Hoten om en militär intervention mot Iran från amerikanskt och israeliskt håll har duggat tätt på sistone. I första hand har detta motiverats med risken för att Iran skaffar kärnvapen, kompletterat med argument om demokrati och kvinnors rättigheter – även om avslöjandet (SvD 18/3) om att USA:s och Israels underrättelsetjänster faktiskt inte tror att någon iransk atombomb är nära förestående måste vara ett streck i räkningen för krigshetsarna.
Det är givetvis svårt att avgöra vad som kommer att hända. Alla seriösa bedömare måste inse svårigheterna med en fullskalig invasion. Även om det sannolikt skulle vara möjligt att erövra Teheran, visar de dyrköpta erfarenheterna från Irak och Afghanistan att detta bara vore den första, och lättaste, delen i att upprätta en ny ordning. Samtidigt måste givetvis möjligheterna till att kontrollera oljekällorna och åter placera en proamerikansk regim i Teheran kännas lockande för USA. Israel, som känner hotet från Iran närmare – eller åtminstone vill frammana den bilden – kommer sannolikt att vara de som starkast driver på för handling.
Förmodligen är det mest troliga att någon fullskalig invasion inte är att vänta – även om stridigheter i Iran, angrepp från Israels sida och irrationella regeringsbeslut kan ändra på den saken – även om mindre angrepp, som bombningar och terrordåd mycket väl kan inträffa. Redan har ju iranska vetenskapsmän mördats i vad som ser ut att vara angrepp från Israel. Utan att veta vad som kommer att hända är det dock viktigt att ha en principiell uppfattning om hur kommunister ska ställa sig i händelse av en attack.
USA – ingen hjälp för de förtryckta
Det utbredda hatet mot den iranska mullaregimen är givetvis välförtjänt. Det är en blodig, fundamentalistisk diktatur som bara förtjänar att störtas av folkets vrede. Samtidigt kan vi inte ha de minsta illusionerna och USA:s och Israels förmåga och vilja befria de iranska massorna.
Den senaste demokratiskt valda presidenten i Iran, Mossadeq, störtades 1953 med direkt amerikansk inblandning, varpå 26 års öppet stöd till shahens blodiga diktatur följde. Anledningen till att USA hetsar mot Irans mullaregim är inte att den är odemokratisk, utan att den inte inordnar sig under USA:s strategiska intressen i regionen. Detta visas av att Saudiarabiens lika fundamentalistiska och kvinnoförtryckande regim får fortsätta som den vill, utan att amerikanska statsmän kommer med de minsta hot.
Dessutom är det inte bara viljan det handlar om, utan de faktiska konsekvenserna av ett angrepp. Bush mål när Irak invaderades var knappast att den religiösa fundamentalismen i landet skulle öka lavinartat, ändå blev detta följden. Även om Obama hade de allra bästa avsikter skulle följden för Iran med största sannolikhet ändå bli ett blodigt kaos. Dessutom får man inte glömma de inrikespolitiska behoven. Både president Obama och de republikanska utmanarna är nu pressade att visa ”fasthet”, vilket med fördel görs genom att trappa upp tonläget gentemot Iran, och det kan inte uteslutas att någon kan pressas så långt som till ett faktiskt angrepp. Lättköpta poänger på hemmaplan är dock en dålig utgångspunkt för att befria förtryckta massor. Varje kommunist, och varje progressiv människa måste därför bestämt motsätta sig ett amerikanska eller israeliskt angrepp på Iran. Oavsett vilka paroller det lanseras under kommer det inte att vara vägen för de förtryckta iranska arbetarna och kvinnorna.
Man kan gå ett steg längre. Om amerikanska trupper, tillsammans med eventuella allierade, anfaller Iran är vi för dessas militära nederlag. De imperialistiska styrkorna har aldrig varit någon hjälp för frihet och demokrati i regionen. De har bombat sönder länder, stött diktaturer, störtat demokratiska regeringar och skyddat oljeintäkter – men skapa frihet och drägliga levnadsvillkor för folkflertalet har de inte gjort. Västmakternas styrkor har hela tiden varit ett hinder för regionens frigörelse, och kommer att fortsätta vara det. Därför är ett nederlag för anfallande imperialistiska trupper, även när de besegras av Irans väpnade styrkor, något progressivt. Detta kan illustreras av att motstånden mot ockupationerna i Irak och Afghanistan, även när dessa leddes av reaktionära krafter, hindrade Bushregimen från att invadera fler länder.
Detta innebär givetvis inte att de kämpande arbetarna och bönderna ska sluta fred med reaktionära krafter, som regimen i Iran, för att de för tillfället befinner sig i konflikt med imperialistiska trupper. Alla progressiva krafter i länder som invaderas av USA bör vara beredda att i första hand kämpa för att slå tillbaka invasionen. Det betyder inte att de ska ge avkall på några principer om demokratiska rättigheter, inklusive lika rättigheter för kvinnor, eller på arbetarnas och böndernas klasskamp, och inte heller att de för en sekund ska låta bli att försvara sig om de angrips, oavsett hur antiimperialistiska angriparna säger sig vara.
Även om nederlag för alla ditresta imperialistiska styrkor är ett viktigt mål, får de revolutionära krafterna inte underordna sig den islamistiska diktaturen för att uppnå detta. Att sätta kampen mot den imperialistiska invasionen högst på dagordningen, och mana till samarbete i just den frågan mellan alla som är beredda att försvara Iran, kan bli ett viktigt sätt att ställa sig i spetsen för motståndet. Men Irans arbetare, fattiga och kvinnor kan inte lita på några andra än sig själva och de fattiga massorna i de närliggande länderna för sin frigörelse.
Det är möjligt att anse att den ena av fienderna för stunden måste prioriteras (exempelvis vid en invasion) – däremot måste givetvis alla radikala och progressiva krafter i Iran vara beredda att när som helst bekämpa såväl imperialistiska trupper som mullornas styrkor. Inte för en sekund kan vi glömma att båda dessa två är dödliga fiender till all sorts framåtskridande.
Alla i Sverige som solidariserar sig med det iranska folket måste vara på sin vakt mot krigspropagandan mot Iran. Om det går så långt som till ett anfall måste vi kräva att svenska trupper på intet sätt deltar i anfallet. Och om regeringen ändå försöker understödja ett krig, måste vi genom blockader, ockupationer och strejker sätta stopp för det.
Jens-Hugo Nyberg