Världens tråkigaste man och revolten på Atlantis av Johan Wanloo (Galago 2012)

Johan Wanloo är inte någon av våra mest kända serietecknare, och jag har länge haft en känsla av att det är lite oförtjänt. Tidigare hade jag bara läst hans kortare bidrag i tidningen Kapten Stofil, samt hans skämtteckningar i albumet Flängda favoriter. Det här var den första sammanhängande berättelsen jag har läst av honom. Sin absurda stil har han dock behållit.

Det är svårt att tvivla på att Roger gör skäl för epitetet världens tråkigaste man. Han jobbar med att katalogisera Svenska båtmotorföreningens samlingar av inspelade motorljud (beräknas vara klart 2031), han har ingen dator (senast hamnade han på en sida om konspirationsteorier och kunde inte sova på en månad), kollar sällan på tv (han blir nervös av den, och tror att det kan ha att göra med att han aldrig har kramat en tjej), han har 4 och endast videofilmer han brukar kolla på (här tycker jag dock att han kunde ha varit tråkigare i sitt val – Tillbaka till framtiden är ju kul, och Rocky 4 likaså, men i det sistnämnda fallet under förutsättning att man ser den som den kalkon det är), han köper samma pizza dag efter dag och hans hobby är att studsa med en liten studsboll (hans rekord är 205).

En dag står han inte ut längre, och går till den farligaste plats han kan tänka sig: hamnkvarteren. Där råkar han träffa sin direkta motsats, kapten Hingstsäd, som inte kan undgå att ständigt hamna i bråk och äventyr – ofta med övernaturliga monster. Kaptenen är grundligt trött på att ständigt råka ut för jätteapor, zombier och annat, och drömmer om ett stilla liv, vara gift med en kvinna som är lite tjock och sitta still och kolla på tv hela kvällarna. Roger ser en chans att liva upp tillvaron, och hoppar på kaptenens båt, trots dennes varningar.

Mycket riktigt händer det snart saker. Båten med den osannolika duon slukas av en gigantisk robot och hamnar i Atlantis långt under havsytan, och i klorna på dess onde härskare lord Ulko, som planerar att snart invadera jordytan. Snart stiftar de dock bekantskap med motståndsrörelsen, som inser att Hingstsäd är mannen från den gamla profetian som ska leda deras befrielse. Kaptenen tycker sig dock ha fått nog av att leda revolutioner på grund av gamla profetior och vill backa ur – och det krävs att Roger visar ovanlig beslutsamhet (genom att bland annat citera ur Rocky 4) för att få med honom på båten igen. I processen upptäcker Roger att han kan använda sin tråkkraft offensivt (han tar sig exempelvis förbi vakter genom att börja diskutera vilken som är Rush bästa skiva).

Som synes är storyn genomgående absurd, på ett skönt sätt. Världens tråkigaste man & revolten på Atlantis är faktiskt riktigt bra, och liknar nog inget annat jag har läst.

Jens-Hugo Nyberg