En annan femma #3: Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Schermans tårar

Så här på dagen ett år sedan En annan femma sist dök upp återkommer här vår oregelbundna spalt. I dag ska vi prata om reklam-TV, och Miljöpartiet.

Den svenska arbetarklassen må vara plågad av varsel, kris och nedskärningar, men det är inte hela samhället som lider. För vissa går det bra nu. Till exempel om man är en kommersiell TV-kanal, som TV4, som sänder program mellan reklamen, snarare än tvärtom. I reklamfilm efter reklamfilm befästs gamla sexistiska idéer, och svenskarna ska övertygas att köpa sig lyckliga med mer och mer skräp. Och om du inte har råd, varför inte ta ett fördelaktigt snabblån?

Det skall erkännas att slentriankritiken mot ”skräpkultur” bär en viss bismak av unken 80-talsmoralism, men när man tar sig en kväll i tevesoffan är det inte utan att man kommer att tänka på stalinistpredikanterna i Knutna nävar (Kommunistiska partiets gamla husband med en förkärlek för förenklingar, rullande r och Mao – ity detta var innan av-kinesifieringen). För är det inte något ganska träffande i (den, faktiskt, fantastiskt vackra) klassikern ”Det är något konstigt med friheten”: ”Du närs med en dunkel dröm, om rikedom och makt, du får fly till en värld som du aldrig kan nå av kärlek, lyx och prakt.”

Man tar sig för pannan.

Facepalm

Ja, och när någon stackars sate låtit sig näras lite för mycket med den där drömmen kan folket på de kommersiella kanalerna smart nog göra ännu mer pengar på det hela, genom program som (det onekligen ganska underhållande) ”Lyxfällan”, där de ekonomiskt osmarta ställs i skamvrån av två peppigt klädda, överåriga brats. Sådana program är ett av få ställen där arbetarklassen faktiskt får synas i rutan, men det är alltså under förutsättning att de ställer upp på den helt atomiserande premissen: ”jag är dum som köpt för mycket, allt är mitt fel…” – oj, nu blir det viss reklampaus med ännu mer kommersiell hets. Handla nu! Handla billigt! Man tar sig för pannan.

Men så gör man sig en hacka i kapitalismens Sverige. Och trots branschens klagosång om den piratkopiering som sakta men säkert stryper deras förlegade affärsidé går det ingen nöd på reklamnasarna: TV4-gruppens omsättning ökade med 5 procent i fjol, till 5,6 miljarder, och man gjorde en rörelsevinst på 529 miljoner kronor.

Miljöpartiets reklammotstånd
En sådan tur, då, att det jordnära, kommerskritiska Miljöpartiet finns. För MP, det är väl det där partiet som sätter jordens väl framför marknadens? Som hatar kommers, och älskar hemvirkade vantar? Så brukar det i alla fall låta inför valen. För att citera partiets EU-parlamentariker Carl Schlyter:

Reklam finns för att få oss att konsumera mer och göra oss missnöjda med vad vi har.

Och när partiet presenterar sin politik på sin hemsida, låter det, i en av de många texterna om kommersialismens baksidor, så här:

Reklam försvårar ofta konsumenternas möjligheter att göra fria och upplysta val. Reklam spelar gärna på människors osäkerhet och känslor istället för att ge saklig varuinformation.

Dagens konsumtionssamhälle hålls vid liv av skapade och konstlade behov. Dessutom gynnar reklam stora och kapitalstarka företag på mindre företags bekostnad. Vi vill därför begränsa reklamens utbredning och motarbeta reklam som inte efterfrågas.

MP är nog långt ifrån ensamma om att ogilla reklam. Utan att ha genomfört någon större undersökning om saken, tror vi oss våga hävda att de flesta där hemma möter de allt mer frekventa reklamavbrotten i TV med en kollektiv suck. (Känslan uttrycks, om än med ett idiotiskt ordval, av Doktor Kosmos: ”Känslan av att alla ni som jobbar med reklam är horor.”)

I USA har TV-branschen ställts inför ännu en utmaning på det här området, då fler och fler skaffat digitalteveboxar med hårddisk, vilket möjliggör förbispolning av reklamfilmerna. En fin liten illustration av kapitalismens motsättningar, vilket ungdomsgruppen Revolution noterade i en krönika redan för tre år sedan:

I många hem finns nu digitalboxar, och fler och fler får också tillgång till hårddiskspelare, som kan ställas in för att automatiskt hoppa över eller ta bort reklam. Till webbläsaren Firefox finns det mycket populära tillägget Adblock Plus, som rensar Internet från all reklam. Och istället för att lyssna till radiokanalernas skrällande reklambudskap och likriktade låtval väljer många att söka upp och dela med sig av den musik de själva gillar via Internet.

Företagens försök att pressa på oss reklam, och motståndet med kapitalismens egen teknik är en slags katt-och-råtta-lek som är intressant att följa. Så fort de kommer på nya störningsmoment lyfter någon annan fram ett sätt att komma runt dem.

”Flykten från kommersialismen”, Revolution.se

Problemet med hårddiskspelare försöker bolagen ju som bekant komma runt bland annat genom att fälla in reklam på en del av skärmen under pågående program. Ett annat trick, då för att få oss att sitta kvar, är att med en text i rutans övre hörn berätta om vilket program som kommer härnäst – efter reklamen. Vilket naturligtvis blir ett slags spoiler – för om den där rutan fälls ned när hjälten jagar mördaren, vet man att det här nog är slutstriden, och att filmen snart är slut.

Förslaget i våras: S backar för reklamkapitalet…
Eftersom TV4 har ett sändningsavtal med staten, och sänder från Sverige (till skillnad från kanaler som TV3, som kommer runt allt det där genom att – rent tekniskt – sända från Storbritannien), kan riksdagspolitiker faktiskt påverka hur mycket reklam de får sända. Med tanke på Miljöpartiets reklampolitik var det därför inte förvånande att det var en MP:are, Ulf Holm, som i våras drev frågan om att minska TV4:s reklamtid, från tolv till åtta minuter per timme.

När TV4 först fick rätt att utöka reklamtiden till tolv minuter per timme, 2007, reserverade sig Socialdemokraterna mot beslutet. Konsekvent nog meddelade partiet innan KU-debatten om detta nya förslag att de skulle stödja det – och därigenom (tillsammans med V, MP och SD) skapa majoritet för det, mot den reklamälskande regeringens vilja. Då skruvade reklamkapitalet och borgarna på tårarna. Bland andra TV4-vd:n (och före detta SAC-Arbetaren-skribenten) Jan Scherman rusade till KU-mötet, och fick audiens för att med darr på rösten tala emot förslaget.

Scherman torkar tårarna

Bild från KU-mötet, där Jan Scherman försöker hålla tillbaka tårarna under ett passionerat tal för den heliga, demokratiska rätten att få pracka på folk extra billiga vitvaror.

Likt en lydig hund som kallas av sin herre trädde även kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth snabbt fram i Dagens Media, för att å sina klassbröders vägnar gråta ut om det dumma förslaget. När hon fick frågan om hon själv uppskattar reklamavbrotten sa hon blott att hon inte ville uttala sig om det, för att sedan erkänna att ”det är klart att man ibland kan känna att det blir lite väl mycket reklam”. Men det är klart, folk som Scherman (taxerad årsinkomst 2009: 5,6 miljoner kronor) och Adelsohn Liljeroth (förmögenhet med maken, 2006: 5,2 miljoner kronor) behöver ju aldrig själva faktiskt titta på skiten, de har råd att köpa den underhållning de vill ha utan reklamavbrott. Sådant folk är ju som bekant mer intresserade av ”business-delen” av det hela – eller, som det heter på ren svenska: att tjäna pengar på pöbeln.

Och visst funkade den enade borgar- och slaskteve-offensiven. Sven-Erik Österberg, från S, backade, och meddelade att ”arbetarpartiet” nu istället skulle rösta ned förslaget. Tolv minuters reklam per timme – alla ska med! ”Glädjebesked till Scherman och Almqvist”, sammanfattade branschpressen sossarnas kovändning.

Det nya förslaget: …och sen var det MP:s tur
Nu diskuteras reklamen igen. Den här gången gäller det rätten för TV4 att göra reklamavbrott i sportsändningar. Resumé sammanfattar det hela så här:

Pauserna är kortare än en minut, oftast 45 sekunder i hockey, då publiken tvingas genomlida orgelmusik. I de flesta länder sänds då reklam i enlighet med EU-reglerna, men inte i Sverige där lagen förbjuder avbrott för reklam i sportsändningar.

Vi ”genomlider” nog hellre orgelmusik än hetsiga reklamjinglar, men visst. Frågan landade den 14 november hos konstitutionsutskottet, som betänkande 2012/13:KU6. Den här gången var även S mot förslaget, efter att ”en stor del av Socialdemokraternas riksdagsgrupp” visat sitt missnöje med Österbergs fjäsk för reklambranschen vid det förra beslutet, och skulle därför kunna fälla regeringens förslag, tillsammans med V och SD – om MP röstade med dem. Problemet var bara att MP inte hade uttryckt någon åsikt om förslaget. Ingen fara på taket, vi vet ju vad de tycker; det har vi läst i deras valmaterial, och hört dem säga till väljarna. Eller hur? Men när beslutet skulle tas i KU, röstade Miljöpartiet ”vi vill begränsa reklamen” de Gröna… för regeringen. Därmed gick förslaget igenom. Ordet går till MP:s Peter Eriksson:

Det är ju inte så att jag gillar att det blir mer reklam i tv, det är ingen höjdare. Men det fanns några skäl som gjorde att jag tyckte det var rimligt. Främst konkurrensfrågan, det vore konstigt om inte TV4 skulle få samma möjligheter som de andra kanalerna som sänder från utlandet.

Sedan finns det en möjlighet att fler människor får chansen att se sport, som kanske annars skulle hamna i betalkanaler.

Tack för det, MP. Tack, Peter Eriksson. I denna kanske på vissa sätt ganska obetydliga fråga står ändå en sak klar: det går nog bra att tala om ”grön politik”, omställning, och vifta med fanor (i ekologiskt tyg) mot ”kommersialismens vansinne”. Men kommersialism och reklamteve är bara uttryck för ett specifikt samhällssystem. Och om man inte är emot det systemet, mot kapitalismen – och det är inte MP, de drömmer bara om en ”snäll”, ”etisk”, eller ”småskalig” kapitalism (även känt som: utopia) – då har man inte så mycket alternativ att erbjuda när branschen kommer rasslande.

För om man vill att fler människor ska få chansen att se sport, eller att på riktigt ge samma möjligheter när det gäller TV, då får man börja från ett helt annat håll: förslagsvis genom att bannlysa reklamteve och ställa all etermedia under konsumenternas och konstnärernas kontroll.

En annan femma uppmanar Miljöpartiets väljare att minnas det, och dessutom sända en tacksam tanke till Peter Eriksson och hans lögnaktiga gelikar nästa gång ishockeymatchen avbryts för ännu en reklam-”paus”.