Machete – antirasistiskt politiskt underhållningsvåld

Ur Arbetarmakt nr 2, 2012.

Robert Rodriguez film Machete (2010) har en ovanlig tillkomsthistoria. Den visades först som en fejktrailer, utan att någon film fanns eller ens var planerad, i samband med Rodriguez och Tarantinos Grindhouseprojekt, som bestod av deras respektive filmer Planet Terror och Death Proof. Trailern föregavs visa en ultracool actionfilm, där huvudrollen spelades av Danny Trejo – en av filmvärldens mest meriterade hårdingar, som nu när han har passerat 60 börjar få de stora rollerna. Den blev uppskattad, och Rodriguez bestämde sig för att göra en långfilm av idén.

Liksom hans förra film, Planet terror, är Machete en stiliserad actionfilm, ultracool, med genrens alla klyschor och med en helt osannolik samling stenhårda repliker. Machete, den omutlige snuten som skurkarna tror sig ha dödat, lever som papperslös mexikan i Texas. Huvudskurken är hans tidigare poliskompanjon som valde brottets bana, och som innan han beordrar sina män att döda honom, missnöjt frågar Machete varför han envisas med att vara ärlig. Rodriguez delar Tarantinos förtjusning för att plocka in lite avdankade skådisar. Storskurken själv spelas av Steven Seagal, tidigare kampsportsfilmsstjärna, vars karriär har gått tämligen trögt senaste årtiondet. Den rasistiska texasmilisen anförs av Don Jonsson – som under några år på 80-talet var en av de hetaste skådisarna för sin roll i serien Miami Vice. Machetes bror, den katolska prästen som visar sig ha ordentliga färdigheter med en hagelbössa eller två spelas av Cheech Martin, från den forna komikerduon Cheech and Chong. Lindsay Lohan dyker upp som dottern till en av skurkarna. Första gången vi ser henne ligger hon i en kvart, hög som ett hus. Men oroa er inte – innan filmen är över har hon kommit över ett stort vapen som hon visar sig mer än händig med.

Rodriguez delar även Tarantinos fascination för starka kvinnoroller. Jessica Alba spelar polisagenten som trots att hon själv har invandrat från Mexiko jobbar med att stävja den illegala invandringen. I filmens början tror hon stenhårt på att följa lagens bokstav. Men räds icke – innan slutstriden har ägt rum så håller hon ett uppviglande tal till de fattiga mexikanska arbetarna om att det finns olika slags lagar, och att när lagen inte ger rättvisa är vi inte bundna av den. Hon visar sig också minst sagt skicklig i att nedlägga anfallande våldsmän. Den ständigt stenhårda Michelle Rodriguez spelar ledaren för det nätverk som smugglar in mexikaner och ger dem jobb i USA – tillika den legendariska gerillaledaren She. Att referensen inte är mer subtil än så är lika lite en slump som något annat i filmen.

Politik som gick kritikerna förbi
Som för att understryka att filmkritiker i gemen inte förstår sig på politik gick inte de recensioner jag läste om Machete längre än så. En enormt underhållande och briljant uppvisning i våldsam action, där varje klyscha sitter där den ska helt medvetet för att Rodriguez vill ha det så. Machete har dock en väldigt tydlig politisk dimension. Det är verkligen ingen slump att slutstriden står mellan illegalt invandrade mexikanska arbetare – diskare, sjuksköterskor, städare, bilmekaniker etc., som hörsammar Michelle Rodriguez hemliga men vitt förgrenade nätverks maning till strid – och den vita rasistiska milisen. Det är knappast att förstöra spänningen att avslöja att slutet inte blir nådigt för vit makt-asen, att det inte blir någon andra mandatperiod för den rasistiske senatorn (för övrigt spelad av Robert De Niro) och att det inte heller blir något elektriskt stängsel längs hela gränsen mot Mexiko (vilket dessutom hade gett Steven Seagal monopol på knarksmugglingen). Innan vi kom så långt hade den nyss illegala invandrarjagande snuten manat sina mexikanska bröder till kamp bortom lagen, och som för att understyrka budskapet klargjorde Danny Trejo i en trailer att det var en hälsning till Arizona – en delstat som var på tapeten genom sina nya lagar som tillät polisen att stoppa vem som helst för att kolla att de hade rätt att uppehålla sig där, uppenbarligen riktat mot papperslösa latinamerikaner. Trots detta hade svenska filmkritiker svårt att uppfatta filmens politiska dimension. Jag tror inte för ett ögonblick att en enda av Arbetarmakts läsare skulle missa den delen av filmen. Så se den, den är på sitt sätt ett mästerverk.

Jens-Hugo Nyberg