Postens lednings planer på att aktivt förbereda bolaget för en börsintroduktion, vilket är detsamma som en fullskalig privatisering, har fått det att mullra till ordentligt bland brevbärarna. Den demonstration som brevbärarna organiserar 26 maj i Stockholm sätter fingret på detta i sitt upprop med parollen ”Vi vill ha postutdelning – inte börsutdelning”.
Varför eftersträvar Postens ledning en börsintroduktion? Svaret är enkelt: Alltsedan avregleringen av brevmarknaden på nittiotalet, vilket öppnade upp för en hårdare konkurrens, har målet varit att omvandla verksamheten till fördel för kapitalet. Precis som i fallet med andra statliga bolag, som Vattenfall, SJ och Telia, motiverades besluten om konkurrensutsättning från politiskt håll med att detta var nödvändigt för att kunna ”modernisera verksamheten”. I verkligheten handlar det att kapitalet ska kunna göra vinst på vår samhällsservice.
Postens lednings aktiva planer för att förbereda bolaget för börsintroduktion uppmärksammades förra året av nätverket Brevbäraraktionen. Samtidigt som bolagets svenske VD Lars Idermark till facket sade att frågan om en börsintroduktion är en ickefråga, och i samma veva som riksdagens genom oppositionens motstånd röstade nej till en utförsäljning av statens aktier i bolaget, så uppmärksammade aktivisterna i Brevbäraraktionen rapporter i personaltidningen. Dessa informerade om ett stort toppmöte mellan chefer i Danmark och Sverige som diskuterade strategin. Planen på en börsintroduktion står dessutom inskrivet i ägaravtalet mellan svenska och danska Posten, som tillsammans bildat koncernen Postnord, vilket förra våren avslöjades av Svenska Dagbladet.
Flera anledningar att göra motstånd
Postanställda har all anledning att ta strid mot planerna, som nu resulterar i nya nedskärningar för att öka bolagets lönsamhet. Vad en privatisering kommer att medföra inom brevservicen har vi fått tydliga exempel på internationellt. När holländska TNT privatiserades 2006 resulterade detta i en våg av uppsägningar, där tusentals postanställda sparkades. Arbetarna tvingades genomgå ett stålbad. TNT konkurrerar nu i allt högre utsträckning med osäkra anställningsvillkor, deltidstjänster och en press nedåt på lönerna. Fackets motstånd har effektivt smulats sönder, efter att den samarbetsinriktade fackliga ledningen, som inledningsvis pressades till att organisera strejker mot försämringarna, kapitulerade.
Från bolagets sida hävdas det att en börsintroduktion är ofrånkomlig, och nödvändig för att Posten ska kunna stå starkt i konkurrensen på den allt mer avreglerade brevmarknaden inom EU. Men en sådan utveckling är inte ofrånkomlig. Den kan stoppas, och vändas, om de postanställda och deras fackliga organisationer tar upp den kastade handsken och tar strid mot planerna.
Förstatliga Posten under de anställdas kontroll!
Försvaret av en fungerande offentlig service och trygga arbetsförhållanden för de anställda kan bara garanteras genom en kamp för att verksamheten helt ska återgå i offentlig regi. På Posten innebär detta att kräva att bolaget i dess nuvarande form upplöses och omorganiseras i riktning mot att åter bli ett statligt verk med monopol inom brevbäringen. Det betyder att brevservicen och marknaden för leveranser måste återregleras.
De anställdas och fackets kamp kommer givetvis att vara avgörande för att uppnå detta. Målet bör vara att kasta ut cheferna och ersätta dagens styre med de anställdas egen demokratiska kontroll och skötsel. Av de anställda demokratiskt valda och avsättbara representanter måste anförtros makten över verksamheten på samtliga nivåer.
Detta, vilket i många brevbärares öron kan låta som en omöjlig uppgift (inte minst med dagens situation och styrkeförhållanden i beaktande) är i själva verket ganska självklart: Det är ju brevbärarna och postarbetarna själva som bäst vet hur arbetet borde organiseras för att skapa en bra arbetssituation och en fungerande samhällsservice! Att vinna facket för detta mål, och utarbeta en strategi för den strid som krävs, kommer givetvis att kräva en omfattande kamp från arbetarkollektivet. Att utmana de nuvarande fackliga organisationernas ledarskap och byråkratiska struktur, och att kämpa för att omvandla organisationer som SEKO till kämpande demokratiska organisationer med företrädare som delar medlemmarnas villkor, kommer på sikt att att vara avgörande för framgång.
Brevbärare och andra postanställda som håller med om detta måste organisera sig och tillsammans börja flytta fram positionerna. I takt med att angreppen fortsätter öppnas dock fler möjligheter till motstånd. Inom ramen för att flytta fram positionerna här och nu borde argumentet för en strategi som syftar till att kasta ut kapitalisterna ur brevservicen och för en facklig kamporganisation kunna vinna stort stöd bland de brevbärare som är beredda att stå upp för de gemensamma intressena.
Anders Eriksson