Jag har tidigare skrivit om lärarna och föräldrarna som demonstrerade mot nedläggningen av fem skolor. På lärarnas fackliga möte efter demonstrationen bestämde de sig för att organisera en ny protest utanför hälsoministeriet torsdag den 12:e.
När jag för andra gången på en dag går den korta biten mellan hotellet och hälsoministeriet har det gått en hel arbetsdag sedan pensionärerna var där, men det är fortfarande lika varmt.
I Aten tycks allt vara en timme försenat. Det tar runt en och en halv timme innan alla lärare och föräldrar är samlade. De bär på plakat och vecklar ut banderoller. En lärare berättar att den hopvikta banderollen hon håller i är fem år gammal. Fem år gammal men lika aktuell som någonsin.
På platsen finns en grupp lekande barn mellan 5 och 10 år. Vilka som är barn till lärare och föräldrar och vilka som kommer från nedläggningshotade skolor är svårt att veta. En lärare som heter Dina presenterar sig. På svenska. Hon visar stolt upp sina barn som håller i plakat. Jag säger att jag var med på det fackliga mötet och hon säger att hon inte hade en aning om att jag var från Sverige. Hon berättar att hennes familj flyttade dit för trettio år sen och att hon saknar landet. Hennes son verkar förtjust över att få säga “Hej”, men mer svenska kan han inte.
Att istället för den vanliga språkbarriären finna att vi har språket gemensamt är glädjande, det är glädjande eftersom det är förenande. Men vi har något annat som förenar oss också, vi befinner oss bägge utanför hälsoministeriet.
Precis som på pensionärernas protest är lärarnas och föräldrarnas representanter inne på ministeriets svala kontor och vi andra utanför i värmen. Barnen leker och springer i trapporna utanför ministeriet, några rullar sina små leksaksbilar upp och ner för en pelare. Barn som leker utanför hälsoministeriet medan deras föräldrar och lärare utövar påtryckningar där inne är ett förhållandevis milt kristecken, men icke desto mindre ett kristecken.
Efter dryga 40 minuters väntan kommer de som befunnit sig inne på ministeriet ut. Alla samlas framför trapporna där representanterna väntar på att få mikrofonen för att berätta hur det gick. Jag står inklämd mellan lärare och föräldrar på min högra sida och ett TV-team på min vänstra. Tre personer talar, de kommer från KKE, PAME (KKE:s fackförening) och Syriza.
Den första som tar till orda berättar att byråkraterna backade och sa att de 500 barnen ska få fortsätta gå i sina skolor. Men saker och ting tycks lika oklara som förut. Jag frågar Dina vad hon tror. Hon säger att hon inte tror på dem förrän de satt svart på vitt. Exakt samma sak hände för fem år sedan. Då sa de att de fick ha kvar sina skolor i fem år till. Dina säger att de bara är intresserade av att ha kvar dem permanent.
Alla talare säger att skolorna måste vara kvar eftersom barnen behöver någonstans att gå och lärarna behöver sina jobb. Vem skulle kunna påstå motsatsen? Ändå är det en självklarhet de måste kämpa för. De kommer ha en till ministrejk den 17:e juli.
Hälsoministeriet kl. 10. Oplanerat stöter vi på en demonstration runt hörnet från våra hotell. Pensionärernas föreningar protesterar mot att nedskärningarna har drabbat försäkringarna som inte längre täcker kostnaderna för mediciner och läkarundersökningar. Samtidigt som pensionerna sänkts.
Jag pratar med en tidningsfotograf. Jag frågar henne vad hon tror folk röstar på här, KKE?
– Många gör nog det, KKE har rötter i pensionärsföreningarna. Men det är fler på plats än vanligtvis, så förmodligen finns det många med annan tillhörighet.
Medan samlingen väntar på besked från sina representanter som befinner sig inne på ministeriets kontor, håller en kvinna som ser ut att vara yngre än de flesta av hennes kamrater igång slagord. Hon är kanske i 60-årsåldern. Hon har sina mest lojala slagordsropare i de flera år äldre kamraterna som står med plakat på magen nedanför trappan till ministeriet;
– Pensionerna kom till genom kamp, det var vår generation som slogs för dem: vi tänker inte ge upp dem!
Jag pratar med en kvinna som är allt annat än pensionär utan tycks vara där för att visa solidaritet. Jag berättar att jag pratade med lärare som också hade protesterat utanför hälsoministeriet. Jag berättar att de hade fått höra att ministeriet saknade auktoritet att göra något. Efter det gick de till arbetsmarknadsministeriet. Vid det här skedet behöver jag inte avsluta meningen, ett beskt leende har redan vuxit fram på hennes läppar. Men för att känna hela beskan avslutar jag den ändå; de fick höra samma sak där.
– Det är Grekland, det! skrattar hon. Det är befriande att kunna skratta. Det är eroderingen av myndigheternas demokratiska fasad vi skrattar åt. Jag vet inte hur hon känner, men jag själv kan inte låta bli att känna en viss befrielse inför den eroderingen. Men även om byråkratins vackra fasad eroderar, så är det en produkt av välfärdens kollaps. Det finns därför en ton av allvarlig osäkerhet i hennes skratt.
Det är minst 40 grader varmt. Jag frågar om de planerar något efteråt.
– Nej, nej! Det är för varmt, det är för varmt för att göra något, de kommer gå hem.
Folk dricker vatten och fläktar sig med solfjädrar eller improviserade solfjädrar. Precis som jag ska ta kort på en bild föreställande Antonis Samaras (ledaren för Ny Demokrati) och tyska förbundskanslern Angela Merkel hopsatta till ett ansikte med namnet “Antonia Merkel”, börjar ett par män upprört riva ned de bilder som satts upp på väggen utanför ministeriet.
– Någon i demonstrationen satte upp dem, men de är helt missvisande, säger hon med det beska leendet. Merkel är inte det enda problemet Grekland har. Såna där bilder missleder folket till att tro att det är denna “onda kvinnas” fel.
Den heta och därför långa väntan är över. De gamla orkar inte stå i värmen och inte jag heller. Demonstrationen avslutas och pensionärernas representanter som fortfarande befinner sig inne på det svala kontoret får berätta hur det gick.