Massakern i Sydafrika och dess rötter i 90-talets kompromiss

Ur Arbetarmakt nr 2, 2012.

Alla progressiva människor har med vrede mött nyheten om massakern på 34 strejkande gruvarbetare vid Marikana i Sydafrika. Än mer absurt blev det när de överlevande gruvarbetarna skulle åtalas för mord – på sina kamrater, som polisen sköt till döds, i en stor del av fallen bakifrån.

Hotet om åtal drogs snabbt tillbaka efter massiva protester, men att frågan ens kunde väckas visar att domstolarnas påstått opolitiska karaktär är ett skämt. Uppenbarligen utgör de en bas för reaktionärer att påverka politiken. Ett självklart krav på fackföreningarna och ANC-regeringen borde vara en upprensning i detta träsk. Ingen som försöker åtala strejkande arbetare för att de mejas ner av polis borde tillåtas ha någon som helst makt över andra människor, och borde därför slängas ut från varje position där de kan utöva inflytande. Argument om domstolarnas självständighet blir i det här fallet bara ett ömkligt försvar för att arbetarklassen ska underkastas kapitalisterna.

Trots att åtalet nu läggs ner måste man ställa frågan: varför massakreras strejkande arbetare, och hur kunde ett åtal mot de överlevande ens övervägas nästan 20 år efter att apartheidsystemet avskaffades och befrielserörelsen ANC kom till makten?

Den springande punkten här är kompromissen som avskaffade apartheid, och som ledde fram till det första fria valet 1994. ANC hade ett vagt socialistiskt program, men gick med på att helt bordlägga det för att uppnå lika lagliga och politiska rättigheter för alla, även svarta, som dittills hade varit berövade dem. Detta lämnade de ekonomiska strukturer och de enorma klassklyftor som rått under och skapats av apartheid orörda. Genom att komma till makten med den kompromissen i ryggen övergick ANC i ett slag från att vara en befrielserörelse till att vara den sydafrikanska kapitalistiska statens förvaltare. Ambitioner att förbättra för den svarta arbetarklassen och alla fattiga saknades förvisso inte – men när det skedde genom reformer under det att det ekonomiska systemet inte angreps i grunden, blev väldigt mycket sig likt. De enorma orättvisor som skapades under apartheid finns kvar, de svarta arbetarna forsätter i hög utsträckning att jobba under miserabla förhållanden, kåkstäderna fortsätter att vara fattiga, och antalet svarta i fängelserna ligger på samma nivå som under den gamla regimen.

Det vore givetvis rent nonsens att förneka att apartheidlagarnas avskaffande var ett stort framsteg. Men frågan är ändå: kunde det bara uppnås genom att man accepterade den kapitalistiska logiken? Man kan ställa frågan från ett annat håll: är det inte lämpligt att kämpa för verkliga förändringar just när förändringar är möjliga?

Revolutionen som förhandlades bort
I slutet av 80-talet var den sydafrikanska staten satt under en hård press. Utifrån av en massiv bojkottkampanj, och än mer inifrån, av en allt mer mobiliserad och kämpande svart majoritet. Som alltid när de som kämpar är arbetare och fattiga handlar det inte bara om politiska rättigheter, utan också om frågor som mat på bordet, drägliga bostäder, arbetsmiljö – eller rätten att ens ha ett jobb. Arbetare går aldrig ut i masskamp utan att deras klasskrav allt mer hamnar i förgrunden. Det ständiga argumentet om att vi ställer de politiska kraven nu – de ekonomiska och sociala tar vi senare – innebär alltid att arbetarklassen får underordna sig. Följden, som vi gång på gång har fått se, blir inte att deras krav får vänta några år, utan att de skjuts på en framtid som aldrig kommer. För revolutionära kommunister är det just när arbetarna och de förtryckta är mobiliserade och kampvilliga, och den härskande klassen är i gungning – det vill säga i en revolutionär situation – som det är möjligt att kämpa inte bara för att förbättra vissa förhållanden, utan för att arbetarklassen ska ta makten. När en sådan situation förelåg i Sydafrika valde ANC och Sydafrikas kommunistparti en annan väg, i enlighet med det stadietänkande som deras stalinistiska arv hade gett dem. Den revolutionära situationen mynnade ut i en visserligen betydelsefull politisk reform – apartheids avskaffande – men de ekonomiska förhållandena låg orörda, och masskampen avleddes in i den parlamentariska banan.

Att löpa linan ut och kämpa för ett arbetarstyrt Sydafrika – vilket skulle ha gett en kraftfull impuls till kampen i hela världen – hade givetvis inneburit en hårdare strid än vad som krävdes för att ändra den politiska överbyggnaden. Men alternativet, den kompromiss som gjordes, innebar inte stadiga framsteg mot större välstånd för den stora massan av arbetarklassen, utan fortsatta klassklyftor, fattigdom, privatiseringar – och poliskulor mot strejker. Det innebar att de sydafrikanska massorna står långt ifrån att kunna ta makten. Situationen var en helt annan för 25 år sedan. Det som hindrade att linan löptes fullt ut då var att kampen då leddes av krafter – ANC och kommunistpartiet – som var helt inställda på kompromisser och reformer. Precis som så många gånger tidigare var det just en revolutionär ledning som saknades.

En sådan revolutionär ledning, ett verkligt kommunistiskt parti, återstår fortfarande att bygga. Det kvarstår som en brännande uppgift för Sydafrikas arbetare. Att ANC och det officiella kommunistpartiet inte kan tjäna som instrumentet för deras frigörelse är helt uppenbart sedan åtminstone 1994.

Inte heller 90-talets kompromiss borde ha kommit som någon överraskning för marxister. Arbetarmakts internationella organisation, som då hette Förbundet för en revolutionär kommunistisk international, följde utvecklingen i Sydafrika noga, och varnade i ett tidigt skede för vart utvecklingen höll på att leda: ett formellt avskaffande av apartheid, som lämnade dess ekonomiska bas orörd skulle inte avskaffa fattigdom och förtryck (artiklarna från den tiden finns på vår internationella hemsida). De gruvarbetare som besköts, och, om de överlevde, misshandlades i häktet, är bara de senaste att betala priset för ännu en ofullbordad revolution.

Jens-Hugo Nyberg