Brev till brevbärarna och sorterarna

Motståndaren, utgångsläget, uppgiften.

”Organiseringen av arbetet borde skötas av brevbärarna och de postanställda själva. Det är de anställda som är experterna, och arbetsorganisationen borde göras om i grunden så att den tar sin utgångspunkt i brevbärarnas verklighet.”

Med dagens demonstration visar brevbärarna och sorterarna att de vill sätta stopp för Postens nedskärningar och slå ett slag för en fungerande brevservice. SEKO:s postklubbar i Stockholm har också visat att de kan och är villiga att ta gemensamma initiativ av en mer offensiv natur. Det är mycket lovande! Demonstrationen är en bra start, och den är en möjlighet för att ta ytterligare steg: Hur går vi vidare efter demonstrationen?

För att kunna ta oss an uppgiften måste vi fatta den rätt. Vi måste känna vår motståndare väl, och vi måste förstå vårt eget utgångsläge.

Ladda ned brevet som pdf fil.

Vad vill motståndaren?
Postnords ledning har bara påbörjat det stålbad som man vill påtvinga brevbärarna. Strategin är att genomdriva ”lägsta bemanning”. Detta kombineras med ett stegvis införande av ”lean production”, en organisationsfilosofi som syftar till att göra oss på golvet ansvariga för att hantera problemen som onekligen kommer att uppstå i arbetsorganisationen. Brevbärarkollektivet ska brytas ned genom att företaget delar in oss i mindre lag. Ansvaret för att klara arbetsbördan ska flyttas ned på brevbärarna i ännu högre utsträckning än idag. Vi får också signaler på att cheferna planerar att utnyttja bemanningsföretag för att täta till sprickorna i organisationen. Eventuella nyanställningar ska i så hög grad som möjligt vara på deltid.

Varför denna hållning? Svaret stavas vinstmaximering och förberedelse för en fullskalig privatisering – ledningen förbereder på regeringens uppdrag bolaget för börsintroduktion. För att göra verksamheten attraktivt på finanskapitalets marknad ska vinsterna pressas upp. Detta vill Postnords välavlönade direktörer – slavdrivare i kostym – åstadkomma genom angrepp på arbetsmiljö och anställningstrygghet. Man vill också satsa på nya sorteringsmaskiner som ska effektivisera arbetet. Yrket blir ett ”slit och släng”-jobb där vi som arbetar ska göras till utbytbara förbrukningsvaror.

Vilket är alternativet?
Gentemot denna utveckling finns bara ett trovärdigt alternativ för brevbärarna, sorterarna och andra postanställda. För att kunna, inte bara sätta stopp för fortsatta försämringar, utan för att på allvar vända utvecklingen i en riktning som gynnar oss, så måste vi kräva att Posten inte ska få styras av marknadens principer! Brevmarknaden måste återregleras för att avskaffa den konkurrens som hela tiden driver vår arbetsmiljö i botten. Posten måste återgå till att vara ett statligt verk med monopol. Verksamheten måste bedrivas till förmån för samhällets bästa! Organiseringen av arbetet borde skötas av brevbärarna och de postanställda själva. Det är de anställda som är experterna, och arbetsorganisationen borde göras om i grunden så att den tar sin utgångspunkt i brevbärarnas verklighet. Vi ska kunna sköta det här arbetet under trygga och lugna förhållanden för att säkerställa god arbetsmiljö och kvalitet i samhällsservicen. Arbetsledningen borde väljas av oss ur våra egna led, och stå under de vår demokratiska kontroll.

Vilket är utgångsläget?
Ett viktigt ansvar för att det har gått så här långt ligger faktiskt på oss själva. Vi brevbärare har alldeles för länge förhållit oss passiva inför nedskärningarna. Istället för att sätta ned vår gemensamma arbetarfot och sätta stopp för försämringar har vi istället ”kutat på” och låtit ledningen hållas.

Fackets centrala ledning har också ett stort ansvar. Förbundet har hittills misslyckats med att ta fajten mot den övergripande utvecklingen. I avtalsrörelse efter avtalsrörelse har medlemmarna fått nöja sig med smulor från direktörernas bord. Löneutvecklingen har varit katastrofal, i synnerhet med tanke på hur tungt arbetet blivit, och mellan varje avtalsförhandling har Posten tillåtits fortsätta skära ned i bemanningen. På central nivå förhandlar motståndaren med ombudsmän med ytterst liten förankring i vår verklighet. Förhandlingsproceduren på central nivå genomsyras dessutom av hemlighetsmakeri. Brevbärarna och postanställda på golvet har därför inget verkligt inflytande över besluten, och inte heller någon lokal strejkrätt. Avtalen kommer serverade när allt är avgjort, på senare tid allt oftare med en bäsk eftersmak.

Vilken är uppgiften?
Vi måste ta steg framåt! Det betyder idag att vi på många arbetsplatser måste väcka engagemanget till liv, och dra in en ny generation brevbärare i den fackliga organisationen. Det kan vara svårt, då en del arbetskamrater kanske gett upp och tappat hoppet. Men vi är många som behöver och vill ha förändring. Det finns ingen annan väg.

På golvet måste vi vara många som nu går in aktivt i den fackliga organisationen för att få igång ett effektivt försvarsarbete. Varenda nedskärning, varenda försämring måste stöta på motstånd. Arbetet med att forma ett starkt kollektiv på golvet, med förmåga att ta egna beslut och med kraft att genomföra dem, är grunden för detta. Facket måste vara av och för medlemmarna på golvet. I sista hand måste brevbärarna vara beredda att ta fajten själva när det krävs.

Vi som vill ta itu med denna uppgift måste knyta band i facket och och mellan arbetsplatserna. I förbundet måste vi ta gemensamma initiativ för en kämpande linje.

Det långsiktiga målet måste bestå i att reformera den fackliga organisationen i grunden. Fackets ledning måste överlag utgöras av företrädare med gräsrotsstöd på arbetsplatserna. Centrala företrädare måste dela våra livs- och arbetsvillkor. De måste vara demokratiskt valda och kunna återkallas närhelst en majoritet av medlemmarna så kräver.

Vi måste också kämpa för att alla avtal med motståndaren måste slutas i öppenhet! Centrala förhandlingar bör ske öppet så att medlemmarna får möjlighet till insyn och inflytande. Medlemmarna måste hållas informerade om motståndarens drag, och vara med och forma svaret. Avtal borde innan de undertecknas gå ut på medlemsomröstning för godkännande.

Vi borde också kämpa för rätt till lokal konflikträtt. Att centralorganisationen ”äger frågan” betyder att det är mycket svårt för oss på golvet att försvara oss mot försämringarna. Om vi inte strejkar när vi angrips kan vi i slutändan bara reservera oss, vilket gör oss tandlösa. Ett ansvarsfullt bruk av konflikträtten måste bygga på ett verkligt samarbete mellan de lokala organisationerna som grund för central samordning. Inte på byråkratiskt maktmonopol över vårt viktigaste vapen!

Tycker du också så här? Gå med!

Arbetarmakt är en demokratisk organisation för kämpande arbetare och aktivister. Vi vill i vårt fackliga arbete bidra till att skapa ett forum för alla som vill kämpa tillsammans med målet att sammansvetsa en kraft kapabel att kämpa för ovanstående. I korthet vill vi utmana de kapitalistiska direktörernas makt över arbetarnas liv, inte bara på Posten, utan i samhället som helhet. Vi vill att de som genom sitt arbete skapar samhällets rikedomar ska ha demokratisk makt över samhällsutvecklingen – över produktionen. Vi vill avskaffa kapitalismen!