera självständigt. Bara denna handling i sig räcker för att fullständigt förinta alla borgerliga professorers teorier om arbetarklassens upplösning och slutliga försvinnande. Självklart demonstrerade bara en liten andel av alla arbetare i Göteborg, men de som gjorde det utgör just en politiskt medveten minoritet av klassen i staden, på kanske 20–25 000.

Utmärkande för detta år var den uppslutning som Socialdemokraterna fick. Deras demonstrationståg, anfört av Stefan Lövfen, var inte mycket större än vanligt, runt 3 000, men när tåget väl hade kommit till Götaplatsen var torget, till skillnad från vanligt, redan fullsatt. Långt ifrån alla kunde få plats på torget trots att folk stod så tätt att man bara med svårighet kunde röra sig, och 15 000 lyssnade uppmärksamt på Lövfens tal. På detta sätt åskådliggjorde Första Maj arbetarklassens politiska situation i Sverige. Socialdemokraterna är fortfarande det enda parti som har förtroende hos en överväldigande majoritet av de medvetna arbetarna. Inte på så sätt att arbetarna är okritiska och förtjusta i SAP, utan på så sätt att de i avsaknad av något som helst alternativ anser Socialdemokraterna vara deras enda tillräckligt seriösa politiska representanter.

Samtidigt var syftet med det tal Lövfen levererade att passivisera och paralysera åhörarna – att befästa deras nuvarande situation som lydiga kugghjul i den kapitalistiska systemet. På de områden där socialdemokratin inte vill göra något spelade han på deras känslor. Många tomma meningar sades om jämlikhet mellan kvinnor och män, om ungdomen, och om solidariteten med arbetare i resten av världen. Men på de punkter där han verkligen lovade något visade sig hans ohöljda lojalitet med kaptalisterna. Han lovade till exempel att vid en eventuell socialdemokratisk valvinst inrätta ett innovationspolitiskt råd som skulle bestå av folk från regeringen, näringslivet, forskningen och arbetsmarknaden, och som bland annat skulle ha uppgiften att stötta nya företag (dvs kapitalister) med statens kapital.

Samtidigt visar de olika vänsterströmningarna i staden år efter år, genom sin splittring, att de i nuläget är långt ifrån kapabla att utmana socialdemokratins förödande grepp över de medvetna arbetarna. Trots att flertalet organisationer lätt skulle kunna sätta sig bakom en rad gemensamma paroller, som till exempel sex timmars arbetsdag, motstånd mot nedskärningar eller för ett socialistiskt samhälle, saknas viljan att göra det. RS förslag om ett gemensamt Första Maj-tåg med KP och SAC fick inget gensvar från dessa organisationer. På egen hand samlade SAC 1 000-2 000, KP något liknande, V hade 3 500, och RS runt 200. Det är såklart inte speciellt viktigt att just på Första Maj gå i ett gemensamt tåg, inget står eller faller med det. Men splittringen på Första Maj är bara en tydlig illustration av hur klasskampen bedrivs just nu: alla marscherar separat.

Arbetarmakt Göteborg