Intervju från strejkmöte i Grekland

Tillsammans med Spanien befinner sig Grekland idag i den absoluta förgrunden för den europeiska arbetarkampen. Inom den grekiska rörelsen är strejken på stålfabriken Chalivourgia av strategisk betydelse. Det beror dels på strejkens längd – nio månader – men också på de avancerade kampformerna som inkluderat både fabriksockupation och omfattande internationella kontakter. Andra arbetargrupper i Grekland inspireras av Chalivourgia ser kampen där som ett moraliskt och politiskt föredömme. Därför är det viktigt för den härskande klassen och staten i Grekland att knäcka den här strejken. Klockan fem på morgonen den 20 juli skred de till verket och gick till massivt polisangrepp mot den ockuperade fabriken med syftet att bryta upp ockupationen. Det lyckades de med också genom att misshandla och arrestera strejkvakter och andra arbetare som befann sig på fabriksområdet. Efter att de slagit ner arbetarnas vaktstyrka så återtog de fabriken genom att placera ut kravallpolis med automatvapen runt hela fabriksområdet.

 

Polisaktionen mot strejken blev förstås snabbt känd över hela Grekland. På kvällen samma dag hölls en solidaritetsmanifestation utanför fabrikens grindar som samlade cirka 2-3000 personer. Tidigare samma vecka hade det varit en stöddemonstration i centrala Aten som samlade cirka 4000 personer.

 

Dagen efter polisattacken samlades de strejkande arbetarna till ett möte för att diskutera strejkens framtid. Omröstningen resulterade i en nästan total majoritet för att fortsätta strejken. Kampviljan var hög efter vad som nyss hänt.

 

Arbetarmakt lyckades få en pratstund med en av arbetarna, Haris, som är medlem i ANTARSYA. Detta är en politisk grupp som består av ett tiotal organisationer inom den yttersta vänstern.

 

 

1. Berätta om bakgrunden till dagens möte!

 

Vi ska ta beslut om strejkens framtid, hur vi ska gå vidare. I går morse kom polisen och angrep oss. Flera arbetare hamnade på sjukhus eller blev arresterade.

 

De hade med sig cirka 40-50 strejkbrytare. De flesta är inte arbetare. De är tjänstemän från huvudkontoret. Ungefär 15 stycken är arbetare som har ställt sig på deras sida.

 

  1. Vad säger de olika partierna bland arbetarna om strejkens framtid?

 

Både KKE (det moskvaorienterade kommunistpartiet) och ANTARSYA vill fortsätta strejken.

 

  1. Hur är stämningen bland de strejkande nu?

Vi är väldigt arga. Det är ingen utanför vänstern som stöder oss och helt plötsligt så bara kommer de och misshandlar oss.

 

Vi vill vinna strejken men vi vill inte slåss i onödan. Men det betyder inte att vi är rädda. Vi kan göra som i Spanien. Vi kommer att göra det om det krävs. Vi har folk och resurser för att agera mot polisen på samma sätt som de har gjort i Spanien.

 

4. Vad betyder kampen i Spanien för er?

 

Vi tittar på TV och följer noga det som händer där. Men vår strejk döljs ju för världen. Det är bara KKE:s TV-kanal som visar något om strejken och dessutom finns det information om oss på internet. Efter polisattacken pratar i och för sig alla om oss. Men de ljuger. De säger att fabriken är öppen. Men de har polispatruller där för att kunna hålla kvar fabriken och de flesta av oss som är anställda där får inte komma in, så hur kan de säga att den är öppen?

5. Hur vill du göra med strejken?

 

Jag vill fortsätta. Jag var den senaste som de sparkade. Jag vill ha tillbaka mitt jobb och att det blir som innan strejken….jag kan inte leva på den sänkta lönen som bossen har drivit igenom. Saken är den att vi kämpar för alla arbetare på hela planeten. Arbetslöshet och dåliga löner är gemensamma problem.

Vi kommer att slåss till slutet.

 

 

Eduardo Montero