Arbetarmakt

Avtalsrörelsens utveckling har hittills gett oss som vill se en facklig offensiv för medlemmarnas intressen så här efter att vi i föregående avtalsrörelse fått betala för kapitalets kris mycket litet att glädjas över. Nu hänvisar arbetsköparna till en kommande kris som argument för återhållsamhet. Och facken har över lag fogat sig efter detta. De slutna förhandlingarna tillsammans med avsaknaden av en mobiliserad och stridsberedd medlemskår banar vägen för dåliga avtal helt på arbetsköparnas villkor. Detta kan bara vändas om fackligt aktiva kräver både insyn och demokratisk makt över förhandlingarna, samt mobiliserar underifrån för att kunna ta fajten.

Kommunals ledning säljer ut
Kommunals avtal med SKL (Sveriges kommuner och landsting) var det senaste bakslaget. Avtalet ger en löneökning på 650 kr, mer än en hundralapp under den ökning som industrins blygsamma 2,6 % ger byggnadsarbetarna. Det är också mindre än den höjning Handels tillkämpat sig. Den höjning av lägstalönerna som Kommunal fick igenom (4 %) sparar SKL in, eftersom höjningen kommer först i september.

Kommunals ledning har skamligt nog även gått med på att offra individgarantierna. Det betyder att enskilda kommunalare kan få noll kronor i lönelyft. Ingela Gardner Sundström, ordförande i SKL:s förhandlingsdelegation, var så klart mycket nöjd med att cheferna får stort utrymme att privilegiera de mest skötsamma arbetarna (i många fall de som med minst motstånd går med på att slita ut sig själva och sina arbetskamrater i arbetsorganisationer med minimal bemanning): ”Det ska synas att de gör skillnad” (Arbetet 4 maj).

Det nya avtalet har dessutom öppnat upp för s.k. ungdomslöner genom att acceptera en ny anställningsform, en s.k. ”introduktionsanställning”. Oavsett om Kommunal ogillar denna beskrivning så är det mycket tydligt: Under ett helt år ska unga arbetare som gått omvårdnadsprogrammet – där de redan fått utbildning och praktik – arbeta för 75 % av lägstalönen, med hänvisning till att 25 % av arbetstiden ska utgöras av utbildning och handledning.

När det kommer till anställningsformerna klappar sig Kommunals ordförande Annelie Nordström för bröstet och hänvisar till att man begränsat möjligheten för arbetsköparna att stapla visstidsanställningar och vikariat på varandra från fyra år till tre år. Det säger mer om sakernas sorgliga tillstånd än om Kommunals förhandlingskapacitet.

Handels stakade ut vägen
Det som föregick Kommunals svek var Handels avtalsrörelse. Till skillnad från Kommunal så utgör Handels en strategiskt stark grupp på arbetsmarknaden. Skulle handelsanställda ta till konflikt kostar det stora summor för handelns jättar. Branschen är oerhört lönsam, periodvis överträffar vinsterna exportindustrins.

Handels ledning gav först intryck av konfliktberedskap när man varslade. Någon större stridsvilja handlade det dock inte om. Förbundet fick efter förhandlingar igenom vissa små förbättringar på några områden. Lönepåslag blev det i krontal på 710 kr per heltidsanställd i detaljhandeln respektive 665 kr på lagersidan (dock ska nästan hälften av påslagen förhandlas lokalt, vilket innebär att den garanterade löneökningen är mindre).

Man lyckades för butikssidan stärka upp något beträffande saker som turordningsregler för deltidare och uppsägningsregler för de som varit anställda under en längre tid, och även begränsa utnyttjandet av visstidsanställningar (till två år). Å andra sidan försämrades provanställningen, som i och med överenskommelsen nu övergår till en tillsvidareanställning först efter 8 månader (tidigare gällde 6).

Någon direkt möjlighet att förbättra situationen för Handels många ofrivilligt deltidsanställda medges dock inte i avtalet. En ”gemensam ambition” för att öka antalet heltidare i butiksbranschen fastslogs förvisso mellan parterna, men sådana ord är antagligen vatten värt.

Problemet med bemanningsföretagen, som utnyttjas i omfattande utsträckning av Svensk Handel, består också. Förvisso skärptes reglerna så att cheferna måste förhandla när de vill ta in bemanningsföretag, och under vilka former. Bemanningsföretagens personal måste också omfattas av kollektivavtal. Att många av de mer aktiva lagerklubbarna tryckt på för att införa begränsningar i det procentuella antalet anställda som får vara anställda av bemanningsföretag har säkerligen bidragit till resultatet.

Att se detta som en verklig förbättring vore dock att överdriva, och förminska problemet med bemanningsföretagens roll i branschen som helhet. Bemanningsanställda förblir otryggt anställd personal eftersom den bemanningsanställdes arbetsgivare inte är densamma som beställarorganisationen. Det är svårt att höja sin röst och stå upp för sin rätt när beställarorganisationen godtyckligt kan besluta att upphäva kontraktet med bemanningsföretaget. Det är också mycket svårt för den fackliga organisationen på arbetsplatsen att försvara de bemanningsanställda, som p.g.a. sin situation sällan vågar berätta om de orättvisor man utsätts för.

Ytterligare en punkt där Handels gjorde en eftergift – och där Kommunal alltså följde efter – var accepterandet av en form av praktikanställningar för unga med utbildning på gymnasiets handelsprogram. Dessa ska avlönas till 75 %, då 25 % av arbetstiden ska bestå av ”utbildning”. Detta trots att de handelsutbildade studenterna redan har minst 15 veckors praktik från sitt treåriga program.

Det är svårt att se att det här, både för Handels och Kommunals del, skulle handla om något annat än att man faktiskt går med på att rea ut utbildad arbetskraft. Ingen bör förvånas om det inom något år kommer avslöjanden som berättar om att den s.k. ”utbildningstiden” mest består av vanligt arbete. Precis som Kommunal, så har Handels förhandlare försvarat vad som i själva verket är en eftergift med argument om att bekämpa ungdomsarbetslösheten. Argumenten påminner inte så lite om borgarnas (se exempelvis Anton Klepkes artikel i Arbetet 20/4). Att både Annie Lööf och Jan Björklund triumferande konstaterat att facken i praktiken böjer sig för kraven på sänkta löner för ungdomar är ett tecken i tiden.

Byggnads ute i konflikt
Vid sidan om kabinpersonalen på Unionen (som du kan läsa om här) är Byggnads det enda fackförbundet som tagit ut medlemmar i strejk hittills under årets avtalsrörelse. Det handlar om 1 200 plåtslagare, VVS-montörer och kylmontörer som lagt ned arbetet för krav som bl.a. rör arbetstidsförkortning, ett nej till beordrad övertid och förbättrade lärlingslöner. Industrins lönemärke ifrågasätts dock inte.

Hittills har tonen från byggindustrin varit hård. De har svarat med att lämna in en stämningsansökan till AD mot Byggnads för föreningskränkning. De kräver 4,5 miljoner kronor i skadestånd för att fackets konfliktåtgärder i hög utsträckning drabbar företag där VVS-företagens och Plåtindustriernas riksförbunds styrelseledamöter står som ägare. I själva verket handlar det om ett illa dolt försök att mobilisera mot strejkrätten, där byggherrarna försöker lägga sig i vilka företag facket ska få varsla och inte. I en debattartikel i Arbetet 27 april skriver byggtopparna bl.a. att ”Byggnads är ett av de fackförbund som har visat att det inte förmår hantera stridsrätten enligt nu gällande regler. Det använder stridsåtgärder på ett sätt som är oansvarigt och oproportionerligt.”

Alla vänner av arbetarklassens intressen bör givetvis backa Byggnads i konflikten. Nås ingen överenskommelse inom kort kommer strejken att utökas. Den 11 respektive den 16 maj tas ytterligare 800 byggnadsarbetare ut i strejk. Intrycket hittills är dock att Byggnads ledning med Hans Tilly i spetsen gjort lite för att verkligen mobilisera medlemmarna bakom kraven. Informationen om konflikten till medlemmarna tycks mycket knapphändig, och i Arbetet publicerades en artikel med rubriken ”Strejk utan större entusiasm”, där det genomgående intrycket var att flera medlemmar strejkade motvilligt. När tidningen Proletären ringde upp sekreteraren på Byggettan i Stockholm kunde denna först inte svara på frågor rörande strejkens stridsfrågor.

Unionen varslar
Fackförbundet Unionen har nu varslat om konflikt på Svensk Bilprovning och på public service-företagen SVT, SR, UR och Radiotjänst. Sammanlagt handlar det om 1 440 anställda, varav majoriteten på bilprovningen. Varslet motiveras bl.a. av att arbetsköparna vill avskaffa individgarantierna. Inom public service vill man också förkorta varseltid för schemaläggning och försämra arbetsvillkoren.

Sjuksköterskestudenterna – ett ljus i mörkret
Sjuksköterskestudenternas kamp för höjda ingångslöner på 24 000 kronor har varit ett ljus i en annars rätt så mörk avtalsrörelse. Den 24 april demonstrerade hundratals på flera håll runt om i landet. Storsjukhusen har svarat med vad som i praktiken är en kartellbildning, där de vägrar att betala mer än 20 – 21 500 kr. De har försvarat sig med att hänvisa till att det skulle vara provocerande för anställda som redan jobbat ett tag, och som ligger under 24 000 kronorsnivån. Argumentet är löjeväckande. Sjuksköterskelönerna ligger i snitt på 26 600 kronor i månaden, men lönespridningen är stor. Vad SKL och storsjukhusen vill komma undan är att behöva höja lönerna för nyanställda och för de som ligger långt under snittet.

Nu har Agneta Jöhnk, direktör på SKL:s avdelning för arbetsgivarpolitik gått ut och anklagat sjuksköterskestudenterna för att bryta mot kollektivavtalet och för vad som i draget till sin spets innebär en sorts nyanställningsblockad. Hon tycks ha glömt att sjuksköterskorna för det första har rätt att tacka nej till vilket jobb de vill, och missat att det är sjuksköterskestudenternas autonoma organisering snarare än Vårdförbundet som går i spetsen för att höja lönerna.

Delvis som en konsekvens av uppropet hotar nu en akut brist på personal på många av landets sjukhus. Rekryteringsprocesserna tar också längre tid, och lönefrågan har fått större betydelse. På sjukhusen i Lund och Malmö har ledningen i denna situation valt att anställa bemanningspersonal till höga kostnader som ett sätt att motverka sjuksköterskestudenternas krav. Förhoppningsvis ska det inte dröja alltför länge innan storsjukhusen och SKL tvingas tillmötesgå kraven. Det är bara att hoppas att sjuksköterskestudenterna står på sig och håller ut.

Fortsättning följer..
Det återstår att se om det hettar till mer i avtalsrörelsen. Det fogliga uppträdandet från de stora förbunden IF Metall, följt av Handels och Kommunal bådar inte gott för fortsättningen. Om Lärarnas riksförbund står på sig i kraven på ordentligt höjda löner återstår att se. Nu i maj påbörjas också förhandlingarna för brevbärare och andra postanställda, varav merparten organiseras av SEKO. Vi får alltså anledning att återkomma.

Avslutningsvis återstår bara att påpeka vikten av att arbetare, i synnerhet dem av oss som är fackligt aktiva och som vill ha något inflytande över LO-förbundens sätt att sköta förhandlingarna (för att inte tala om att få konfliktåtgärder till stånd), ställer offensiva krav på de fackliga ledningarna. Detta måste dessutom kombineras med att mobilisera arbetskamraterna i handling bakom krav som syftar till att vända vinden på kapitalisternas arbetsmarknad. Den fackliga rörelsens nuvarande ledare visar gång på gång att de är beredda att sälja ut våra långsiktiga intressen av en upptrappad kamp för att flytta fram positionerna i utbyte mot smulor.

Vi måste göra allt vad vi kan för att stå upp i förhållande till detta hinder, och vara beredda att gå vår egen väg när de sviker!

Gunnar Westin