Kritiskt läge för den syriska revolutionen
Den syriska revolutionen har inträtt i ett kritiskt stadium. Störtandet av Bashar al Assads hatade regim står nu på dagordningen. När det exakt inträffar beror inte bara på styrkeförhållandet mellan de lätt beväpnade upprorsmännen och regimens mycket större styrkor, vilka inte bara har en enorm överlägsenhet när det gäller vapen, utan också när det gäller dessa truppers moral.
Tre av nyckelpersonerna i regimens apparat för tortyr och massmord, Hassan Turkmani, Dawoud Rajha och Assef Shawkat (Assads svåger) dödades i en bombexplosion i det nationella säkerhetscentrat i Damaskus den 18 juli. Efter en konflikt i vilken uppemot 19 000 har dött börjar äntligen baathpartiets inre krets och familjens Assads klick få ta konsekvenserna.
Vi bevittnar nu ett allmänt väpnat uppror, ett veritabelt inbördeskrig, med en regim som samlar stridsvagnar, tungt artilleri, marktrupper och bombflyg mot motståndets erövrande av viktiga delar av Aleppo, den största staden i landet. Upprorsmännen vann inledningsvis även betydande framgångar i delar av huvudstaden Damaskus, och tvingade Assad att lämna sitt residens, men regimen slog tillbaka och förefaller ha tagit tillbaka mycket av den förlorade marken.
Vi bevittnar inte bara ett väpnat uppror utan också fortsatta massdemonstrationer, vars modiga deltagare är beredda att agera som ”mänskliga sköldar” för stridande enheter. Den typen av självuppoffring uppträder bara när majoriteten av befolkningen blir medveten om vad som står på spel: att friheten kan vinnas genom ännu en heroisk ansträngning. Massupproret leder i sin tur till ännu starkare upplösning i den syriska armén och förstärker upprorsmännen från de tidigare motståndarnas led.
Vänstern och det väpnade upproret
Genuina revolutionära kommunister har välkomnat den syriska revolutionen redan från början och stött den så mycket de kunnat. Vi har försvarat den som ett genuint folkligt uppror, som från början utvecklades från en fredlig massrörelse till ett berättigat inbördeskrig. Det blev nödvändigt och oundvikligt på grund av regimens karaktär och dess beredvillighet att spela på sekteristisk splittring för att bevara greppet om makten.
I fullständig kontrast till en sorglig samling av före detta och nuvarande stalinister, plus populister från Amerika, som stöder Assad, avvisar vi med förakt rollen som medlöpare till det imperialistiska rysk-kinesiska blocket. De är förvisso mindre och svagare makter för närvarande men de är hungriga imperialister som strävar efter en omfördelning av världens resurser. Samtidigt är det vår plikt – speciellt för dem av oss som befinner sig i Europa och Nordamerika – att bekämpa varje militärt ingripande från imperialisterna eller ockupation av Syrien – även under förevändning av ett humanitärt uppdrag, även om de kan få FN:s godkännande.
Det innebär inte att militanter på marken i Syrien inte har rätt att acceptera vapen och logistiskt stöd från vem som än vill ge det. Revolutionärer har alltid tvingats spela ut imperialistiska rovdjur mot varandra. Det innebär bara att de måste vara uppmärksamma på vad de utlovar i gengäld.
De måste ta emot gåvor från de ”demokratiska” imperialisterna och deras regionala gendarmer bara, som det heter, “på spjutspets ände”. För alla som verkligen vill se till att deras lands rikedomar och kultur äntligen hamnar i händerna på vanliga syrier och inte i fickorna på miljardärerna och bankerna, är försvaret av deras lands och hela regionens oberoende av oerhörd vikt. I det avseendet är de styrande i EU och USA deras största och farligaste fiender och arbetarna och ungdomen i dessa länder deras verkliga allierade.
Samtidigt som de olika imperialistiska makterna, speciellt USA och europeiska makter, men också Ryssland och Kina, försöker ingripa till förmån för sina egna geostrategiska intressen och regionala makter som Iran, Turkiet och Saudiarabien/Qatar vill använda inbördeskriget för att stärka sin ställning, ändrar det inte på det faktum att vad vi ser i Syrien är ett legitimt massuppror mot en auktoritär och reaktionär diktatur. Upproret är i sig en integrerad och levande del av revolutionen i Mellanöstern och Nordafrika.
Krisen i den revolutionära ledningen
Vi står resolut fast på de syriska massornas sida, arbetarklassen liksom de småborgerliga massorna, som förnekades sina politiska rättigheter under årtionden och som är allt mer utblottade som resultat av den kapitalistiska krisen och den nyliberala politik som bedrivs av Assads regim. Det innebär dock inte att vi kan strunta i eller underskatta den djupa ledningskrisen i arbetarklassen och massrörelsen. Inte heller kan vi underskatta det yttre imperialistiska trycket och inblandningen i Syrien på båda sidor i konflikten. Men som Lenin sade: den som vill ha en ren revolution – dvs. en revolution som är proletär från början, befriad från dessa problem – kommer aldrig att få uppleva någon revolution.
Även om det är svårt att avgöra det exakta styrkeförhållandet mellan olika politiska krafter både inom den demokratiska massoppositionen och i den fria syriska armén, står det klart att småborgerligt och borgerligt inflytande överväger. Det sträcker sig från sekulära demokratiska och reformistiska till reaktionära islamistiska och öppet pro-imperialistiska krafter. Det förändrar dock inte eller utplånar massrörelsens progressiva karaktär. Det innebär bara, som i Libyen och Egypten, att vilken borgerlig demokrati som än uppstår kommer att vara en arena för politisk kamp och klasskamp. Marxister förväntar sig hur som helt inte mer än det. Revolutionärers uppgift är att stöda och främja den kampen och samtidigt kämpa om ledningen för den syriska arbetarklassen i rörelsen för att göra revolutionen permanent.
De rivaliserande imperialistiska lägren och deras ombud
Stöd från väst, Saudiarabien och Turkiet, både verbalt och materiellt, till upprorets krafter kan inte och ska inte dölja det faktum att Assads fall huvudsakligen kommer att vara ett verk av massorna och deras oerhörda hjältemod. Sedan den syriska revolutionens början har mer än 19 000 förlorat livet i striden. Många fler har fängslats, förnedrats, torterats och terroriserats. Påståendet att de bara är manipulerade, underdåniga deltagare i en västerländsk eller saudisk, islamistisk konspiration är inte bara ett avskyvärt förtal av massorna, det är också ett säkert tecken på att förtalarna har förlorat greppet om verkligheten.
I verkligheten lever västimperialisterna, liksom deras motsvarigheter i Moskva eller Beijing, i dödlig skräck för att massorna ska genomföra sitt revolutionära verk på ett ”okontrollerat” sätt och att de kan ”gå för långt” genom att trasa sönder den kapitalistiska statens repressiva maskineri som massorna gjorde i Libyen, men som de än så länge har misslyckats med att göra i Egypten och Tunisien.
Ryssland, Kina och Iran är rädda för att förlora mer av sitt inflytande i regionen och fortsätter att trycka på för en förhandlingslösning som ska inkludera Assad eller delar av regimen. USA och Tyskland å andra sidan inser (helt riktigt) att Assad är ett oöverstigligt hinder för varje framförhandlad uppgörelse som, i likhet med Egypten, skulle behålla den grundläggande statliga strukturen i en militär-bonapartisk regim och bevara Assads fredliga samexistens med Israel. Både USA/EU och Ryssland/Kina vill ha en ”ordnad övergång” med vilket de menar att undvika sammanbrott för den syriska armén och det de kallar för ett ”maktvakuum”. Assad måste gå, liksom Mubarak, för att hans regim ska kunna överleva och övertas av andra politiska och militära klickar.
Därför kräver alla nu en ”övergångsregering” som består av ”obefläckade” krafter från den gamla regimen å ena sidan och de krafter i oppositionen som föredras av imperialisterna och deras saudiska och turkiska allierade å den andra. Kanske kommer de att ta med några ”representanter för gatan” och fria syriska arméns kämpar för att få mer stabilitet. Kofi Annans farsartade FN-uppdrag och åtskilliga diplomatiska manövrer har till syfte att tjäna detta ändamål.
En sådan övergångsregering skulle vara en politisk konspiration mot massorna: mot arbetarklassen, bönderna, städernas småborgare, ungdomen och de miljoner som kämpade mot den reaktionära regimen. Om detta inträffar, kommer de med säkerhet att luras på frukterna av sin kamp. Istället för att nedmontera den repressiva apparaten och ersätta den med en arbetar- och bondemilis och soldatråd, kommer den gamla arméledningen och officerskåren att rensas bara på sina mest brutala element. Den beväpnade apparaten, polisens och arméns kommandostrukturer kommer i stort sett att bestå intakt.
Den senaste utvecklingen i Egypten och Tunisien visar vart detta leder. I Syrien skulle en liknande process avbryta eller förvränga alla brådskande revolutionärt demokratiska uppgifter. Istället för en konstituerande församling och ett snabbt sammankallande av revolutionära kommittéer under arbetarnas och massornas kontroll, kan vi förvänta oss en period med ”kontrollerade förberedelser av val” under ledning av en övergångsregering och dess imperialistiska rådgivare.
Det är ingen tillfällighet att oppositionens ledare, speciellt syriska nationalrådet i exil, har varit beredda att anpassa sig till sådana förslag och har allt närmare band till sina allierade i väst och på den arabiska halvön. Att erkänna detta faktum innebär inte att argumentera för att revolutionen ska överges, utan istället för skoningslöst motstånd mot en reaktionär ledning som redan är alltför beredd att offra grundläggande demokratiska krav (för att inte tala om massornas sociala behov). De gör inte detta bara för att de är västimperialisternas, turkarnas eller saudiernas legohjon (även om en del av exilledarna verkligen är det), utan också av sina egna klassintressen. De hoppas kunna bli den styrande eliten och säkra en andel av landets resurser åt sig själva.
Revolutionen överskrider kapitalistisk demokrati och nationella gränser
Detta visar att den syriska revolutionens demokratiska mål bara helt och fullt kan uppnås om arbetarklassen tar ledningen och om den erövrar makten i allians med bönderna, städernas småborgare, ungdomen och kvinnor som strävar efter jämställdhet och frigörelse. Det innebär i sin tur att den syriska revolutionen, även om den står inför den uppenbara uppgiften att genomföra grundläggande demokratiska rättigheter, inklusive rättigheterna för landets etniska och religiösa minoriteter, är det avgörande att arbetarklassens sociala och ekonomiska krav kommer i förgrunden. De kan bidra till att förena arbetare i alla trosriktningar och etniska grupper: sunni och shia, alawiter och kristna, araber och kurder.
Hela den existerande statsapparaten måste slås sönder och ersättas med en som är baserad på råd med delegater som valts av arbetarna, bönderna och soldaterna. I alla städer och samhällen måste det bildas sådana råd och de måste centraliseras på nationell nivå.
Inte bara Assads familj, eller klickarna i baathpartiet, utan hela den syriska bourgeoisien och de utländska kapitalisternas agenter, måste släpas bort från de källor ur vilka de berikar sig. Deras egendom, fabriker, företag och banker måste exproprieras utan kompensation och under arbetarkontroll. På det sättet kan grunden för omorganiseringen av den syriska ekonomin, baserad på en demokratisk plan, skapas.
Det förutsätter givetvis en helt annan regering. Vi behöver en arbetarregering, en revolutionär regering som växer fram ur massornas uppror, som kontrolleras av dem och stöds av beväpnade miliser. Enheterna i den ”fria syriska armén”, liksom de soldater som går över till revolutionen, måste själva kunna välja sina officerare och underofficerare och bilda sina egna delegatsråd. De måste fraternisera med de upproriska styrkorna, slå sig ihop och omvandla sig till en folklig milis som kan försvara arbetarna och religiösa minoriteter mot varje försök till pogromer eller etnisk rensning, all anti-social kriminell aktivitet och mot varje angrepp på kvinnor.
En arbetarregering kan bara skapas och genomföra ett sant revolutionärt program om den syriska arbetarklassen och vänstern blir klar över det nödvändiga i revolutionens socialistiska mål och öppet kämpar för detta perspektiv. Den syriska arbetarrörelsen och vänstern är utan tvivel fortfarande starkt påverkad av den stalinistiska stadieteorin, idén att den syriska revolutionen bara kan leda till ett ”borgerligt samhälle”, en borgerligt demokratisk regim. Detta är en utopi som leder till att arbetarklassen politiskt underordnas andra klasser som kommer att tvingas acceptera ledningen från sekulära, borgerligt liberala eller islamistiska krafter.
Den syriska revolutionen är den senaste striden i de revolutioner som spred sig från Tunisien i januari och Egypten i februari 2011. Drömmen om en ”arabisk vår” utan våld har skingrats men i Libyen, Jemen och Syrien har massorna kämpat gentemot en oerhörd repression. Det som behövs är inte bara en anda av regional solidaritet utan gemensamma aktioner och gemensamma mål. De konstgjorda gränser som drogs upp av brittiska och franska diplomater splittrar arbetarklassen och folkliga krafter som behöver förenas för att vinna. För att ta kontroll över regionens resurser, och använda dem för allas nytta, behövs inte bara arbetarklassens makt i vart och ett av länderna utan Mellanösterns Förenade Socialistiska Stater.
Detta är de viktigaste politiska uppgifter som revolutionärer står inför i Syrien, arabvärlden och internationellt. Framför allt innebär det att arbeta för att skapa revolutionära arbetarpartier och en femte international som det oundgängliga verktyget för en segerrik arbetarrevolution.
Martin Suchanek
