Mötet i Florens misslyckades

I november 2002 utfärdade det första europeiska socialforumet i Florens uppmaningen till världsomfattande demonstrationer mot det kommande kriget mot Irak. För att markera att det gått tio år sedan dess, samlades 1 500 aktivister för en sammankomst kallade ”Firenze 10+10”. Rubriken var avsedd att antyda att mötet skulle göra ett bokslut över kampen de senaste tio åren och planera för striderna under det kommande årtiondet. Istället upprepades ESF:s misslyckanden under det senaste årtiondet och bekräftade att organisatörerna, som det heter, ”inte hade lärt sig något och inte glömt något”.

Mötet annonserades som en möjlighet att samordna aktioner mot åtstramningar i hela Europa, men istället blev vi förelagda en intetsägande uppmaning till ”en europeisk permanent mobilisering för att stöda kampen för att övervinna krisen och bygga en framtid för alla i Europa och i världen”, vilket följdes av en kalender med händelser som redan planerats av andra organisationer. De inleds av generalstrejken den 14 november och går vidare över en demonstration utanför det europeiska toppmötet i Bryssel i mars till ett ”alternativt toppmöte” i Aten i början av juni.

Även om forumet hade organiserats runt fem utvidgade workshops, innehöll det avslutande uttalandet inget av de förslag som framkommit ur dessa diskussioner. Till att börja med fanns inte ens mobiliseringen för internationella kvinnodagen den 8 mars med. Misslyckandet för Firenze 10+10 att attrahera något deltagande av massrörelserna som har skakat Europa under det senaste året är bevis på att historien har passerat ESF. Under tio år har den ledande kraften i ESF vägrat att låta forumet utvecklas till en organisation som kan initiera kamp. Istället har de insisterat på att forumet förblir ett ”utrymme” från vilket politiska organisationer är uteslutna och vid vilka inga beslut kan fattas. Dess första framgång den 15 februari 2003 var också dess sista.

Potentialen för en all-europeisk organisering av arbetarklassen och aktioner över hela kontinenten existerar verkligen. Till och med de byråkratiska fackföreningarna har insett det. Uppgiften nu är att kämpa inom fackföreningarna och massrörelsen för ett demokratiskt kontrollerat centrum för samordning som kan leda till ett effektivt all-europeiskt motstånd. I denna kamp skulle en verkligt europeisk generalstrejk under en dag vara en deklaration om solidaritet med alla som angrips och uppmuntra rörelsen i vartenda land att mobilisera aktioner för att störta regeringarna som drivar fram åtstramningar och ersätta EU med Europas Förenade Socialistiska Stater.

Joy Macready