14 november: Europas arbetare går ut på gatorna

Den 14 november deltog mer än 10 miljoner i strejker och protester i 23 länder i det främsta exemplet någonsin på internationellt samordnade aktioner. Generalstrejker i Spanien och Portugal motsvarades av strejker i olika sektorer i Frankrike, Italien, Grekland, Belgien, Cypern och Malta.

Den omfattande aktionen ägde rum på uppmaning av Europafacket (ETUC) som svar på åtstramningar utan slut som gjort nästan 26 miljoner arbetslösa i eurozonen. Företagsledare fördömde strejkerna som ”skadliga för ekonomin” – och struntade i det faktum att fyra års åtstramningar i Grekland har fått ekonomin att år för år krympa med mer än 7 procent och eurozonen har själv sjunkit ned i en så så kallad double-dip-recession. Regeringarna svarade med en våldsnivå som blivit deras favoritsvar till de som motsätter sig nedskärningarna. Hundratals skadades i Spanien när polisen öppnade eld med gummikulor. I Italien och Grekland sattes batongviftande poliser in för att se till att människor inte skulle tvivla på de styrande eliternas inställning.

Aktionernas internationella karaktär bidrog till att öka deltagandet. I Spanien sjönk energiförbrukningen med 13 procent när biltillverkningen och kollektivtrafiken stod helt stilla. Fackliga ledare uppskattade att 60–70 procent av de fackligt anslutna deltog i den andra generalstrejken i år, men många fler industrier tvingades stänga av strejkvakter som sattes upp från midnatt.

I Belgien stannade kollektivtrafiken i praktiskt taget hela landet när strejkande arbetare ockuperade tågstationer och järnvägsspår, medan 45 procent av flygavgångarna i Portugal ställdes in och mer än hälften av de anställda i offentlig sektor deltog i demonstrationer i omkring 40 städer. Franska arbetare, som är ilskna över Hollandes vägran att stoppa nedskärningarna, strejkade i kollektivtrafiken och organiserade protester i 130 städer. I Grekland kunde fackföreningarna, mindre än en vecka efter en 48 timmars generalstrejk mot ännu fler nedskärningar, organisera en nedläggning av arbetet i tre timmar för att marschera med spanska, portugisiska och italienska flaggor för att demonstrera sin solidaritet med den internationella rörelsen.

En del av de våldsammaste sammanstötningarna ägde rum i Italien och Spanien. I Italien uppmanade den största fackföreningen – CGIL – till en fyra timmars strejk och tiotusentals demonstrerade i Rom, Neapel och Milano. I hela landet deltog 300 000 i protesterna. Överallt var det studenter och ”socialforum” som stod i spetsen för varje protest, ockuperade centralstationen i Neapel, blockerade färjehamnen i Genua och konfronterade kravallpolis i stad efter stad. Två ministrar fick räddas med helikopter efter att deras möte omringats på Sardinien.

Omkring 80 personer greps i Spanien när polisen i stort antal skyddade strejkbrytare när strejkvakter ställdes upp från midnatt den 14 november. Den taktik utan konfrontationer som de ”indignerades rörelse” förespråkar har sedan länge ersatts av mer militanta och effektiva aktioner som lett studenter och ungdomar – som lider av 50 procents arbetslöshet – att ansluta sig till arbetare för att stänga arbetsplatser där man försökt trotsa strejkerna. Efter nästan 24 timmars protester översköljde hundratusentals människor Madrids centrum i några av de största protesterna hittills i ett land där mer än en fjärdedel av arbetskraften är arbetslös.

Stora demonstrationer hölls i ett antal europeiska länder där man inte anslutit sig till Europafackets uppmaning till strejk, framför allt i Tyskland där en omfattande solidaritetskampanj med Grekland organiserat motstånd mot kansler Merkel som konsekvent satt tyska bankers intressen före det grekiska folkets intressen.

I Storbritannien gjorde den ”officiella rörelsen” (TUC) ingenting för att uppmärksamma sina miljoner medlemmar på de europeiska strejkernas betydelse, för att inte tala om att mobilisera dem för att delta. Det överläts åt inofficiella aktivister landet runt att organisera möten och samlingar i solidaritet med arbetarna på kontinenten. I London organiserade Coalition of Resistance en demonstration utanför EU-kommissionen och ett solidaritetsmöte med talare och direktrapporter från demonstrationerna i Grekland och Spanien.

K D Tait, London