Den politiska situationen i Europa efter valen i Grekland och Frankrike

Uttalande från Förbundet för Femte Internationalen

Valen i Grekland och Frankrike, men också det regionala valet i Nordrhein-Westphalen i Tyskland, återspeglar en rörelse åt vänster i Europa och en ökande polarisering i alla länder. I alla tre fallen motsätter sig de partier som vann valet antingen finanspakten och genomförandet av EU-programmen (Syriza i Grekland) eller kräver ett ”tillägg” med ett keynesianskt ”program för tillväxt” och en skatt på finansmarknadernas transaktioner (Hollande, SPD i Tyskland). I Grekland drog det vänsterreformistiska Syriza störst nytta av det, i Frankrike Front de Gauche (Vänsterfronten) och Hollande, i Tyskland socialdemokratiska SPD. Samtidigt visar också framgången för fascisterna i Grekland och för Front National i Frankrike fascismens och rasismens verkliga fara om arbetarrörelsen inte förmår framtvinga sin egen lösning på krisen.

Denna rörelse åt vänster är resultatet av den härskande klassens misslyckande med att ”lösa” den ekonomiska, sociala och politiska kris som hela kontinenten står inför. Den är i sin tur en integrerad del av den kris för det globala kapitalistiska systemet som inleddes 2008–2009 och som på samma sätt förblir ”olöst”. De åtgärder som de amerikanska, europeiska och andra imperialistiska borgare använde för att förhindra ett sammanbrott i systemet som helhet, massiva räddningspaket för banker och räddandet av storskaliga monopolkapital, har inte fått bort krisens orsaker, överackumulationen av kapital i historisk omfattning och fallande profitkvoter, utan har istället ökat sin explosiva karaktär. De spekulativa vågorna mot euron och statsskulderna är ett uttryck för detta. Under kapitalismen kan dessa grundläggande problem bara lösas ”våldsamt” genom en massiv utplåning av ”överdrivet”, överflödigt kapital.

På grund av den imperialistiska kapitalismens själva natur som ett system med konkurrerande kapital och nationalstater, är det omöjligt att lösa krisen på ett ”harmoniskt” sätt. Den kan bara lösas genom kamp, en kamp mellan kapital och nationella bourgeoisier å ena sidan, som var och en siktar på att ”lösa” sin kris genom att exportera den till andra, och å andra sidan genom kampen för en omfördelning av själva den globala ekonomin. Detta är förbundet med kampen för att få arbetarklassen, de fattiga, även ”medelklassen” (olika delar av småbourgeoisien och mellanskikten) att betala.

Den nuvarande krisen i EU måste förstås mot denna bakgrund. Europa har blivit krisens brännpunkt eftersom EU, trots ett antal steg för att harmonisera unionen som en ekonomisk och politisk enhet, i allt väsentligt fortfarande är en federation av nationalstater. Den tyska imperialismen vill omorganisera Europa (EU, eurozonen) som ett block under sin egen kontroll, som sin ”bakgård”. Det kräver emellertid att de andra länderna underordnas som halvkolonier eller imperialistiska partner av lägre rang. Nyckeln för detta är förhållandet till Frankrike, som gör anspråk på en likvärdig roll i ”styrandet” av EU.

Inom eurozonen har södra Europa drabbats av en djup och varaktig recession. I Frankrike stagnerar BNP. Å andra sidan är en recession osannolik i Tyskland och ett antal euroländer i centrala och norra Europa, även om en omfattande kris för euron kan förändra detta. Den globala recessionen har med andra ord lett till större ojämnhet i hela Europa – och det kommer sannolikt bara att öka.

Detta är den kontext i vilken den tyska regeringen, med hjälp av Sarkozys regering och genom EU:s institutioner, har framtvingat drakoniska åtstramningar och krav på att ”avreglera arbetsmarknaden” speciellt mot Sydeuropa. De har också uppnått en mycket större kontroll över Grekland och Italien genom att tvinga fram regeringar som godkänts av EU (Papademos respektive Monti), en viss form halv kolonisering. Sådana åtgärder måste förstås inom den strategiska ramen för den tyska (och franska) imperialismens mål att omvandla EU (eller mer exakt, eurozonen) till ett block under dess ekonomiska och politiska kontroll. Detta förklarar Merkels oförsonlighet, den tyska regeringens insisterande på hårda åtstramningar, men också dess beslutsamhet att behålla euron och eurozonen.

”Finanspakten” har blivit det pris som den tyska imperialismen kräver av södra Europa. Den är både ett våldsamt program med åtstramningar och ett program för att institutionalisera mer direkt kontroll över ländernas budgetar genom EU:s institutioner – vilket skulle leda till en mer direkt tysk kontroll inom dess ramar. Pakten är emellertid långt ifrån att vara ”lösningen” på krisen. Även om den, för det första, speciellt gynnar tyskt kapital, driver den in södra Europa i allt djupare kris och beroende. Detta kommer att driva ojämnheten i EU och eurozonen till det yttersta och potentiellt också ännu längre, vilket leder till ”okontrollerad konkurs” och Greklands och kanske andra länders utträde ur euron och en massiv våg med spekulation mot Spanien och Italien. ”Finanspakten” är, för det andra, fortfarande organiserad inom de nuvarande EU-institutionerna, vilka Tyskland och andra imperialistiska makter behöver övervinna på längre sikt och ersätta med mer direkta former av kontroll och styre för att göra EU till en politisk och militär makt på global nivå. Införandet av EU-obligationer skulle också vara ett stort steg i den riktningen men Tyskland motsätter sig för närvarande av påstått konstitutionella skäl, men mer grundläggande därför att Berlin vill se en ”större integration” för att först garantera långsiktig kontroll.

De djupa inre motsättningarna i EU och eurozonen är inte ett resultat av bara ”girighet” och ”kortsynthet” – hur mycket än dessa laster grasserar bland kontinentens kapitalister – utan uttrycker i slutändan den djupa rivaliteten mellan Europas imperialistiska bourgeoisier, de härskande klassernas oförmåga att förena Europa. De europeiska imperialisterna från Tyskland, Frankrike m.m. kan bara ”förena” Europa genom att underordna de svagare länderna och genom massiva angrepp på arbetarklassens massa, dvs. de kan bara steg för steg framtvinga en ”enhet” som splittras av framtida spänningar och hotet om sammanbrott och sönderfall. Den här politiken har uppväckt ett massomfattande motstånd och mobilisering i många europeiska länder – speciellt i södra Europa men också i Frankrike, Irland och Tjeckien. I Grekland har den öppnat en revolutionär period.

I Tyskland och en del andra länder fungerade införandet av euron som stimulans för tillväxten genom att göra deras export billigare och det har gjort det möjligt med en del eftergifter till arbetarklassen och speciellt arbetararistokratin. Därför har de fackliga byråkraterna och traditionella socialdemokratiska partier kunnat kontrollera och avleda kamp och samtidigt återvinna en del i anseende bland fackligt organiserade och bättre betalda arbetare.

Även om Merkel och den tyska regeringen framställer sig som ”orubbliga” och ”oförsonliga” i fråga om ”finanspakten”, kan de inte undvika att göra en del eftergifter. Hollandes krav på ett ”paket för tillväxt” delas inte bara av större delen av den europeiska socialdemokratin och de stora fackliga federationerna, utan återspeglar också intresset hos ett antal europeiska regeringar och kapitalister som behöver ökad statligt understödd efterfrågan i de nuvarande recessionerna. En del sådana eftergifter behövs även för den franska imperialismen. Även Merkel behöver göra eftergifter för att garantera att den tyska förbundsdagens båda kamrar stöder undertecknandet av fördraget – vilket innebär att hon behöver stöd från SPD. I annat fall kommer inte ens Tyskland kunna underteckna ”finanspakten”.

Hollande har lovat sina väljare ett ”slut på åtstramningarna”, SPD:s ledare har krävt ”paket för tillväxt”, den internationella fackliga federationen (ITUC) kräver löneökningar i hela Europa. Men dessa reformistiska ledare har inte gjort något för att mobilisera arbetarna utanför ramarna för val och symboliska ”aktionsdagar” med några tiotusental deltagare. För dem är kravet på att ”komplettera finanspakten” med något slags skattereform och stimulanspaket främst ett krav på förhandlingar om villkoren för de borgerliga EU-regeringarnas imperialistiska program och speciellt för den tyska och franska imperialismen. Deras krav återspeglar samtidigt förväntningarna hos stora delar av arbetarklassen, oavsett om det är krav på skydd och sociala åtgärder eller att få en andel i den ekonomiska tillväxten i rikare länder. Då kan de också visa att socialdemokratin inte är ett borgerligt parti som tyska CDU (kristdemokraterna) eller den brittiska högern (Tories), utan ett reformistiskt, borgerligt arbetarparti som fortfarande har starka rötter i arbetarrörelsen.

Hollande, tyska SPD och andra reformistiska ledare i de traditionella arbetarrörelserna är beredda att göra upp med Merkel om ”finanspakten”. Det är troligt att de inte kommer till en slutlig uppgörelse innan parlamentsvalen i Frankrike och Grekland och EU:s toppmöte, eftersom de hoppas att valen ska förbättra deras position vid förhandlingsbordet, men också att de inte vill stöta bort det grekiska folket ännu mer.

I denna situation måste vänstern och arbetarrörelsen undvika två misstag i förhållande till socialdemokratin. Det ena är politisk anpassning till reformisterna, vilka under större delen av ett årtionde tycktes vara så mycket i samklang med de nyliberala ”reformerna” att de nästan kunde avfärdas som en del av arbetarrörelsen. Vi får inte glömma deras meritlista i det avseendet. Vi får inte glömma att Hollande styr åt den franska bourgeoisien, inte arbetarklassen, att han försvarar den imperialistiska statens intressen. Trots hans retorik mot åtstramningar och de åtgärder han utlovat, är han ingen vän till arbetarklassen i södra Europa. Hans krav på ”euro-obligationer” är inte ett krav på ”arbetarklassens” eller ”folkets” lösning – utan snarare en potentiellt mer framsynt politik. Precis som den franska (och tyska) härskande klassen, fruktar Hollande bildandet i Grekland till och med av en regering som hans egen – en borgerlig arbetarregering eller en ”falsk arbetarregering” som Kommunistiska Internationalen formulerade det 1922. Under de förskräckliga förhållanden som grekerna står inför, skulle även en sådan regering befinns sig under tryck från förväntningarna hos miljoner väljare att motsätta sig EU:s herrar.

Ännu mer alarmerande är den tänkbara utveckling som skulle följa av en seger för Syriza. Det är möjligt att en koalition ledd av Syriza kan hamna under kontroll av de organiserade och mobiliserade grekiska arbetarna. Framväxten av organ för arbetarkontroll i fabrikerna, församlingar och aktionsråd i städerna, samhällena och byarna, som försvaras mot polisen och fascisterna i Gyllene Gryning av en arbetarmilis, skulle kunna skapa en genuin arbetarregering som representerar en övergångsfas mot en fullskalig socialistisk revolution. En sådan utveckling har inte varit en konkret möjlighet i det kapitalistiska Europa sedan 1960- och 1970-talet (Frankrike, Italien, Portugal, Spanien, Grekland) och är ett vittnesbörd om den sociala och ekonomiska krisens djup och varaktighet.

François Hollande är en lojal tjänare åt det europeiska kapitalet och kommer att göra allt som står i hans makt för att förhindra att något sådant inträffar. Hans oenighet med Merkel härrör just ur rädslan att hennes provokativa oförsonlighet i förhållande till åtstramningar kan föra det närmare. Reformismens förrädiska roll som brandkår som rusar till för att rädda kapitalismens brinnande hus får inte glömmas för ett ögonblick.

Det skulle vara ett lika stort misstag att spä ut kraven för att de ska accepteras av arbetarbyråkratin (och i slutändan med hoppet om en ”progressiv” flygel av den härskande klassen) – genom att exempelvis släppa kravet på annullering av statsskulden till förmån ”för en granskning”, vilket hänt med vänsterreformistiska organisationer och även så kallade revolutionärer som stora delar av ”Fjärde Internationalens förenade sekretariat”.

Det andra misstaget skulle vara att nöja sig med fördömanden och ”varningar”. En sådan inställning förefaller bara att vara oförsonlig. Vi vet som marxister att sådana som Hollande i alla länder försvarar det kapitalistiska systemet. De kommer inte bara att kämpa mot varje revolutionär lösning, de kommer inte ens att konsekvent kämpa för de reformer de själva utlovar. Men de miljoner väljare som röstat på Hollande eller andra socialdemokratiska partier kommer inte att övertygas om behovet att bryta med sina reformistiska ledare bara genom fördömanden och kritik. Utan dessa massor är en socialistisk revolution en utopi och de kan inte bli av med sina illusioner bara genom argument, även om argumenten verkligen nådde den stora majoriteten. Oavsett hur hårda fördömandena är, förblir de passiva om vi inte kombinerar kritik med krav på dessa ledare att de ska kämpa och mobilisera för att infria sina löften.

Därför är det nödvändigt att rikta uppmaningen till gemensam kamp, på hela kontinenten, mot angreppen i alla länder, för solidaritet med den grekiska revolutionen och massrörelserna i andra länder, inte bara till ”vänsterpartierna”, vänsterfack eller ”självständiga” rörelser, utan också till medlemmar och ledare i de massomfattande facken och reformistiska partierna. Men samtidigt som vi ställer krav på ledarna, måste vi bygga upp en europeisk rörelse mot EU:s och europeiska centralbankens paket med nedskärningar och i solidaritet med den grekiska rörelsen och andra sydeuropeiska rörelser.

I valen på senare tid vann ”traditionella” reformistiska partier, eller vänsterreformistiska partier, stort eftersom arbetarnas och de sociala rörelsernas mer militanta, antikapitalistiska krafter i de flesta länder misslyckades med att bygga upp levande samordningar av kampen. De misslyckades fullständigt på europeisk nivå. Det europeiska socialforumet (ESF), som domineras av det europeiska vänsterpartiet, har inte hörts av utanför sina epostgrupper sedan Istanbul för flera år sedan. De vänsterreformistiska och autonoma-frihetliga krafterna blockerade antingen varje försök till europeisk samordning eller satte ”i bästa fall” upp ”samordningar” som bara var fronter för deras egna politiska strömningar. Detta misslyckande, som i sig är en politiskt kriminell handling, är inte bara begränsat till vänsterreformister, småborgerliga radikaler eller autonoma eller frihetliga. Det gäller också för betydande antikapitalistiska partier och fronter i ett antal europeiska länder, såsom NPA i Frankrike, Vänsterblocket i Portugal, Antarsya och vänsterflygeln i Syriza i Grekland eller de mer militanta fackföreningarna som Cobas och Fiom i Italien eller Sud i Frankrike. Ingen av dem tog ett enda seriöst steg, trots det faktum att deras krafter, speciellt om de kombinerades, kunde ha spelat en avgörande roll.

På europeisk nivå står därför rörelsen inför samma problem som i krisens början. Men den gör det i en situation där fienden har börjat omvandla kampens terräng, där de tyska och franska regeringarna har lyckats förändra en del europeiska institutioner, där klasskampen och det politiska livet i EU:s och eurozonens alla länder har blivit mer integrerade med varandra.

Detta innebär att de uppgifter som kampen ställer har blivit mer brådskande. En rörelse mot nedskärningarna bör byggas kring följande paroller:

• Skrota alla nedskärningspaket, ner med finanspakten!
• Avskriv de europeiska staternas skulder! Expropriera bankerna och finansinstitutionerna utan kompensation och förena dem i en enda bank under arbetarkontroll!
• Förstatliga alla företag som vägrar betala löner, hotar med nedläggning eller massavskedanden, utan kompensation och under arbetarkontroll!
• Nej till ”avreglering” av arbetsmarknaden. Fullständiga kollektivavtal som övervakas av fackföreningarna för alla arbetare.
• Sänk arbetstiden till 30 timmar i veckan utan sänkt lön i hela EU!
• Nej till angreppen på pensioner och social trygghet. Nej till höjning av pensionsåldern. För en pensionsålder på 60 år i hela EU.
• För en minimilön, arbetslöshetsersättning och pensioner som fastställs av Europas arbetarrörelser.
• Nej till privatiseringar! För ett europeiskt program med offentliga arbeten för att förbättra utbildning, infrastruktur, miljö och social service och återföra miljoner arbetare i arbete under arbetarkontroll och finansierat av en omfattande beskattning av vinster och de rikas tillgångar!
• För arbetarklassens och bostadsområdenas försvar mot fascistiska och rasistiska angrepp! Mot all kontroll av invandringen! Legalisering, rörelsefrihet och papper åt alla som lever i EU! För lika rättigheter för alla som arbetar och lever i EU!
– Stöd den grekiska klasskampen! Nej till all utpressning av det grekiska folket!

För att genomföra dessa åtgärder uppmanar vi till bildandet av aktionskommittéer i alla städer och en samordning på nationell och europeisk nivå. Vi uppmanar fackföreningarna och alla arbetarpartier och arbetarorganisationer att ge sitt stöd till detta och att utarbeta en aktionsplan för att genomföra åtgärderna ovan: genom direkta massmobiliseringar, demonstrationer och blockader som kulminerar i en europeisk generalstrejk.

I Grekland står vi inför en revolutionär situation. I EU är krisen på väg in i ännu en omgång. Ett beslutsamt motstånd och kamp för nyckelkrav mot krisen och för att genomföra arbetarklassens lösning mot kapitalisterna kommer att mötas med öppen fientlighet och med alla medel av de härskande klasserna och deras statsapparater. Även om några reformer drivs igenom med hjälp av kamp och/eller vänsterregeringar under tryck från arbetarklassen och de fattiga, kommer de inte att leda till en period med stabilitet, utan till ännu skarpare sammanstötningar med bourgeoisien. I slutändan kan bara en socialistisk revolution, skapandet av Europas förenade socialistiska stater, lösa krisen på hela den europeiska kontinenten.

Den kampen kräver ledning, en revolutionär kraft som kan visa vägen från enhetsfronten mot dagens nedskärningar till kampen om makten, en kamp som vi redan står inför i Grekland och som vi kan stå inför i Spanien eller Portugal under den kommande perioden. För att möta denna utmaning måste Europas antikapitalistiska vänsterkrafter förändra sig själva dramatiskt. De behöver inte bara ta initiativ för att bygga upp samordningar av kampen, kommittéer mot krisen, gemensam kamp i hela Europa och stöd till de som i likhet med de grekiska arbetarna står i främsta ledet i dagens strider. De måste också ta initiativ till att bygga upp en livskraftig, revolutionär, antikapitalistisk kraft på europeisk nivå. Under det senaste året har NPA och andra centrister misslyckats med att erbjuda ett revolutionärt svar inte bara på nationell nivå utan ännu eländigare på europeisk och internationell nivå.

Sedan den historiska krisperiodens början har inget allvarligt försök gjorts för att förena de revolutionära krafterna i Europa på ett gemensamt handlingsprogram, ingen konferens, inget initiativ har tagits förutom det årliga uttalandet från den europeiska antikapitalistiska vänstern. Detta måste förändras. Vi uppmanar alla dessa krafter att organisera en europeisk konferens för att kombinera krafterna för en masskampanj för solidaritet med den grekiska arbetarklassen, för att sätta upp aktionskommittéer mot krisen och för en gemensam europeisk kamp och för att inleda en diskussion för att förena krafterna runt ett handlingsprogram för att lösa den europeiska krisen, att kämpa för Europas förenade socialistiska krafter.

Den europeiska kraften är en integrerad del av den globala kapitalistiska krisen. Endast en socialistisk revolution, endast arbetarklassens erövring av makten, krossandet av den borgerliga statsapparaten och ersättandet av den med en halvstat baserad på arbetarråd och arbetarmiliser, kan öppna vägen till en socialistisk omvandling av samhället. Även om det kan inledas på nationell nivå, kan det bara fullbordas globalt. Det finns ingen ”nationell” lösning på krisen. Men för att leda arbetarklassen längs den vägen, måste det finnas en global, politisk organisation, ett nytt parti för socialistisk revolution, en ny revolutionär international, en femte international.

Internationella sekretariatet
Förbundet för Femte Internationalen
31 maj 2012