Intervju med en arbetare på ockuperade Halyvourgia-fabriken

Onsdagen den 18:e besöker vi Chalivourgia-arbetarna strax utanför Aten. Det tar ungefär tjugo minuter att åka till stålfabriken. När vi kliver ur utanför grindarna hälsar en man på oss. Vi säger att vi pratade med fabrikens fackordförande dagen innan och blir ledda till ett par stolar där vi slår oss ned. Vi sitter intill den tungt trafikerade vägen, så tungt trafikerad att ögonen börjar irriteras av avgaser, och på den motsatta filens sida hänger stora banderoller. En passerande lastbil hälsar med en tutning.

Namnet Chalivourgia är känt. Parollen ”Förvandla hela Grekland till Chalivourgia” är omtyckt. Arbetarna på stålfabriken har blivit en hoppfull symbol för motstånd mot krisen. Hoppfull eftersom de vägrar ge upp och deras exempel bär en antydan om ett alternativ till den outhärdliga ojämlikhet som följer i krisens spår.

Hela meningen i orden “revolutionär lösning på krisen” inryms i parollen Förvandla hela Grekland till Chalivourgia. Denna paroll översätts i praktiken till att bygga en aktiv solidaritet mellan olika arbetargrupper och arbetsplatser; att sammanfoga de lokala och spontana kamperna till en enad rörelse; att utveckla arbetarnas möten och kommittéer till maktorgan kapabla att ta över verksamheten; genom att överallt understödja arbetarnas från byråkrati självständiga aktioner och samtidigt utrusta kampen med ett politiskt mål; en regering av arbetarna och för arbetarna. För att kunna genomföra detta krävs ett politiskt nav: ett revolutionärt arbetarparti.

Vi intervjuar Ninos Charonopos.

AM (Arbetarmakt) – Berätta om bakgrunden till er strejk.

N – Vi har varit ute i strejk sedan mitten av oktober. Innan dess arbetade vi 8 timmar om dagen fem dagar i veckan. Men i oktober sa ägaren att han ville att vi skulle arbeta 5 timmar om dagen fem dagar i veckan och med en lönesänkning på 40 procent. Om vi inte accepterade detta så skulle han sparka 108 arbetare. Då gick vi ut i strejk.

AM – Hur många jobbar här nu?

N – Det jobbar totalt 379 arbetare här.

AM – Berätta mer om strejken.

Under strejken har 120 arbetare fått sparken. I 262 dagar (18/7 -12) har vi varit i strejk och vaktat ingången till fabriksområdet. Vi tänker fortsätta tills vi har lyckats få de 120 kamraterna återanställda. Men ägaren vill inte diskutera med facket. Han har däremot lovat att inte sparka fler under de närmaste två månaderna.

Regeringen är helt och hållet på samma sida som ägaren. De ger honom förmånlig tillgång till hamnen. De ger honom billigare gas och el. Samtidigt är regeringen helt och hållet emot oss.

AM – Hur ser ägarens och medias propaganda ut mot er?

N – Bossen pratar dåligt om oss i massmedia. Han säger att det är ekonomisk kris och att han inte kan spendera en massa pengar. Men den här kampen handlar om rätten till att ha ett arbete. Ägaren har tjänat en massa pengar, vi har ingenting.

Men vår fackförening är stark. Vi sänker inte huvudet. Vi kommer att kämpa till slutet för våra löner och för vår återanställning.

AM – Hur ser solidariteten för strejken ut?

N – Vi har gått 9 månader utan lön. Mat och pengar kommer i stor utsträckning från internationell solidaritet bland annat från Frankrike och Australien. Det har kommit tonvis med mat från Frankrike och det har gjort att arbetarna har sluppit att svälta. Men däremot har vi inte pengar till hyror, skolavgifter osv. Av de insamlade medlen ger vi varje strejkande arbetare 100 euro per vecka. Detta motsvarar den lön vi skulle ha fått av ägaren.

AM – Hur ser andra arbetargrupper i Grekland på strejken?

Det har förekommit solidaritetsverksamhet även från arbetsköparvänliga fackföreningar. Det har arrangerats många konserter till stöd för oss, för att dra in pengar. Bland annat har det hållits konserter utanför grindarna till fabriken. Det har kommit hela skolklasser med barn hit som har gett oss teckningar. Vi hade också en förstamaj-demonstration i år utanför grindarna.

AM – Har inte fackföreningen en strejkkassa?

N – Nej, facket har inte byggt upp en strejkkassa. Vi har hittills bara haft korta strejker och då har det inte behövts någon strejkkassa. Ett problem är att de som kontrollerar den centrala toppen i facket står på arbetsköparnas sida.

AM – Hur ska man skapa enhet inom arbetarklassen i Grekland idag?

Det måste finnas en jämlikhet bland arbetarna. Beslut måste tas av alla arbetare tillsammans, inte bara inom en liten grupp.

AM – Vad tror du om den politiska situationen framöver?

N – Det kommer att bli mycket instabilitet. De som styr försöker hindra social oro. Situationen är mycket svår.

AM – Hur kan regeringen bli utkastad? Och vad är alternativet till den?

N – Bara folket kan störta regeringen. Regeringen måste ersättas med en socialt inriktad regering. Vi behöver en arbetarregering som kan ge arbetarna sin del av det som de producerar. Tidigare har vi bara fått vår lön, men nu tar de även den. De har inte lämnat något till oss. De har tagit allt. Det behövs en regering av arbetarna, för arbetarna.

AM – Kan en radikal vänsterregering vara ett steg på vägen till en revolution, om man tvingar den ta vissa steg som att beväpna arbetarna och understödja organiseringen av självständiga maktorgan för arbetarklassen?

N – Man måste ändra på vilken klass som bestämmer i samhället. Det räcker inte att byta regering. En vänsterregering kan inte ändra på någonting så länge kapitalismen består, så länge kapitalisterna och EU styr.

AM – Tror du att det är möjligt med en revolution i en nära framtid?

N – Regeringen kommer att falla, det kommer att bli oro. Men vi vet inte vad utgången av allt detta kommer att bli.

NR
http://ord-och-bild.tumblr.com