Stoppa den israeliska aggressionen mot Gaza

Gaza befinner sig ännu en gång under angrepp från den israeliska ockupationsarmén, som den 14 november inledde Operation Molnstod som en rad flygangrepp. Rökpelare har verkligen stigit upp från bombade byggnader och flygangrepp har dödat 19 palestinier (varav 14 civila) inklusive Ahmed Jabari, chef för Hamas militära gren. Palestinska kämpar svarade med iranska och ryska missiler – Fajr-5 och Grad – och ett större antal egentillverkade Qasssamraketer och granatkastare; tre civila israeler dödades. Raketer träffade Tel Avivs utkanter – utan att skada någon – för första gången sedan Gulfkriget 1991.

Samma kväll som flygoffensiven inleddes beordrade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att 30 000 reservister ska inkallas som förberedelse för en tänkbar invasion av Gaza. Israeliska infanteribataljoner har mobiliserats och konvojer med transporter som medför stridsvagnar och bestyckade fordon har setts på väg mot gränsen.

Den fråga som alla ställer sig är om detta förebådar ännu en Operation Gjutet bly, vilket var Israels senaste förödande krig mot Gaza 2008–2009, då 1 400 människor dödades, framför allt civila, och utplånade det lilla områdets redan skraltiga infrastruktur – hus, sjukhus och skolor. Under de senaste tre åren har denna, trots blockaden, mödosamt återställts, även om det bara är delvis, och utgör utan tvivel ett frestande mål för de hämndlystna odjur som leder bosättarstaten.

Mer vardagliga orsaker erbjuds för angreppet: ett tidigarelagt israeliskt val (22 januari 2013) som utlysts för att undvika nederlag över en impopulär åtstramningsbudget. Ett krig i vilket palestinier är de som lider mest kan utan tvivel öka Netanyahus chanser att ännu en gång lura de israeliska väljarna. Det får inte glömmas att valet i februari 2009 ägde rum i kölvattnet efter Operation Gjutet bly.

En annan orsak som kommentatorer föreslår är i samband med det omtalade israeliska angreppet på Iran. Om Israel ska skicka sina bombplan för att utplåna Irans kärnkraftsanläggningar, och utan tvekan stora delar av dess militära infrastruktur, vill de inte ens att Hamas relativt lågkalibriga missiler ska träffa Tel Aviv. Netanyahu skulle ha föredragit Mitt Romney och vill säkert också pröva Barack Obama för att se hur långt han kan gå. Han behöver nog inte oroa sig.

Det som är säkert är att de israeliska aktionerna inte är ett svar på raketangrepp. Motsatsen är fallet. Nedbrytandet av Hamas – eldupphöret, som hade varat sedan 2009, inleddes med en rad israeliska mord i september och otkober, med omkring 55 döda palestinier och 257 skadade. Av dessa var 209 resultatet av missiler från israeliska flygvapnet, 69 var resultatet av skarp ammunition och 18 av granater. Fyra av dödsfallen ägde rum som resultat av att israelisk militär avfyrade artillerigranater mot ungdomar som spelade fotboll.

Den 5 november sköts en psykiskt funktionshindrad 20-årig man, Ahmad al-Nabaheen, när han kom för nära gränsen. Den 8 november dödades sedan en 13-årig pojke framför sitt hus av eld från israeliska bepansrade fordon. Ett antal raketer sköts iväg som vedergällning. Men det tycks som om Hamas sedan erbjöd Israel vapenvila den 12 november och israeliska medier rapporterade att förhandlarna var nära att uppnå en långsiktig vapenvila när den israeliska offensiven inleddes.

Detta visar hur Israel, som långt ifrån är en skyddad zon för demokrati i Mellanöstern, existerar i ett tillstånd av permanent krig mot sin palestinska befolkning och angrepp på sina grannar. Israel bygger inte bara ut bosättningarna för att förhindra varje form av livskraftig stat på Västbanken, utan inleder också expeditioner in i Gaza för att bestraffa allt som dess 1,7 miljoner invånare lyckas bygga upp i sin lilla enklav.

USA, Storbritannien, Tyskland och andra EU-länder fördömde som väntat de palestinska raketerna mot Israel och rättfärdigade Israels mördande angrepp som ”dess rätt att försvara sina medborgare”. ”Det finns inget som kan rättfärdiga det våld som Hamas och andra terroristorganisationer använder mot Israels folk”, sade amerikanska utrikesdepartementets språkrör Mark Toner. EU:s utrikes representant Catherine Ashton sade: ”Raketangreppen från Hamas och andra fraktioner i Gaza, vilket inledde den nuvarande krisen, är fullständigt oacceptabla för varje regering och måste upphöra. Israel har rätt att skydda sin befolkning från den här typen av angrepp.”

Den tyske utrikesministern Guido Westerwelle sade: ”Det är uppenbart att Israel har en legitim rätt att försvara sig och skydda sin egna medborgare mot raketangrepp från Gazaremsan.” Den brittiske utrikesministern William Hague sade: ”Hamas bär huvudansvaret för den nuvarande krisen. Jag fördömer fullständigt raketangreppen från Gaza in i södra Israel från Hamas och andra väpnade grupper.”

Sändebudet (sic!) för Mellanöstern Tony Blair sade i en intervju i teve: ”Om raketbeskjutningen fortsätter från Gaza, riktad mot israeliska städer och samhällen, kommer vedergällningen att öka. Det finns omkring en miljon människor som tvingas ta skydd varje natt (i Israel). Det finns ingen regering som när dess medborgare befinner sig under ett sådant tryck inte själv kommer att hamna under tryck för att göra något.” Och de 1,7 miljonerna invånarna i Gaza – som saknar skyddsrum? De förtjänar inte ens att nämnas av den som lät bomba Bagdad.

FN:s säkerhetsråd höll också ett krismöte men fattade inget beslut – utan tvivel därför att västmakternas veto skulle läggas in mot allra minsta kritik av Israels angrepp på den instängda och plågade befolkningen i Gaza. Ännu en gång visade ”västdemokratierna” för hela den arabiska och muslimska världen sitt ovillkorliga stöd till sin sionistiska vakthund. Och George Bush kan på allvar fråga: ”Varför hatar de oss?”

Dessa imperialistiska makters ekonomiska och strategiska intressen uppväger fullständigt deras pladder om mänskliga rättigheter och demokrati. Efter att ha installerat och försvarat bosättarstaten som ”västs kil” som drivits in i arabvärlden för att splittra, exploatera och styra den, är inget annat att vänta.

I de imperialistiska kärnländerna, där de styrande stöder allt som den sionistiska staten gör, är det vår plikt som internationalister och anti-imperialister att mobilisera mot det brutala anfallet på Gaza, liksom vi gjorde 2008–2009. Vi måste anta utmaningen igen att bojkotta Israels institutioner och agenturer – på universitet, i industri och handel. Fackföreningar, studentkårer, alla progressiva krafter, måste fördöma det israeliska anfallet och deklarera sitt entydiga stöd för palestinskt motstånd. Vi måste med förakt vifta bort argumentet att motstånd mot staten Israel och dess rasistiska politik med etnisk rensning av palestinierna är anti-semitism.

Den verkliga och mest direkta hjälpen till palestinierna kan emellertid komma från länder där den arabiska våren fått bort diktatorerna som stödde Israel. Det innebär framför allt Egypten. Att president Mohamed Mursi skickat sin premiärminister till Gaza är ett tecken på trycket underifrån. Den revolutionära ungdomen och massorna, som sympatiserar med palestinierna, måste kräva mer än tomma gester. De måste kräva att gränserna mot Gaza öppnas så att livsmedel, medicin och vapen kan komma fram till den belägrade befolkningen.

Stoppa det brutala anfallet mot Gaza!
För arbetarnas och studenternas bojkott av Israel och alla dess agenturer utomlands!
Seger åt den palestinska befrielsekampen!
Ned med den sionistiska apartheidstaten!

16 november 2012
Internationella sekretariatet
Förbundet för Femte Internationalen