Arbetarmakt

Medan världens medier har koncentrerat sig på rättegången mot Gu Kailai för mordet på hennes affärskompanjon den brittiske ”affärsmannen” Neil Heywood har ett helt annat tillslag pågått i den sydkinesiska provinsen Guangdong. Under de senaste fem månaderna har sju NGO-organisationer som erbjuder råd och stöd till arbetare fått sina kontor stängda och aktivister har hotats.

Det första som stängdes var Vårbrisens service för arbetskonflikter i distriktet Baoan i staden Shenzhen. Trots att ett avtal nyligen skrivits under, och att tre års hyra erlagts, tog hyresvärden i februari ner deras skylt och stängde av vatten och elektricitet. I april klagade arbetare vid centret i Dagongzhe över att myndigheterna hotade dem och organiserade ett protestmöte till första maj. Det stördes av polisen och i juni stängdes deras kontor. Chen Mao från migrantarbetarnas centra i Shenzhen, som behandlar 300 enskilda fall per månad, rapporterade liknande trakasserier och det stängdes av myndigheterna i maj.

Det antas finnas 30 sådana centra i provinsen Gunagdong. De erbjuder juridiska råd och hjälp till migrantarbetare i Pärlflodsdeltats exportindustrier. Dessa centra måste, för att hålla sig till lagen, antingen registrera sig som en ”enhet för övervakning av företag”, vilka regleras av myndigheterna, eller som privata företag. Dessa regleringar har varit ett stort hinder för att kunna öppna nya centra, men tidigare i år tillkännagav Wang Yang, provinsens partiboss, en förenkling som skulle göra det lättare att sätta upp nya centra. De nya reglerna började gälla den 1 juli.

Aktivister har varit snabba med att påpeka kontrasten mellan vad myndigheterna säger och vad de gör.

Rättegången mot Gu Kailai med dess ambitiösa partiledare och berättelser om storfinans, korruption och spionage och det uppenbart motsägelsefulla uppträdandet från myndigheterna i Guandong kan tyckas höra hemma i helt olika världar, men de är två sidor av samma mynt. Eftersom Kina är en enpartidiktatur måste politiska konflikter, som i annat fall skulle återspeglas i olika partiers konkurrerande program, utkämpas inom det styrande partiet och den byråkrati som det representerar. De exakta förbindelserna mellan dessa konflikter och vad som kan iakttas offentligt är inte alls klara.

Gu Kailais fall är ett exempel på detta. Detaljerna som de framställts inför domstolen kanske inte är mer korrekta än den ursprungliga redogörelsen för Heywoods död, i vilken han rapporterades ha dött av självförvållad alkoholförgiftning. Det har nu fördömts som en bluff som iscensatts av högt uppsatta polischefer på uppdrag av Gus make Bo Xilai, som då var partiboss i staden Chongqing där den olycksalige herr Heywood dog.

Nu sägs det att Gu förgiftade Heywood när hon var mentalt ur balans på grund av rädsla för att han hade för avsikt att skada hennes son. Tidigare hade Heywood ansvarat för att dra i nödvändiga trådar för att skaffa en plats åt sonen på sin gamla skola, den privata elitskolan Harrow. I normala fall verkställs dödsstraffet kort efter att domen fallit, men i det här fallet omvandlades det av domstolen till villkorlig dom i ljuset av Gus mentala tillstånd vid tiden för brottet, eller därför att hennes make förblivit högt uppsatt i partiet.

Bo blev nationellt känd som partiboss i Chongqing, en av de snabbast växande av Kinas alla megastäder. Innan han anlände hade staden rykte om korruption och gangstervälde i en omfattning som hotade den sociala stabiliteten, och han inledde en mycket uppmärksammad kampanj för att rensa upp. Detta kombinerade rättsliga förfaranden med folkliga mobiliseringar runt paroller som fördömde ojämlikhet och korruption och som blev berömda under 1960-talets ”kulturrevolution”. Det skapade en bild av honom som tillhörande ”vänstern” inom partiet vid en tid när omfattande spekulation i fastigheter och höga partitjänstemäns mycket uppenbara rikedom förde partiet i vanrykte.

Detta rykte i kombination med en politik för att erbjuda betydligt mer av ”allmännyttiga bostäder” i Chongqing än i många andra snabbt växande städer, förde fram Bo till en stark ställning för befordran till politbyrån när den existerande ledningen träder tillbaka vid den partikongress som ska hållas i november. I det fraktionella manövrerandet inför kongressen representerade Bo de som vill bevara den byråkratiska statsapparatens roll (och privilegier) gentemot de som företräder den snabbt växande kapitalistklassen inne i Kina.

Det är i detta sammanhang som rättegången mot Gu Kailai måste förstås. Oavsett om de hade direkta band till Bos fiender i Chongqing eller inte, hade hans politiska motståndare alla skäl att störta honom. Anklagelserna om korruption och kriminell sammansvärjning var perfekta frågor att göra det med. Den inhemska säkerhetstjänsten var dessutom utan tvivel medveten om att ”affärsförbindelsen” mellan hans fru och Heywood inkluderade (olaglig) överföring av stora penningsummor till utlandet. Eftersom Heywood var den typ av affärsmän som beskrivs som att ha ”nära band till utrikesdepartementet”, med andra ord det som brukade kallas för spion, borde alla dessa transaktioner ha övervakats i London. Om Bo hade befordrats till politbyrån skulle Londons potentiella hållhake på honom ha gjort honom till en stor säkerhetsrisk för Beijing.

Liknande fraktionella manövrer ligger bakom den uppenbart motsägelsefulla behandlingen av ”arbetar-NGO:erna” i Guangdong. Provinsen har länge befunnit sig i spetsen för den kapitalistiska utvecklingen i Kina. Med en registrerad befolkning på 80 miljoner (i stort sett samma som Tyskland) och uppskattningsvis 30 miljoner ”migrantarbetare”, är det befolkningsmässigt den största provinsen i Kina. I kraft av att vara exportindustriernas hjärta har provinsen redan genomgått flera affärscykler och de gamla, arbetskraftsintensiva industriområdena som staden Dongguan betraktas allt mer som föråldrade.

Wang Yang betraktas som språkrör för en moderniserande strömning inom partiet. I mars citerade Wall Street Journal honom så här: ”Dongguan representerar en traditionell utvecklingsmodell, men efter uppvärderingen [av yuanen] och prishöjningarna på råvaror, är det svårt för många företag att fortsätta.” Arbetsgivare i mer kapitalintensiva industrier förlitar sig på relativt utbildad arbetskraft. För dem kan NGO-organisationernas aktiviteter, med deras betoning av enskild och allmän rådgivning, vara irriterande men inget allvarligt hot.

Wang Yang tycks ha räknat med att om han ger NGO-organisationerna relativt fritt utrymme skulle det inte bara förbättra hans reformistiska referenser utan också garantera enklare övervakning av deras aktiviteter. Det skulle också kunna försvaga hans motståndares ställning i partihierarkin, vilka sägs inkludera tjänstemännen i de statskontrollerade fackföreningarna. Mot den bakgrunden kan krafttagen nyligen mot NGO-organisationerna representera en reträttstrid från Wangs rivaler. För dem representerar NGO-organisationerna ett hot som kan hindra deras egna planer på att omforma de officiella fackföreningarna. De inser behovet av att gå från att bara vara företagsledningens förlängda arm, som de varit i de statligt ägda industrierna, till att bli ”förhandlingspartners” med ensamrätt på att representera arbetarna.

En sådan utveckling skulle paradoxalt nog kunna sammanfalla med den politik som bedrivs av de NGO-organisationer som stöds av väst och vars egna föreställning om facklig verksamhet just är som byråkratiska medlare mellan arbetsgivare och arbetare, och som är förbundna till att hitta en kompromiss mellan företagens behov av vinster och arbetarnas behov av en anständig levnadsstandard.

Oavsett de fraktionella intrigerna och politiska strategierna kommer revolutionärer i Kina att motsätta sig krafttagen mot NGO-aktiviteter vilka framför allt syftar till att förhindra att arbetarna får tillgång till information och juridiska rättigheter och att stötta upp den gamla partidiktaturen. Trots att de är begränsade i vad de öppet kan göra, förespråkar en del NGO-organisationer också skapandet av fabriksbaserad facklig verksamhet som kontrolleras av medlemmarna. Stöd med alla medel till den formen av facklig verksamhet måste stå i centrum för revolutionär aktivitet i hela Kina. Det är en strategisk nödvändighet som kan slå mot rötterna på alla fraktioner i partistaten, liksom mot kapitalisternas ökade makt, oavsett om de har kinesiskt eller utländskt ursprung.

Peter Main