Hanna B. deltog från dag ett i den uppmärksammade ockupationen av Husby träff i februari. I följande intervju berättar hon om bakgrunden till ockupationen och om hur den organiserades.
AM: Varför beslutade man sig för att ockupera Husby träff?
HB: Ockupationen var ett steg i en lång kamp mot flera års försämringar och brist på demokrati. Beslut om nedskärning efter nedskärning och nedläggning efter nedläggning har fattats mot Husbybornas vilja, och de har inte tillåtits den insyn och det deltagande de har rätt till. Beslutet att flytta medborgarhuset Husby träff har skett på samma odemokratiska vis.
Det var en slump att jag befann mig på mötet där beslutet om ockupationen togs. Jag bor själv inte i Husby men i en förort utsatt för liknande angrepp. Under mötet överväldigades jag av Husbybornas engagemang. Det som imponerade mest var att det inte fanns en tanke på att ge upp trots att de gång på gång blivit ignorerade och överkörda. Istället var alla eniga om att det krävdes en upptrappning av kampen, de behövde sätta ner foten och tillsammans tydligt markera att nu är det nog. Det var c:a 60 personer på mötet, både unga och äldre, som med en överväldigande majoritet röstade för att ockupera Husby träff. För mig var det en självklarhet att delta i ockupationen och hjälpa till med det jag kunde.
Under ett av ockupationens första stormöten enades vi om krav som sträcker sig långt utöver att Husby träff ska finnas kvar i befintliga lokaler. Ett krav var att träffen ska finansieras av Stockholms stad. För några år sedan slutade staden att ta ansvar och la ut driften på Röda Korset, som nu inte längre har råd. Offentliga mötesplatser är en av förutsättningarna för ett demokratiskt samhälle, deras vara eller inte vara kan inte hänga på välgörenhet. Ett annat krav var att nedskärningarna i Husby- och Järvaområdet ska stoppas. Det som jag tycker var det viktigaste kravet var bildandet av lokala styrgrupper med verklig makt och bred representation från den lokala befolkningen och föreningslivet. Vi insåg så klart att vi antagligen inte skulle få igenom dessa krav. Men de var viktiga för att visa att ockupationen handlade om mer än medborgarhuset.
AM: Hur organiserades ockupationen?
HB: Det var viktigt för oss att under ockupationen driva Husby träff som ett medborgarhus borde drivas: demokratiskt. Vi hade stormöten varje förmiddag och kväll, där alla var välkomna och allas röst var lika mycket värd. Vi delade också upp oss i mindre arbetsgrupper, som vem som helst kunde gå med i och vars möten var öppna för alla. Alla avgörande beslut fattades under stormötena. Vår avsikt var att Husby träff skulle fungera som en verklig mötesplats med sociala, kulturella och politiska aktiviteter. Vi ville visa på vad ett medborgarhus kan och borde vara. Framför allt på kvällarna fylldes huset av människor i alla åldrar. Vi lagade och åt mat tillsammans, diskuterade, spelade kort och bara umgicks. Vi anordnade kulturkvällar, föredrag, fotbollsvisningar m.m. Den föreläsning som var mest givande för mig var när Håkan Blomqvist, historiker vid Södertörns högskola, talade om folkrörelsernas historia. Jag var inte ensam om att känna att den till synes lilla kamp vi just nu förde var en del av en lång rörelse för förändring.
AM: Ockupationen avslutades med en ”förortskonferens”. Vad var målet med konferensen?
HB: Att bredda rörelsen och samla de lokala kamper som pågår i Stockholm och Sverige till en gemensam rörelse. Ockupationen genomfördes inte ”för ockuperandets skull”. Det handlar om något långt större än ett enskilt medborgarhus. Som jag sa tidigare var ockupationen en fortsättning på en lång kamp. En kamp som behöver sträcka sig utöver enskilda lokala strider för att kunna lyckas i längden. Stockholms utsatta förorter har, liksom förorter i andra städer, en hel del gemensamma problem. Syftet med förortskonferensen var att tillsammans börja kämpa för gemensamma lösningar. Att samla flera mindre krafter till en större, som kan bli en verklig maktfaktor.
AM: Vilken tycker du är ockupationens betydelse i en ”bredare” (politisk) mening?
HB: En omedelbar betydelse tror jag är att den kan fungera inspirerande. Ockupationen var på många sätt lyckad: Förutom en ökad gemenskap och sammanhållning, ska Husbybadet inte längre läggas ner, flytten av Husby träff är uppskjuten och under diskussion igen, och förhoppningsvis tänker politikerna efter några extra gånger innan de kör över invånarna igen. Husbyborna har helt enkelt visat att det lönar sig att kämpa. Förhoppningsvis kan de inspirera fler att stå emot det de tycker är fel och att stå upp för det de tycker är rätt. I Husby finns den typen av gräsrotsrörelse som det behövs fler av för att vi ska kunna stå emot den högeroffensiv som pågår, och för att vi ska kunna kämpa för ett bättre och rättvisare samhälle. Om dessa lokala gräsrotsrörelser i bostadsområden och på arbetsplatser samlas i en gemensam rörelse är jag övertygad om att vi kan förändra samhället i grunden.
AM: Avslutningsvis: Vad lärde du dig som aktiv deltagare i ockupationen?
HB: Vikten av att en sådan här aktion sköts demokratiskt och är inkluderande. Sammanhanget krävde att vi var enade utåt. Men om vi inte hade haft interna öppna diskussioner där alla röstade om vilka steg vi skulle ta och varför, vet jag inte om ockupationen hade hållit särskilt länge. Vi var många som var inblandade, och vi hade olika idéer om taktik och prioriteringar. Utan en fungerande interndemokrati kunde denna gemensamma aktion ha splittrats och blivit till ingenting eller bara kaos. I början var det några som tog mycket ansvar, och i vår stress var vi inte så bra på att bjuda in fler att aktivt delta i ockupationens organisering. Med tiden blev fler engagerade men om ockupationen hade fortsatt tror jag att vi hade behövt dela upp oss mer i olika arbetsgrupper med tydliga ansvarsområden, för att bli mer effektiva, och för att orka i längden.
Jag är inte en särskilt erfaren aktivist, större delen av mitt liv har jag suttit och deppat över en värld som inte fungerar men inte funnit något annat att göra åt det än att skriva pjäser och historier. Så personligen har ockupationen betytt väldigt mycket för mig. Att vara i ett sammanhang där folk tror på framtiden och praktiskt arbetar för att den ska bli bättre har gett mig hopp och kraft, och jag vet nu att det lönar sig att kämpa.
Arbetarmakt Stockholm