Ett möte med kämpande lärare

Från hotellrummets franska balkong, som jag öppnat för att släppa in luft och ljus, börjar rop höras ute på gatan. Ljudet går inte ta miste på det: ropen filtreras genom en megafon och jag undrar om de kommer från en demonstration. Ja, det låter som en kvinna ropar slagord. Jag drar på mig en t-shirt och slänger ner kameran och papper och penna i ryggsäcken och går ut.

Ett par dagar innan frågade jag vänsteraktivister om det skulle vara någon demonstration dagarna framöver, de kände inte till något. Saker börjar nog hända i september sa de, just nu väntar folk för att se vad som kommer att hända. Jag förnekar inte detta, men jag lär mig att ordet händelse har en annan betydelse här än i Sverige. Om lärarna strejkade och demonstrerade till regeringsbyggnaderna i Stockholm skulle varenda vänsteraktivist känna till det, här är det snarare vardagsmat.

Jag kommer ut på gatan och följer ljudet från megafonen. Flera vägkrökar senare på Akademiagatan – jag märker inte att jag nu virrar bort mig själv från hotellet för två timmar framöver – kommer jag ifatt demonstrationståget. Megafonen är i själva verket en skåpbil utrustad med högtalare som åker framför tågets banderoll. Jag går in i tåget och frågar första bästa person vad de demonstrerar mot.

– Mot nedläggningen av skolor. Regeringen vill lägga ned flera skolor för barn.

Jag hoppar upp på ett staket vid trottoaren och tar några kort. Några av de som håller i banderollen vinkar till mig och ler. Jag står kvar på staketet och funderar på om jag ska följa med dem men vill inte vandra för långt bort från hotellområdet eftersom jag redan tappat bort mig själv

Och visst hade jag tappat bort mig själv. En timme senare har jag äntligen lyckats komma på rätt spår efter att en kvinna på ett kontor hjälpte mig med att skriva ut en karta till hotellet. Tillbaka på Akademiagatan stöter jag på några som bär på plakat. Jag frågar dem om de gick i demonstrationen tidigare, men ljudet från gatan och språkbarriären försvårar kommunikationen.

– Vad vill du, vill du ha vägbeskrivning? En kvinna i medelåldern kommer och undsätter en yngre kvinna som inte verkar prata engelska.

– Nej, nej. Jag undrar vad det står här, jag pekar på plakatet och frågar om de demonstrerade förut. Mot skolnedläggningarna, nedskärningarna, eller hur?

– Ja precis!

– Kan du berätta lite om dem?

– Regeringen kommer lägga ner flera skolor och vi är lärare som demonstrerar mot det. Vi är emot att det är pengarna som styr, vi anser att våra behov ska styra.

Det visar sig att vi ska åt samma håll så vi fortsätter prata. Jag frågar henne vad hon tror är lösningen på krisen i Grekland.

– Först måste vi lämna Eurosamarbetet, enligt mig.

– Men då kommer väl de som nu har makten att finnas kvar, eller hur?

– Vad sa du?

Medan vi går måste vi ständigt vara alerta på biltrafiken och sicksacka över gatorna vid rätt tillfälle. Jag förtydligar:

– Även om ni lämnade euron, så skulle de som har makten, de som sitter i regeringen och de som kontrollerar ekonomin finnas kvar.

– Ja, det stämmer. Vi måste skapa vårt eget samhälle, för att tillgodose våra behov. Ett samhälle för oss!

– Så ni behöver en vänsterregering? När jag i nästa mening nämner Syriza och frågar vad hon tycker om dem svarar hon:

– Tja, det beror på vad man menar med vänster.

Det visar sig att hon är med i KKE, det stalinistiska kommunistpartiet i Grekland.

– Tror du inte att Syrizas tillväxt i valet är ett uttryck för att folk vill ha en vänsterregering och är beredda att kämpa mot krisen och åtstramningarna? frågar jag.

– Nej, folk röstar på Syriza för att de inte är redo. De vill ha en Messias.

– Men i förra valet förlorade ni uppåt 300 000 röster… Hon avbryter mig och ger ett svar som är kusligt likt det jag fick av en aktivist i Antarsya när jag påtalade deras förlust av röster i valet:

– Vad gör det? Syriza har ingen lösning på krisen, de vill bara omförhandla med EU.

– Ja, svarar jag, Syriza har ett reformistiskt ledarskap som inte har en lösning på krisen. Men massorna som röstar på Syriza är inte identisk med dess ledning. Jag förstår att jag kan prata med vänsterterminologi och fortsätter;

– Den enda lösningen på krisen är att inte bara bryta med EU utan med kapitalisterna. Men måste inte ni, om KKE nu anser detta, övertyga de som röstar på Syriza om detta istället för att vägra samarbeta med dem?

En annan lärare som gått bredvid oss inflikar och säger att det är svårt, att folk är rädda. Hur övertygar man dem om att det är den enda lösningen? Jag svarar att jag tror att folket är redo att ta till sig av det argumentet och att det senaste valet är ett uttryck för det;

– Ni måste säga till folk att det finns en väg ut ur krisen, att det är möjligt att skapa ett samhälle där ekonomin är organiserad för att möta deras behov, att en arbetarstat är möjlig.

Under tiden som vi pratat har vi kommit till en korsning där vi ska skiljas åt. De säger att de är på väg till ett möte med sitt fack där de ska bestämma vad de ska göra nu, de pekar på ett hus tvärs över gatan utanför vars port en stor grupp kvinnor står samlade. Jag frågar om det är PAME (KKE:s fackförening) men det är det inte, det är “Union of labourers of nursery schools”, alltså daghemsarbetares fackförening. Jag frågar om jag får följa med och blir varmt välkomnad.

Mötet är i ett rum på andra våningen. I Aten är inte andra våningen samma sak som andra våningen i Sverige, beroende på att husen är mer avlånga. Vi passerar åtminstone fyra våningar innan vi kommer till andra våningen.

Rummet fylls snabbt och snart är vi runt sextio personer. Jag sitter bredvid läraren som sa att det är svårt att övertyga folk som är rädda. Hon heter Ntina och förklarar att anledningen till att det är så många kvinnor är att de alla är lärare och att det även finns ett antal föräldrar på plats.

Lärarna och föräldrarna protesterar mot att fem skolor ska läggas ned. Det kommer leda till att sextio arbetare blir av med jobbet och att femhundra barn får byta skola. Ntina säger att de vill ha med sig föräldrarna.

– Vi vill ha med föräldrarna för att vår protest ska bli så stor som möjligt. Tänk dig, femhundra barn betyder ungefär tusen föräldrar. Men vissa föräldrar är livrädda, säger hon. De kan inte lämna sina jobb för att gå med oss på en vardag, eftersom de kan förlora jobbet.

– Stöder föräldrarna lärarnas strejker? frågar jag.

– En del gör det. En del andra vill inte att lärarna ska strejka för vart ska de då lämna sina barn om dagarna?

– Vad säger ni till de föräldrarna?

– Vi kan inte säga något till föräldrarna för vi vill ha dem med oss, men vi är ledsna över situationen.

Hon berättar att de demonstrerade till hälsoministeriet för att framföra sina klagomål. Väl där fick de veta att hälsoministeriet inte har auktoritet att fatta några beslut. Så de demonstrerade vidare till arbetsmarknadsministeriet. Där fick de höra samma sak.

Det pågår en livlig debatt i rummet. Folk pratar nästan i munnen på varandra, men det tycks ändå finnas en ordning. Vissa räcker upp handen och andra reser sig upp och tar till orda. En mamma som sitter några rader framför mig och Ntina reser sig upp och börjar prata. Man behöver inte kunna grekiska för att förstå att hon är upprörd. Hon säger att hennes lön har sänkts och att hon inte har råd att betala för sina barn att gå i grundskolan;

– Vi måste kämpa för en gratis skolundervisning!

Ntina, som tagit på sig att vara min mötestolk, förklarar hur det fungerar.

– Föräldrar betalar en summa euro för att ha sina barn i skolan.

– Till vilka betalar de den summan? frågar jag. Ntina ler och säger att det är en bra fråga. Till hälsoministeriet kanske? Hon gör en snabb skiss på mitt papper: runt fem-sexhundra euro är vad många föräldrar tjänar, utgifterna för barnen i skolan kan vara upp mot tusen euro. Det är omöjligt säger hon.

Lärarna bestämmer sig för att demonstrera igen på torsdag kl. 19 vid hälsoministeriet på Aristotelous 17.

NR