Hur står det egentligen till med den svenska kapitalismen? Det senaste året har mycket av mediabilden präglats av budskapen om den starka svenska ekonomin. Samtidigt som Europa kastats in i en statsskuldkris som hotar finanssystemet har den svenska kapitalismen gått på högvarv. Exporten har ökat och svenska statspapper står högt i värde. Under ytan finns dock flera tendenser som vittnar om ett allt annat än stabilt tillstånd, vilket också har lett till en tilltagande oro hos de ekonomiska experterna. Det finns flera tydliga tecken på avmattning i såväl produktion som i konsumtion, och dessutom har den privata skuldsättningen nått historiska nivåer. En allvarligare kris på exempelvis bostadsmarknaden skulle kunna få mycket explosiva konsekvenser.
Produktionsraset 2008-2009 ledde aldrig till en mer omfattande bankkris i Sverige, vilket ju blev fallet i åtskilliga länder. Svensk kapitalism stod starkt rustad konkurrensmässigt efter det stålbad som genomfördes efter bankkrisen i början på 1990-talet. Kronans sjunkande värde, som bidrog till att stärka exporten, nedskrivningen av kapital genom den omfattande uppgången i arbetslösheten, och, i förhållande till detta, socialdemokratins avväpnande av arbetarrörelsens förmåga att försvara sig, spelade också sin roll. Bankernas vinster skyddades också: Regeringens försäkringar om enorma stödpaket till bankerna bidrog till att bromsa konsekvenserna av produktionsraset. En annan faktor var de baltiska regeringarnas agerande – under trycket från Anders Borg och andra EU-ledare genomdrev de omfattande angrepp på arbetarklassen för att säkra bl.a. de svenska bankernas och investerarnas förtroende.
Bakom denna ytliga styrka finns dock flera svaghetstecken. Minskningen av den svenska industriproduktionens andel av den totala ekonomin (som idag står för 13 procent av alla anställningar, en halvering sen 1970-talet) bidrar uppenbart till massarbetslöshetens utbredning. Tjänstesektorn och handeln kan bara i begränsad utsträckning kompensera för industriproduktionens minskande betydelse, vilket leder till en större skara långtidsarbetslösa. Vinsterna och produktiviteten har nått rekordnivåer, men det har främst resulterat i att de rika blir rikare. Allt mindre av vinsterna återinvesteras nämligen produktivt, och investeringskvoten inom industrin som helhet har minskat påtagligt. Sedan 2009 har den totalt fallit med 2.5 procentenheter (ett liknande fall i investeringskvoten har bara uppmätts i samband med 1990-talskrisen då kvoten föll med över 2.5 procentenheter).
Borgarnas politik har inte bidragit till att ”skapa jobb”. Ökningen i anställningar de senaste två åren är helt och hållet ett konjunkturfenomen. Moderaternas skattesänkningar, tillsammans med slagen mot arbetslösa och sjuka, har däremot bidragit till ökad ojämlikhet. De ekonomiska effekterna av skattesänkningarna har förvisso bidragit till att hålla igång konsumtionen. Men skattesänkningarna har också bidragit till att ytterligare öka den privata skuldsättningen: Att statens skuldsättning är relativt låg motsvaras av att den privata skuldsättningen skjutit i höjden. I dag ligger de svenska hushållens och företagens skulder på 266% av BNP, vilket kan jämföras med Tyskland (142%) och Österrike (148%), och med krisdrabbade Spanien (280%) och Portugal (250%).
De svenska hushållen har nu lån på mer än en och en halv gånger årsinkomsten. Ett historiskt perspektiv vittnar om utvecklingen: 1970 uppgick hushållens skulder till 77% av årsinkomsterna. 1990, då förra bostadsbubblan exploderade och övergick i en bankkris, uppgick hushållens skulder till 128.4%. Det andra kvartalet i år uppgick hushållens skuldsättning till 162% (!) av årsinkomsten.
Skuldsättning i form av bolån är inget problem så länge som bostadspriserna fortsätter att stiga och lönerna för de boende fortsätter att komma in på kontot. Men den globala krisens effekter och minskad efterfrågan på bostadsmarknaden leder till en tendens mot fallande priser: det resulterar i att bankernas förtroende för att folk ska kunna betala tillbaka växande bostadsskulder försämras, något som leder till ränteökningar och större press på hushållen.
Det är ett uttryck för överackumulationen i hjärtat av det kapitalistiska systemet: Bankerna sitter på mängder av överskottskapital som det försöker att sätta i rörelse genom att stimulera ökad utlåning. Innan en kris brukar bolånetillväxten öka. Sverige har, talande nog, haft den största bolånetillväxten i hela EU de senaste fem åren. Under september 2011, då börserna backade rejält under trycket från euro-krisen, fortsatte lånen till bostäder att öka med 6%.
Frågan är vad som sker vid ett större produktionsras. Med en kris som minskar hushållsinkomsterna – och omvänt leder till en ökning av skulderna (som ju består) – riskerar bostadsägarna att tvingas gå igenom ett ordentligt stålbad. Det skulle kunna skaka om de ekonomiska förhållande på ett djupgående plan, något som alltid brukar följas av politisk kris.
Socialister bör inte ropa ”vargen kommer” i tid och otid, men vi har allt att vinna på att synliggöra riskerna och redan nu argumentera för en antikapitalistisk politik som låter de rika betala för den kris som de själva, deras regering och systemet självt bär ansvaret för.
Bearbetning av ekonomiska perspektiv,
antagna på Arbetarmakts årsmöte