Romsk ”integration” samt barnmodeller på rumänska filmdagar

Som den uppmärksamme tittaren vet har rumänsk film kommit starkt på senare år, där den helt lysande Fyra månader, tre veckor, två dagar tillhör 2000-talets bästa filmer. För sjätte året i rad presenterade Rumänska Kulturinstitutet i enlighet med detta rumänska filmer, denna gång på biografen Victoria i Stockholm en helg i maj. Bland flera bra filmer var det speciellt två som utmärkte sig.

Our school
Dokumentär av Mona Nicoara och Miruna Coca-Cozma om ett försök att integrera romska barn i vanliga rumänska skolor. Det skulle ha varit ett försök i alla fall – ett EU-projekt gav pengar till städer som gjorde insatser för att integrera. I den lilla staden Targu Lapus lät borgmästaren ett filmteam dokumentera förloppet.

Den romska befolkningen bodde utanför staden. I deras förfallna skola hade undervisningen varit usel, och barnen hade därför inte varit där så mycket. Således låg de långt efter i skolarbetet. När filmen började var de alla entusiastiska över att få gå med de andra rumänska barnen. De minsta placerades i den vanliga klassen, men de lite äldre sattes i en separat klass för bara romer – för att förbereda dem på den verkliga integrationen, sades det. Detta var de tydligt missnöjda med – skulle inte syftet vara att integrera dem? Saken hjälptes inte heller av att deras lärare, som säkert var välmenande, hade uppenbara fördomar mot romer, som att de skulle vara naturligt våldsamma.

Under tiden användes alla EU-pengarna till att rusta upp skolan i det romska området. Syftet med detta blev tydligt när myndigheterna ville flytta tillbaka barnen till ”sin” skola. Här satte dock EU ner foten. Hela poängen var ju att de skulle integreras – nu försökte de helt uppenbarligen segregera, om än i nya fräscha lokaler. Men skam den som ger sig, verkar borgmästaren och rektorn ha resonerat. Till slut placerades samtliga romska barn i en specialskola för barn med problem av olika slag. Här begick myndigheterna inget formellt fel mot integrationssträvandena, åtminstone inte enligt reglernas bokstav. De romska barnen hade ju svårt att hänga med i undervisningen – vilket givetvis var ganska förståeligt med tanke på att de låg efter i undervisningen från början, och att deras föräldrar inte heller hade gått mycket i skolan. Den uppenbara lösningen på detta vore ju att ge extra resurser, som en speciallärare som kunde hjälpa dem att komma ikapp. Men till detta saknades det pengar tyckte myndigheterna, som lade EU-pengarna på att renovera den skola som kom att stå oanvänd!

Our school är på samma gång en nedslående och en hoppfull film. Det kändes som ett hårt slag när samtliga romska barn till slut hamnade i specialskolan med sämre utbildning – förutom den äldsta som gifte sig i stället. Men samtidigt fanns det mycket som pekade på att det kunde ha gått bra. Barnen ville gå i den vanliga skolan, de accepterades av de andra barnen (de blev bland annat kompis med populäraste killen i skolan), det blev inga protester från de icke-romska föräldrarna. Med bara en vilja uppifrån, om en eller två extralärare hade anställts – exempelvis den enda lärare som framträdde i filmen som förstod de romska barnen och som var pedagogisk med dem (hon jobbade dock bara på skolan en kortare tid) – och om kanske en skolskjuts hade ordnats så att de hade sluppit att gå en halvmil varje morgon, så hade ett stort steg framåt kunnat tas i integrationen. Istället placerades de i specialskolan, och skolan i deras närområde renoverades till ingen nytta alls. Mycket intressant film hur som helst.

My little princess
Självbiografisk film av Eva Ionesso, som veks ut i Playboy som 11-åring 1976. Ja, precis så. Eva bodde, när vi kommer in i handlingen, hos sin gammelmormor i Paris. När modern, som var där lite av och till, fick en kamera hade hon både konstnärliga och karriärmässiga ambitioner att förverkliga. Hon började ta nakenfoton, och den främsta modellen blev snart: den egna dottern. Hennes alster fick snart stor uppmärksamhet i konstnärskretsar, som snabbt tog den utmanande blandningen av flickans mogna uppsyn och hennes 11-åriga kropp – som en konstintresserad dam i filmen glatt uttrycker det – till sina konstnärshjärtan.

Som filmbesökare 35 år senare finner man sig tänka, med adress till den tidens hippa vernissagebesökare i Paris: Är du helt dum i huvudet?!? Skönt att det åtminstone finns vissa områden där vi har gått framåt sedan 70-talet tänker man vidare – mycket har ju som bekant blivit sämre, men just det där hade knappast hänt idag. Men myndigheterna ingrep till slut, och såg till att inga fler nakna eller utmanande bilder fick tas innan Eva var myndig. Själv hade hon dock redan börjat revoltera mot modern, och ville ändå inte att fortsätta.

Mycket omskakande film om exploateringen av ett barn. Det är inte tydligt i vilken mån modern insåg hur hon utnyttjade dottern, i vilken mån hennes egna ambitioner fick henne att bortse från sin dotters behov – och i vilken mån hon faktiskt trodde att hon hjälpte sin dotter genom att göra henne till ”stjärna”. Hur dottern själv ser på saken visas tydligast av att hon inte har reparerat relationen till sin mor, och att hon gjorde den här filmen. Det enda frågetecken som uppstod hos mig var: hur långt kan man gå i skildringen innan det blir exploatering av den lika unga flickan som spelar Eva? Filmen visar inte nakenbilder av henne, hon behövde inte utstå att hennes hemstad täcktes av löpsedlar med hennes utvik, och det är ju inte bilderna som står i centrum av filmen. Men det är fortfarande en balansgång, och man får förmoda att Ionesso var medveten om problemet. Mycket välspelat och engagerande.

Jens-Hugo Nyberg