Förena motståndet – Framåt mot ett socialistiskt Europa

Den 11 november avslutades en konferens i Florens som går under namnet 10+10, vilket anspelar på att det nu gått tio år sedan europeiska socialforumet i Florens 2002 utfärdade sin uppmaning till massprotester mot det då överhängande kriget mot Irak. Det resulterade i att 20 miljoner människor världen protesterade och demonstrerade samma dag, den 15 februari 2003. Tanken bakom konferensen var att knyta an till den omfattande mobiliseringen och samordningen för tio år sedan.

Konferensen samlades i Fortezza da Basso i Florens. Fyratusen deltagare från 28 länder deltog, liksom 300 nätverk (se firenze1010.eu). Följande text är budskapet till konferensen från vår internationella organisation. Vi återkommer också med en utvärdering av resultatet.

Uttalande till 10+10 i Florens från Förbundet för Femte Internationalen
För tio år sedan i Florens tog vi historiska steg mot att bygga en all-europeisk, ja, verkligen, en världsomfattande motståndsrörelse mot överhängande krig och ockupation av Irak. Den rörelse som inleddes i Florens hade också potentialen för att utvidga motståndet till de nyliberala ”reformer” som då genomfördes av Berlusconi, Chirac, Blair och Schröder och att peka ut kapitalismen själv som ett exploaterande, socialt och miljömässigt destruktivt system.

Även om den möjligheten inte förverkligades blev Florens historiska resultat den 15 februari 2003, när 20 miljoner demonstrerade mot det kommande kriget mot Irak, och de omfattande direkta aktionerna den 20 mars, när kriget bröt ut. Det nödvändiga fullbordandet av massomfattande direkta aktioner mot ockupationen nådde inte upp till vad som krävdes för att förkorta lidandet och hjälpa det irakiska folkets motstånd.

Vid de följande europeiska socialforumen i Paris, London och Aten misslyckades denna rörelse med att utveckla sin ”anti-kapitalism” utöver en kritik av speciella drag i den nyliberala politiken. Vad som är ännu värre är att dess faktiska ledning systematiskt förhindrade utvecklingen till en organisation som skulle kunna samordna de miljoner människor som den inledningsvis mobiliserade. Lärdomarna måste dras: 10 år senare måste nu hela den modellen, som uteslöt politiska partier och vägrade fatta några fler beslut om handling, avvisas.

Den internationalistiska anda och potential för handling som Florens visade 2002 kan vägleda oss idag – men vi behöver undvika de misstag som begicks då. Vi behöver fokusera på aktioner som är öppet anti-kapitalistiska och organisatoriska strukturer som kan göra det möjligt. De utmaningar vi står inför är ännu större än de vi stod inför då.

En historisk kris
Tio år senare står kapitalismen själv inför en kris utan jämförelse i sin varaktighet och historisk i den meningen att den ställer systemet i dess helhet inför alternativet – ”att vara eller icke vara”. Den ställer också arbetare, ungdomar och alla progressiva krafter inför samma dilemma beträffande de ackumulerade sociala och ekonomiska landvinningar som de har vunnit under det senaste halva århundradet. Om dessa ska överleva och förbättras för att möta växande behov, då måste kapitalismen själv försvinna.

Den allvarligaste globala krisen för kapitalismen sedan 1930-talet är långt ifrån över. Bank- och finanskrisen hotar att bryta ut igen i kölvattnet efter det amerikanska valet, eftersom presidenten/kongressen måste genomföra omfattande skattehöjningar och nedskärningar. Den kapitalistiska lösningen av krisen är att utplåna kapital i stor omfattning (både produktionsmedel och jobb) och sänka kostnaderna för att reproducera arbetskraften genom osäkra jobb, nedskärningar, sänkta löner).

Krisen fördjupas i hela Europa och utvidgas till de stater som, i likhet med Tyskland, ”återhämtade” sig snabbt från recessionen 2008–2009. Den kris i statsskulderna som råder i stora delar av Europa hotar eurons överlevnad, och kanske själva EU. Med sjunkande tillväxtnivåer som hotar Kina och andra BRIC-länder (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina) som undkom de värsta aspekterna av krisen, kommer det inte att finnas någon utväg ur en global depression. Förutom de historiska medel med vilka sådant genomförs – med barbariska krig och nedgångar eller en socialistisk revolution.

Våra närmaste grannar i Mellanöstern – som omvandlats radikalt av de demokratiska revolutionerna under 2011 – har kastats in i utdragna inbördeskrig: först i Libyen, sedan i Jemen och nu i Syrien, det blodigaste av alla. Foga till detta det överhängande hotet från en israelisk attack mot Iran, när det amerikanska valet väl är över, och vi kan inte tvivla på att Mellanöstern och länderna i västra och centrala Asien är en krutdurk med krig och revolutioner.

Den avgörande faktor som låter våra härskare överföra biljoner till bankirerna och att skära bort miljarder från sociala utgifter, sjukvård och utbildning är inte frånvaron av motstånd, utan det faktum att motståndets ledare saknar ett sammanhängande alternativ, en strategi för att genomföra det och viljan att mobilisera miljoner människor för att åstadkomma det. Vi står, kort sagt, förutom en ekonomisk, social och politisk kris även inför en kris för ledningen inom motståndet.

I Europa har den ”kapitalistiska lösningen” med åtstramning anställt social förödelse över hela kontinenten under fem år. Motstånd i södra Europa har gett upphov till generalstrejker på 24 eller 48 timmar. Grekland har befunnit sig i en utdragen för-revolutionär situation, som hotar att sprida sig till Spanien, Portugal och Italien m.fl. länder. Grekland har i praktiken visat att sådana strejker, även om de är viktiga för att mobilisera för kamp, inte kan tvinga regeringarna till reträtt. En obegränsad generalstrejk som kontrolleras demokratiskt av aktionsråd kommer att behövas för att slutligen sätta stopp för åtstramningarna och driva bort åtstramningarnas regeringar.

Ett säkert tecken på att kapitalismen befinner sig i en dödlig kris är den ökade rasismen från regeringar, populära (demagogiska) medier, ”respektabla” borgerliga partier och sist men inte minst populistiska och öppet fascistiska partier och rörelser. Statlig rasism – vilket visas av regeringarnas handlingar på senare tid, är ett väsentlig avledande knep för regeringar som med avsikt ökar den sociala misären för den egna befolkningen. Det plockas upp och sprids av miljardärernas medier.

Från Gyllene gryning till Jobbik och English Defence League växer fascistiska eller proto-fascistiska grupper och ger sig ut på gatorna. I Grekland kan man redan säga att det pågår en tävling mellan fascism och revolutionär socialism om vem som ska tillhandahålla lösningen på krisen. Fascismen är inte något som är främmande för ”normal” kapitalism och imperialism utan, som Trotskij påpekade, ett kemiskt rent destillat av dem. Den kan inte besegras med en strategi som begränsas till att försvara eller bevara en liberal kapitalism (till skillnad från att försvara våra rättigheter och landvinningar inom den). Kapitalismen måste själv förpassas till avgrunden när och där möjligheten uppstår.

Ledningens kris och hur den kan lösas
Våra fackliga ledare, våra så kallade socialistiska partier, oavsett om de står till vänster eller höger, före detta kommunistiska liksom Labour- och socialdemokratiska partier, har accepterat att en del nedskärningar måste göras och därmed godkänt att varje sektor ska kämpa om vem som ska lida minst. Internationellt har de inte bekämpat regeringarnas, mediernas och EU-myndigheternas smutsiga, chauvinistiska propaganda att de tungt skuldsatta länderna är lata och slösaktiga. Klassolidaritet och internationell solidaritet har förblivit tomma fraser. Arbetarrörelsen, ungdomen, anti-kapitalister speciellt i Tyskland, Frankrike och Storbritannien måste bekämpa miljardärernas mediepropaganda som beskyller arbetare i södra Europa för ”slöseri”.

De europeiska vänsterpartierna – Front de Gauche i Frankrike, Izquierda Unida i Spanien, Die Linke i Tyskland, Synaspismos/Syriza i Grekland, har inte svaret med sina neo-keynesianska program med statliga utgifter, höjda löner för att stimulera efterfrågan, omfördelning via skattesystemet m.m. Deras program är, trots dess synbara radikalism, att försöka återuppliva kapitalismen med ett socialt ansikte. Det är en utopi i en tid när den reellt existerande kapitalismen bara kan få fart på lönsamheten med hjälp av omfattande utplåning av kapital och genom att sprida dess ”sociala” bördor. Att störta kapitalistklassen och profitsystemet och skapa Europas förenade socialistiska stater är ingen utopi – även om alla dessa partier tror det.

På grund av fördjupningen av den kapitalistiska krisen och att stunden närmar sig som kommer att bli avgörande för arbetarklassens landvinningar, och på grund av behovet att ta itu med ledningens kris, kunde denna samling av aktivister och representanter för fackföreningar och partier i Florens inte ha kommit vid en lägligare tidpunkt.

Vi instämmer i de italienska organisatörernas ursprungliga uttalande att de ”är medvetna om att vi för att uppnå (seger) måste bort från fragmentisering och instängning av var och en i sina egna snäva nationella dimensioner: endast om vi är förenade kan vi vinna.”

Vi anser att historien måste upprepa sig och att vi måste ta ett ännu modigare initiativ än vad vi gjorde för tio år sedan. Vi bör uppmana till aktionsdagar och generalstrejker i hela Europa med början den 14 november och ännu större och bredare massaktioner under 2013. De får inte bara rikta sig mot den kapitalistiska åtstramningen i Europa utan också mot hotet från imperialistiska och sionistiska krig i Europas nära utland och mot rasism på hemmaplan. Vi måste sträcka ut solidaritetens hand utöver vår kontinent till de ungdomar och arbetare som kämpar för demokrati och social rättvisa i Syrien och i hela Mellanöstern och verkligen till alla de som bekämpar krisen även i Amerika och Asien.

Vi behöver organisera omkring kravet att regeringar och EU-institutioner omedelbart och fullständigt slutar framtvinga nedskärningar och avbryter de överenskommelser och de illegitima lån som utarmar andra nationer och förstärker nationell splittring. Vi måste deklarera vårt stöd för varje stat som avsäger sig sin externa skuld.

Vi är övertygade om att samlingen i Florens måste ta viktiga steg för att få till stånd en enhetsfront med fackföreningar, arbetsplatsorganisationer, anti-kapitalistiska politiska partier och nätverk med aktivister som bekämpar imperialistiska krig, rasism, sexism, förtryck av ungdomar och homofobi.

Vi bör planera för solidaritetsaktioner i hela Europa med de som direkt är utsatta för angrepp av bankirerna, miljardärerna och deras politiker i EU. I första hand gäller det Grekland. Vi måste uttala vårt tveklösa stöd för ett fullständigt uppsägande av skulderna och att alla överenskommelser med trojkan rivs sönder och att landets utbildning, sjukvård, sociala service, kommunikationer, pensioner och löner för anställda i offentlig sektor återställs.

De största, hegemoniska, imperialistiska makterna i EU-projektet, Tyskland, Frankrike och även Storbritannien, som står utanför eurozonen, genomför brutala nedskärningar i offentlig service genom ad hoc-mekanismer som trojkan. De använder också krisen för att ta stora språng framåt mot en imperialistisk superstat som kan påtvinga alla medlemsländer en kapitalistisk ekonomisk politik. Ett viktigt steg i den riktningen är den nya finanspakten, vars ”gyllene regel” gör det obligatoriskt med balanserade budgetar och därmed minskade sociala utgifter. Vi måste förklara krig mot denna pakt, hindra att den antas eller kräva att den avvisas.

I vartenda land innebär detta att arbetare i privat liksom offentlig sektor behöver dras in i kampen. Där kapitalisternas lögnmaskiner pekar på låga löner och osäkra anställningar i privat sektor som ett rättfärdigande av privatisering, avskedanden och utflyttning, behöver vi idag ett slut på osäkerheten. Vi måste kräva:

Säkra, välbetalda jobb med pensioner för alla enligt kollektivavtal
Jobb för miljoner arbetslösa, medborgerliga rättigheter för invandrade arbetare
För över skattebördan från arbetare och fattiga på de superrika
Rädda offentlig service, sjukvård, utbildning, kommunikationer och social trygghet som alla behöver

Vi behöver inse att isolerade strider, oavsett om de förs sektor för sektor eller ens i nation för nation, eller opolitiska strider, i slutändan inte kommer att lyckas. Det kommer inte heller endagars generalstrejker, oavsett hur stora och imponerande de är. Varför? Därför att protester inte kommer att mjuka upp miljardärernas och deras köpta politikers hårda hjärtan. I Spanien och Grekland har demonstranter insett ihåligheten i den normala parlamentariska demokratin när alla medier är i händerna på borgarna, när polisen har makten att krossa demonstrationer och skydda lagstiftarna från folket.

Så länge det finns regeringar som består av partier som tjänar cheferna och bankirerna och därför är förpliktade till åtstramningar, kommer protester att vara kraftlösa för att förändra saker och ting. Deras värde ligger i mobiliseringen, att visa var miljoner människor står. Men sedan måste det till beslutsam handling. Vi behöver obegränsade generalstrejker där alla deltar, för att driva ut åtstramningsregeringarna, att skingra och upplösa kravallpolisen och andra repressiva styrkor, att insätta regeringar baserade på de massorganisationer som det arbetande folket, de arbetslösa och de fattiga skapar i kampen. Grekland visade under 2012 att ett sådant perspektiv är realistiskt. En obegränsad generalstrejk kan, med aktionsråd och arbetarnas försvarsgrupper, föra en arbetarregering till makten som skulle kunna införa åtgärderna ovan och börja reorganisera ekonomin i enlighet med en plan baserad på sociala behov, inte privat vinst.

Det skulle inte bara vara en omfattande landvinning för grekiska arbetare, ungdomar och fattiga. Det skulle också ge en enorm drivkraft för ett verkligt alternativ till den imperialistiska föreningen av Europa, liksom till varje slags nationalistisk lösning. En grekisk revolution skulle behöva generaliseras på hela kontinenten för att skapa en verklig europeisk förening underifrån – Europas förenade socialistiska stater.

Det finns ett alternativ
Vi behöver nu hitta – eller snarare återvinna – ett alternativ till kapitalismens mardrömslika framtid. Det är ett alternativ som tidigare generationer av arbetarkämpar kände till, men antingen misslyckades med att upprätta eller lade grunderna till och sedan förlorade. Ett verkligt alternativ kan inte begränsa sig till en negativ anti-kapitalism eller små, i förväg uttänkta utopier i samhällets utkanter. Det behöver ta över de väldiga storskaliga produktionsmedlen som nu existerar på varje kontinent, ta kontroll över de globala kommunikationsmedlen som spritt sig ända till de mest avlägsna byar för att tillsammans planera medlen för att anständigt liv för alla.

Det är, med andra ord, socialismen.

Ett alternativt, socialistiskt samhälle måste baseras på att tillhandahålla samhälleligt värdefullt arbete för alla och under den processen ständigt öka den tid som är tillgänglig för fria och kreativa aktiviteter och njutande av livet. Detta frigörande av tid från nödvändigt arbete är socialismens drivfjäder, som ersätter vinsten som motiv.

Arbetarklassen, unga människor, socialt och etniskt förtryckta, måste gå i spetsen för att proklamera detta positiva mål, som oupplösligt är förbundet med människans frihet från staten och hela dess maskineri för tvångsåtgärder. Det finns ett alternativ och vi kämpar för det.

Men vi kommer inte att uppnå några av dessa mål med den nuvarande ledningen för de fackföreningar och partier som hittills misslyckats med att leda ett enat motstånd. Vi kan bara övervinna deras misstag och förräderier genom att skapa en demokratisk och kämpande rörelse – omvandla de byråkratiska facken genom gräsrotsrörelser som organiseras på arbetsplatserna och skapar församlingar och fabrikskommittéer.

I städer och samhällen behöver vi bygga delegatsbaserade aktionsråd för att leda och kontrollera motståndskampen så att ingen byråkrat kan förråda den. Sådana organ kan sedan ta över ledningen av generalstrejken om de fackliga ledarna vacklar eller förråder. I vart och ett av dessa organ behöver vi organisera de socialistiska och kommunistiska militanterna för att ange riktning och ge ledning. Vi behöver nya revolutionära arbetarpartier som binds samman i en ny, femte international.

Många kommer att säga att sådana förändringar och omvandlingar är omöjliga. Men de utmaningar som kapitalismens historiska kris ställer oss inför är revolutionära utmaningar och kan bara mötas med revolutionära svar. Den europeiska arbetarrörelsen har upprepade gånger visat att den kan anta sådana utmaningar och Florens 2012 är en plats så god som någon att börja.

Vad Florens kan göra
Vi tror att vi i Florens inte bara ska välkomna och förstärka generalstrejkerna och Europafackets aktionsdag den 14 november, utan också måste uppmana fackföreningar, studentorganisationer, politiska partier och sociala rörelser att genomföra en ännu större och mer allmän europeisk generalstrejk under de första månaderna 2012. Det måste åtföljas av elevers och studenters ockupationer av skolor och universitet, massdemonstrationer och andra former av direkt aktion, dra in de arbetslösa, pensionärer, funktionshindrade, verkligen, alla som drabbats av nedskärningarna.

Parollerna bör vara:
• Nej till åtstramning! Stoppa alla nedskärningar och privatiseringar! Sluta betala skulden!
• Låt de rika, bankirerna, företagsexploatörerna betala för deras kris!
• Solidaritet med alla länder som angrips av EU/trojkan – Grekland, Spanien, Portugal m.fl.
• Avvisa den europeiska finanspakten!
• Ner med arbetslöshetens, lönesänkningarnas och den sociala förstörelsens regeringar!

Sådana aktions- och mobiliseringsdagar måste också bli impulsen till en flodvåg av aktioner under månaderna och året framöver för att stoppa trojkans planer i deras linda och kräva att våra regeringar antingen stoppar sina nationella program med nedskärningar eller ger plats åt regeringar som får de rika att betala – regeringar som är ansvariga inför hela det arbetande folket.

I Aten måste vi dessutom i samband med det alternativa toppmötet sträva efter att ha en representativ församling – som kan försöka få löften från de deltagande organisationerna att vara beredda att delta i massaktioner i hela Europa när helst ett land offras av trojkan, eller när helst de imperialistiska makterna och deras allierade hotar med flygangrepp, krig eller invasioner.

Vi måste också komma överens om att bygga upp en mer långvarig samordning som kan mobilisera motstånd över hela det spektrum av angrepp som vi står inför.

Internationella sekretariatet
Förbundet för Femte Internationalen
9 november 2012