Arbetarmakt på Stockholms filmfestival 2012

Japp, det har varit filmfestival igen. Givetvis jobbade er utsände hårt för att slå förra årets rekord, vilket jag gick i land med. Vad vore därför mera naturligt än att ge er en sammanställning av alla filmer jag såg. Gissar att jag – precis som jag gjorde förra året – skrev om fler filmer på årets festival än någon annan gjorde. Exklusivt för Arbetarmakt.

Call girl
Höstens mest omdebatterade film. Framför allt har debatten gällt hur Palme porträtteras – och framför allt scenen när han köper sex av den 14-åriga huvudpersonen. De riktiga namnen på personerna i filmen används inte, och de ansvariga filmmakarna har hävdat att det inte är meningen att någon specifik ska pekas ut, utan det är mer allmängiltigt om män med makt, och hade lika gärna kunnat handla om Berlusconi i Italien. Dock är det svårt att komma ifrån att de bakomliggande händelserna och aktörerna har hämtats ganska direkt från bordellhärvan (också känd som Geijer-affären) från 1976, som många högt uppsatta män inklusive höga politiker var inblandade i. Och när ”statsministern”, som han kallas i filmen, står och håller ett Palme-aktigt valtal på Sergels torg är det inte lätt att tänka annat än att det är just Palme. Så givetvis är det Palme.

Men lika givet är att filmen är en belysning av ett mer allmängiltigt fenomen: män med makt, och vad de anser sig ha rätt till. I filmen liksom i verkligheten var det ett brett urval ur samhällets elit som var inblandade i bordellhärvan. Och oavsett om Palme var med och köpte sex eller inte – och sant eller inte så är detta inte gripet ur luften av filmmakarna, då verklighetens Iris faktiskt har uppgett detta, om än långt efter händelserna – så var han med och tystade ner härvan. Dessutom får jag erkänna att jag inte ens märkte att statsministern köpte sex i filmen – och jag har pratat med andra som inte heller uppfattade detta. Slutsatsen blir att anledningen till att allmänheten nu vet att Palme pekas ut som sexköpare av minderåriga är de högljudda protesterna mot att scenen förekommer i filmen. Så kan det gå när man avleder debatten från de viktiga sakerna i filmen.

Jag tyckte på ett tidigt stadium att det var nog tjafsat om huruvida filmen var taskig mot Palme eller inte. Själv anser jag att det är en alldeles strålande film, en av årets bästa. Historien om hur den 14-åriga Iris och hennes kusin dras in i prostitutionshärvan är omskakande, skådespelarprestationerna är genomgående grymma, liksom miljöerna och detaljerna – och fonden av äckliga makthavargubbar till torskar i bakgrunden ger en bra påminnelse om att kommunister inte kan ha svenskt 70-tal som något ideal. Många svenskar torde dessutom inte ha haft någon större koll på bordellhärvan eller ens att den förkom, bara det är en anledning att vara tacksam mot dem som gjorde Call girl. Spring nu iväg och skaffa (/beställ från internet) Boken i frågan, Bordellhärvan: Makten, männen och mörkläggningen av Deanne Rauscher, Gösta Elmquist och Janne Mattsson.


Beast of the southern wild
Sexåriga Hushpuppy bor med sin pappa i “badkaret” – ett område strax söder om fördämningen som ska skydda resten av USA från de förväntade översvämningarna efter kommande oväder. De saknar det moderna livets bekvämligheter – men har å andra sidan fler helgdagar än någon annan. Värre blir det dock när översvämningen kommer. Enormt bra och gripande film om, ja vad ska vi dra till med: gemenskap, mod och en alldeles enastående sexårig flicka. Filmen vann välförtjänt filmfestivalens pris för bästa regi. Och Quvenzhané Wallis som spelar Hushpuppy gör en alldeles strålande debut. Nyligen omvalde president Obama är en av dem som har hyllat filmen, men låt inte det hindra er. Det finns absolut inget i den som kan tolkas som ett försvar av drönarattacker mot Pakistan.

Paraden
Serbisk film, med bakgrund i kampen för att anordna Prideparader i Belgrad. Nazister och andra gick hårt åt alla hbtq-aktivister. Huvudpersonen är dock ingen av organisatörerna, utan en gammal krigshjälte (med nationalistiskt mått alltså) som fortsätter att försörja sig på sina våldsfärdigheter och sina beväpnade män, men saknar tiden när han och hans gelikar hade fritt spelrum. Genom en påstridig fästmös försorg pressas han oväntat till att ta på sig att försvara Prideparaden. Hans vanliga underordnade vägrar, så istället får han samla ihop sina bekanta från motståndarlägren från inbördeskriget.

Filmen är en komedi, och ofta ganska rolig, men budskapet är helt allvarligt menat. Det är inte ens begränsat till hbtq-rättigheter. För som polischefen säger: om vi låter bögarna demonstrera nu så blir det väl zigenarna härnäst. Det slutar inte ens där – demonstranterna greppar tag i tillhyggen och försvarar sig mot nazisterna. Uppmaning till självförsvar mot fascistattacker ser man ju inte varje dag på bio, och välkomnas varmt! Bäst i filmen är dock den gamla tanten som minns tillbaka till tiden när de inte lät fascister hållas: då sköt vi fascister! Synd att hon var med så lite, hoppas de gör en film om henne nästa gång.

90 minutes
Norsk film (ja jag vet, det är många titlar som helt obefogat är på engelska) med tre olika historier. Det tog en liten stund innan man insåg det gemensamma temat, men den obehagliga stämningen infann sig nästan omedelbart. Det handlade om tre störda män, och då menar jag inte på ett charmigt sätt som det kan vara på film, utan väldigt störda, på ett sätt som man helst aldrig träffar i verkligheten. Välgjort och riktigt bra, men om du vill se något lättsamt och trevligt bör du nog välja något annat.

Hassel – privatspanaren
Polisen Roland Hassel spelas fortfarande av Lars-Erik Berenett, men han är nu pensionerad och har börjat intressera sig för Palmeutredningen. Han börjar umgås med likasinnade som gör rekonstruktioner av mordkvällen o.d. Vi serveras inga nya teorier eller svar om vem som var mördaren, men en kul vidareutveckling av Hassel-konceptet och en välgjord och bra film. Förmodligen hjälper det dock att ha intresse för fallet.

Color of the chameleon
Bulgarisk ganska absurd komedi som mestadels utspelas före stalinismens fall. Som pojke är huvudpersonens mor orolig over hans myckna onanerande (f.ö. ett återkommande tema i filmen – en äldre kvinna han hyr ett hus av senare håller t.ex. sina böjelser i schack genom att strypa och stoppa upp smådjur). När han blir äldre fejkar han epilepsi för att slippa militären, men förtiger detta för att kunna gå på universitetet. Säkerhetspolisen får upp ögonen för hans förmåga att obehindrat ljuga och rekryterar honom för att infiltrera en suspekt grupp på universitetet. Hans fria fantiserande gör att säkerhetspolisen tröttnar och sparkar honom. Men varför sluta utge sig för att vara säkerhetspolis för så lite liksom? Peter Fonda – som var ordförande för juryn på årets filmfestival – satt framför mig på denna pressvisning och föreföll road av filmen. Jag håller med honom.

Syster
11-årige Simon försörjer sig, och delvis sin äldre syster, på småstölder. Under vintern snor han skidor och annan utrustning av turister på slalomanläggningen. Men ja, det finns ju nackdelar med den försörjningsmetoden också, som vi märker. Mycket bra och väldigt bra skådespelarinsatser. Vann Silverbjörnen i Berlin, och det känns väl inte helt oförtjänt.

Una noche
Kubanska tonåringen Lila har alltid stått sin tvillingbror väldigt nära. Nu planerar brodern dock i hemlighet en flykt till Florida med sin kompis, som han dessutom egentligen är kär i utan att någon vet om det. Väldigt bra, och trots att ämnet är en planerad flykt från Kuba håller sig filmen nyanserad, och blir ingen propagandaseger för någon sida. Bilden av Kuba är inte överdrivet smickrande – värst känns det nästan som de väldigt påtagliga och stereotypa könsrollerna är. Som systern dock säger: varför fly till Florida, där får man ju bara ett annat skitjobb? – här har vi i alla fall gratis sjukvård.

The taste of money
Genom tillfälligheter och oväntade relationer får en lojal underhuggare i ett familjeföretag/brottssyndikat (man får inte helt klarhet i allt de gör, men det är uppenbart att de inte är helt lagliga) en allt mer uppburen position, vilket inte enbart är positivt. Som vanligt i sydkoreanska filmer – japp, den generaliseringen vågar jag mig på – är det ett välskrivet och avancerat manus, och det blir en ganska bra film.

Here and there
En man kommer hem till sin fru och två döttrar i Mexiko efter att ha jobbat i New York ett tag. Han vill fortsätta att bo med familjen, dock är jobb en bristvara, och han får hanka sig fram på tillfälliga, samtidigt som han försöker etablera sig som musiker. Frun får ett till barn, och han måste åter ta ställning till om han åter måste åka norrut och jobba. Ingen invecklad handling, halsbrytande vändningar, eller fett smarta repliker – men enormt välspelat och engagerande. Faktiskt utan tvekan en av festivalens bästa filmer. Den latinamerikanska sektionen på årets festival kan ha varit den starkaste med flera riktigt bra filmer.

Water
Sex fristående historier från Palestina/Israel, som på ett eller annat sätt har vatten som tema, därav titeln – även om en annan röd tråd är att ta ställning mot fördomar och diskriminering mot palestinier. Bäst tyckte jag att två dokumentärer var. Den ena handlade om en palestinsk man som jobbar med att transportera vatten på Västbanken. För palestinierna är vatten som bekant en bristvara, och många har inte ens råd att betala vattnet. Då och då fick han ge bort vattnet, även folk utan pengar måste ju ha vatten. Samtidigt blickade han bort mot bosättningen, där ockupanterna – förlåt, ”bosättarna” – hade så mycket vatten då ville.

Den andra handlade om en äldre palestinsk man som hade mer tur än de flesta, då han hade mark med en riklig vattenkälla. Han hade inrett en schysst trädgård med några bassänger, dit man kunde gå och hänga hela dagen mot en billig penning. Problemet var när bosättarna kom dit med sina små bosättarungar som uppfostras till att också bli rasistiska ockupanter. Det är inte så att de har svårt att skrapa ihop till entrébiljetten, men grejen är att de inte vill betala. De kommer helt enkelt dit ibland, beväpnade och otrevliga och sabbar stämningen. Man fick se ett sådant besök, filmat i smyg. Fett jobbiga var de. Sååå typiskt bosättare liksom.

Tabu
Äldre dement kvinna i Lissabon frågar efter en älskare i ungdomen, när de levde som kolonialister i Afrika. Historien rullas upp. Helt ok film – men långt ifrån någon av mina favoriter. En av tre nominerade till EU-parlamentets LUX-pris.

Ill manors
Knarklangare i London. Välgjord och brutal. Ett tag fick man något av en mättnadskänsla av adrenalinsnubbar som skriker fucking pussy till varandra, men allt eftersom blev det en intressantare historia av det hela, så framför allt andra halvan av filmen var bra.

Vulgaria
Japansk – att den är asiatisk märks väl på stilen – komedi med, som namnet antyder, lite vulgär inriktning. Filmproducent besöker en universitetsklass och svarar på frågor om sitt jobb. Scenerna vi får se är hans berättelse. Ganska kul emellanåt. Gissningsvis kommer vi inte att få se ett sådant utdraget och grovt skämt med mulor/mulåsnor (det finns ju en distinktion som inte görs av engelskans mule, och jag kan tyvärr inte avgöra vilket det var frågan om, ifall någon är noga) i någon amerikansk film den närmaste tiden.

7 boxes
Regissören berättade före filmen att det bara har gjorts ett 20-tal långfilmer i Paraguay, så det är en ganska oerfaren filmindustri. Bland de latinamerikanska filmer jag såg märker den här ut sig genom en mera invecklad handling och mera action. Och gör det bra – inte lika slipat som de största namnen i genren kanske, men fartfyllt och ofta spännande. Lovande, utan tvekan.

Citadel
En man ser sin höggravida flickvän bli nedstucken av ett ungdomsgäng. Barnet överlever, men inte mamman, och han drabbas av allvarlig förföljelsemani. Eller är han förföljd på riktigt? Och i så fall av vad? Väldigt bra brittisk rysare med kuslig stämning och ovisshet om vad som egentligen händer.

Just the wind
Ungersk/tysk/fransk film med bakgrund i våldsamma rasistattacker på romer i Ungern. En romsk familj har just blivit mördad. Polischefen kommenterar det hela privat med att det var dumt att döda den familjen – de var ju duktiga och jobbade eller gick i skolan. Han vet andra romska familjer däremot.. Väldigt bra, en av festivalens bästa filmer. Hela tiden en smygande oro för att något kommer att hända.

In another country
Fransk kvinna spelad av Isabel Huppert kommer till Sydkorea. Tre alternativa scenarier med samma personer utspelar sig. Väldigt välspelat och charmigt. Mitt intresse inte riktigt lika stort under det tredje scenariot, men det är fortfarande bra.

Kiss of the damned
Vampyrgenren är som bekant våldsamt överskattad, men jag hade föresatt mig att se alla filmer på festivalen som på minsta sätt doftade skräck. Skräckfaktorn var nu inte speciellt hög, i likhet med de flesta vampyrfilmer, men filmen var helt ok. En vampyrkvinna bor på en herrgård som hon lånat av en av de ledande vampyrerna i trakten – de har en ganska sluten gemenskap de där. Hennes lillasyrra tittar förbi, och då blir det givetvis problem, för hon är verkligen inte skötsam.

Jag vill tacka livet
Det är ganska inne med filmer om musiker och artister. Den här handlar om chilenska sångerskan Violetta Parra – vars mest kända låt i Sverige är den svenska versionen av just Jag vill tacka livet, som Arja Saijonmaa hade en jättehit med en gång i tiden. Väldigt bra och gripande, samt bra musik, som man inte hör så ofta häromkring.

Pieta
Storväxt snubbe jobbar som indrivare åt gangster. Han har en speciell fallenhet för att göra invalider av folk som inte klarar av att betala sina skulder. Plötsligt dyker en kvinna upp som hävdar att hon är hans mor som övergav honom som spädbarn för 30 år sen. Sydkoreanerna gillar sina invecklade hämndhistorier, och det var givetvis inte menat som kritik. Som vanligt gör de det dessutom bra.

The comedy
Fett jobbig snubbe, som bor på en båt och uppenbarligen inte måste jobba så mycket, går omkring med sina idiotiska vänner och är sjukt odräglig. I hans humorrepertoar ingår bland annat att sitta och tracka en manlig sjuksköterska för att han är just man och sjuksköterska, samt för att han i sitt jobb får torka bajs. Eller sitta och dryga sig mot taxichauffören. Jag befarar att meningen var att man ändå skulle tycka att den lite överviktige snubben som med stor sannolikhet inte ansågs som cool när han gick i high school har en viss annorlunda charm, men det har han givetvis inte.

Ganska många i salongen verkade tycka att ganska mycket han gjorde var ganska roligt, men ibland förstår folk inte bättre. Jag pratade efter filmen med en volontär på festivalen. Hon gillade den, men såg den som en kommentar till ett allt mera cyniskt och okänsligt samhälle, snarare än att man skulle gilla snubben. Låt gå för det, jag kan köpa olika tolkningar, så länge man avskyr huvudpersonen. Jag satt mest och hoppades att han och hans idiotkompisar skulle få en massa spö. Höjdpunkten i filmen var när han skar sig ordentligt i handen. Det tyckte jag var roligt.

Doomsday book
Tre separata historier från Sydkorea. I den första uppstår en zombieapokalyps av smitta i maten. Innehåller kritik av den myckna köttkonsumtionen, samt ett flummigt bibliskt budskap som jag dock misstänker inte var seriöst menat. I den andra har i en inte allt för avlägsen framtid en robot hos ett buddisttempel börjat utveckla medvetande. Munkarna ser honom som något slags Buddha. Jag är själv inte speciellt svag för de buddistiska fraserna, men historien är ändå intressant. I den avslutande historien råkar en liten flicka som ska ersätta biljardbollen hon förstörde för sin far av misstag på en suspekt sajt beställa en enorm biljardboll som med hög hastighet skickas mot jorden och en hotande undergång. Historier som denna ser man inte varje dag, och jag gillade den.

Amour
De senaste 2–3 åren har jag kommit till insikten om att Michael Haneke nog kan vara den främste filmskaparen av dem alla. Jag har inte sett något av honom som inte har varit lysande. För sin andra film i rad fick han också en välförtjänt guldpalm i Cannes (den förra var Det vita bandet) för den här. Ett äldre par, omkring 80, lever ganska avskilt. En dag får frun ett mindre slaganfall. Efter en vad läkarna trodde okomplicerad operation blir hon förlamad på höger sida, och måste plötsligt ha hjälp med det mesta. Nästa slaganfall drabbar även hjärnan, och hon går obönhörligen mot slutet, men har fått maken att lova att hon aldrig mer ska hamna på sjukhus. En gripande, sorglig, vacker och helt briljant film. En lång rad tidningar gav den högsta betyg, och vad annat finns att göra liksom?

Compliance
En man som utger sig för att vara polis ringer till ett hamburgerställe och säger att en anställd har pekats ut som skyldig till stöld. Han kan tyvärr inte komma dit just nu, men för att underlätta för alla vore det bäst om de kunde visitera henne. Det kan dock vara svårt att hitta pengar som någon har gömt på sig, så han ber dem även söka mera noggrant, vilket innebär att ta av henne kläderna. Det sägs bygga på verkliga fall, dock slås man hela tiden av hur lättlurade de inblandade är, och framför allt vilken underdånighet mot auktoriteter de visar. Mannen i telefonen är en skicklig manipulator, som lyckas dra ur dem information som de sedan tror att han visste från början – men han är trots allt bara en snubbe i telefon som får dem att göra allt mer orimliga saker. En ganska engagerande film, som dock förtas lite av att det känns lite väl osannolikt. Om det verkligen gick till på ett sätt som liknar detta är det dock verkligen skrämmande.

Caesar must die
En uppsättning av Shakespeares Julius Caesar sätts upp på ett fängelse, med internerna i alla roller. En stor del av filmen upptas av repetitionerna, så vi får se en stor del av pjäsen. Och den framförs bra. Det är dock mer filmatisering av Shakespeare än en fängelsefilm. Inget ont i det, men så att ni vet. På italienska dessutom, det har ni säkert inte sett förut.

The last will and testament of Rosalind Leigh
En man ärver huset efter sin mor, som han hade brutit kontakten med åratal innan hon dog. Nu flyttar han in, och givetvis börjar skumma saker att hända. Den väldiga samlingen av statyetter och annat av företrädesvis religiös art ger en viss kuslig stämning åt huset, och hans mor, vars röst man hör ganska ofta, spelas av den centristiska trotskismens stora fixstjärna inom filmbranschen: Vanessa Redgrave. Ganska bra, även om det inte blir så väldigt läskigt. De skulle nog ha satsat mera på att skildra den bisarra Jesussekten som hans mor hade varit med i, och som var anledningen till att han hade brutit kontakten. Där kunde kuslighet hittas i större mått.

Hello I must be going
Kvinna i 30-årsåldern (Melanie Lynskey, som långfilmsdebuterade tillsammans med Kate Winslet i Peter Jacksons Svarta änglar/Heavenly creatures från 1994 – och med det ville jag mest passa på att säga att Peter Jackson gjorde sina bästa filmer innan han fick helt sjuka budgetar för att göra filmer om tomtar, svartalver, hobittar och illvättar) har varit deprimerad efter sin skilsmässa och inte gått utanför sina föräldrars hus på tre månader. Givetvis börjar hon piggna till, och även återupptäcka sina intressen från tiden före äktenskapet med sin man, som när allt kommer omkring nog ändå inte var vad hon behövde. Går egentligen inte utanför ramarna för en amerikansk feel good-film, men det är åtminstone bättre och mer originellt än de flesta filmer i den kategorin, så det är ganska trivsamt.

Him, here, after
Tamilsk veteran återvänder hem efter det långa inbördeskriget och försöker skapa sig en ny tillvaro. Det är dock inte så lätt med enorm arbetslöshet, och att alla vars söner inte återvände ser med misstänksamhet på honom. Det finns brister i storyn, och om man ser etablerade filmindustrier som måttstock är det inte en allt igenom skickligt gjord film. Men historien är gripande och det är absolut sevärt.

Broken
11-åriga Skunk bor med sin pappa (Tim Roth, som efter att Samuel L. Jackson skrämde skiten ur honom i Pulp fiction tydligen har sadlat om till en stillsam familjefar och advokat) och lillebror, sedan mamman dog. I huset mitt emot bor hennes vän, en lätt utvecklingsstörd man omkring 30 hos sina föräldrar. Vad värre är, i ett grannhus bor en våldsbenägen man med sina döttrar som troligtvis inte utan sin fars inflytande har växt upp till att bli mobbare. Oväntat bra, väldigt bra faktiskt.

Och Eloise Laurence, som filmdebuterar som Skunk är helt fenomenal. Hon fick inte festivalens skådespelarpris, men väl ett mycket välförtjänt hedersomnämnande för sin insats. Mitt tips är att hon har en ljus framtid i filmbranschen framför sig. Men även om hon skulle göra en Rebecka Liljeberg (Agnes i Fucking Åmål, duh) och bara: nej nu har jag gjort en helt briljant roll, nu lägger jag det här på hyllan, så skulle hon ändå med den här filmen ha överträffat en lång rad skådisstjärnors bästa insatser. Hon skulle t.ex. kunna bjuda in Nicholas Cage och visa filmen och sen säga: vad säger du Nicholas, jag kan slå vad om hela veckopengen att du önskar att du en endaste gång i din karriär kunde vara hälften så här bra. En av festivalens allra starkaste kort. Och just ja: Tim Roth fick festivalens pris som bästa manliga skådespelare, men var ändå på sin höjd näst bäst i filmen.

Winter of discontent
Egyptisk film om upproret som fällde Mubarak. Vi får dels följa några som deltar i protesterna, dels en kvinnlig nyhetsuppläsare på tv som tröttnar på lögnerna och sluter sig till revolten, och dels säkerhetspolisens försök att slå ner protester med hjälp av tortyr e.d. Väldigt bra – även om filmen inte går längre än till att ta ställning för protesterna och Mubaraks fall. Den hade understöd av egyptiska staten, så det var kanske inte att vänta att den skulle förmedla ett budskap om nödvändigheten av en mer djupgående revolution.

Stolen seas
Dokumentär om pirater utanför Somalia. Speciellt får vi följa ett gisslandrama med ett danskt fartyg – givetvis inte under dansk flagg och med en billigare, östeuropeisk besättning. Många ståndpunkter får göra sig hörda i filmen, alltifrån de som kräver massiva militärinsatser mot piraterna, till dem som påpekar orsakerna till att många har pressats in på sjöröveriets bana. För konservativa är det givetvis naturligt att helt skylla på de kriminella piraterna och kräva de klassiska hårda tagen som alltid ska till för att ta hand om symptomen på deras sjuka system. Man kan dock inte förstå frågan om man inte tar Somalias historia i beaktande, och hur det var scenen för en maktkamp mellan USA och Sovjetunionen under hela kalla kriget.

Diktatorn Siad Barre satt under många år, först med sovjetiskt stöd, och senare med amerikanskt. När han störtades 1991 var manegen krattad för elände av värsta slag och massiv svält. USA:s intervention 1993 skulle bli en enkel propagandaseger – men det ville sig inte bättre än att de började skjuta på och bomba civila och fick snabbt hela befolkningen mot sig. Att operationen blev ett praktfiasko förnekar inte ens USA:s militär. Lägg sedan till händelser som när etiopiska trupper uppmuntrade av USA gick in i Somalia, så får man en bakgrund till ett samhälle som inte fungerar på bästa sätt. Sedan kommer västerländska fartyg, vars ägare gör feta vinster på transporterna, moderna fiskebåtar som rensar havet på fisk – eller, i upprepade fall, som dumpar gifter i Somalia.

Ingen progressiv människa kan ju förundras över att somalierna, som lever i fattigdom, vill ha en bit av kakan som kör skytteltrafik utanför deras kust. Och det vore givetvis absurt att hävda att somalierna inte har rätt att skydda sin kust och sina vatten mot giftdumpning. Men problemet är förstås inte att kassakossorna till rederier tvingas betala lite till somalierna – problemet är att det främst är den underbetalda besättningen som drabbas. Man blir lätt illamående när man ser den danske chefen för företaget vars båt blev kapat – och som kör under bekvämlighetsflagg för att det är färre regler som gäller då än under dansk flagg – gnälla över att de inte har råd med två miljoner dollar i lösen. Man får annars intrycket av att de har tjänat in de pengarna på att betala besättningen pisslöner.

En annan sak som påpekas, gentemot förslagen på massiva militära insatser, är att havet utanför Somalia faktiskt kryllar av de allra modernaste krigsfartygen. Betydligt – nu snackar vi mångdubbelt de luxe – mera pengar läggs på den militära närvaron än de sammanlagda lösesummorna. Ända kan de inte lösa problemet med sjöröveriet. Frågan ställs: är de ens så intresserade av det? Inte för att försvara konspiratoriska resonemang, men Kina är väl ganska intresserat av en anledning att hålla krigsfartyg utanför Afrikas kust? Och Tyskland och Japan, är de speciellt ovilliga att försiktigt trappa upp sin militära närvaro? USA brukar ju aldrig vara omöjliga på den punkten. Dessa länder, och fler, håller sig med toppmoderna krigsfartyg. Det känns inte helt orimligt att tänka sig att de gärna ser att det även i fortsättningen finns en anledning att hålla dem kvar.

En snubbe kom i filmen med ett förslag som givetvis får varje amerikansk krigshetsare att se rött, men som faktiskt lät som det mest realistiska på kort sikt som presenterades (när ingen diskuterade revolutionära lösningar vill säga): ge de styrande klanöverhuvudena en summa, säg 50 miljoner dollar, mot att de ser till att sjöröveriet upphör. Man kan diskutera den konkreta utformningen, men att lösningen ligger i att återbetala betydande summor till Somalia borde vara uppenbart. Allt eftersom filmen går blir det också mera uppenbart att filmmakarna lutar åt det hållet. Enormt intressant dokumentär, en av de bästa på länge.

Here comes the devil
Mexikansk rysare. Vid en utflykt försvinner familjens två barn och är borta över natten. De hittas nästa dag, men vad hände egentligen? Skumma saker börjar hända. Det finns saker i filmen man kan invända mot, men jag tyckte att det var en ganska schysst rysarstämning och hade överseende med det.

L
Grekisk absurd komedi. Folk gör och säger konstiga saker. Bitvis ganska kul

Vito
Dokumentär om gayaktivisten Vito Russo. I New York under tidigt 60-tal fanns det i stort sett inga öppet homosexuella, istället fanns det undergroundklubbar, som ofta fick påhälsning från polisen. Givetvis skapade detta stor frustration, och detta ledde bland annat till Stonewall-kravallerna, när besökarna, i detta fall företrädesvis transorna, slog tillbaka mot polistrakasserierna. En annan viktig händelse var när en ung man flydde från polisen vid en sådan razzia – och föll ner på ett staket och spetsades till döds. Efter detta skapades Gay Activists Alliance (GAA) som öppet tog strid för homosexuellas rättigheter. Just den organisationen splittrades efter några år, men saken var nu uppe på dagordningen.

Vito, som hade varit en ledande företrädare för GAA, var väldigt filmintresserad. Han upptäckte att det fanns en lång rad gay-karaktärer i tidiga amerikanska filmer. Han ägnade åratal åt att fördjupa sig i ämnet och skrev en mycket uppmärksammad bok: The celluloid closet. Han påvisade att nya riktlinjer från 1933 slog mot ”osedlighet” på film. Det blev hädanefter bara acceptabelt att visa gay-karaktärer om de var onda eller tragiska och gick mot en säker undergång. Under flera årtionden tilläts inga andra gestaltningar av homosexuella på film.

Sedan kom 1980, och Vito engagerade sig mot den republikanske och stockkonservative presidentkandidaten Ronald Reagan, som uppenbarligen vore ett hot mot alla hbt-rättigheter. Farhågorna besannades när AIDS-epidemin kort därefter slog till. USA:s statsmakt samt läkemedelsbolagen ägnade 80-talet åt att till stor del blunda för problemet, och se på det som något som bara drabbar bögar i vilket fall som helst. Vito dog sedan, i likhet med så många av hans vänner, i AIDS efter några års sjukdom. Väldigt informativ och intressant dokumentär.

The animals
Filipinsk film om ungdomar som får antagningsbesked till universitet, och ska på en stor fest. Ganska bra. Under en stor del av filmen undrade jag lite över titel. Vadå djur, det här ser ju ut som en helt vanlig fest. Fast ja, titeln blev lite begripligare i slutet.

War witch
11-årig flicka någonstans i Afrika tvingas döda sina föräldrar – annars blir de dödade med machete, vilket är mycket värre, förklarade den egentlige bödeln, och fadern uppmanar henne att trycka av. Sedan blir hon bortförd och tvingas bli barnsoldat i kampen mot regeringen. Efter att ha undvikit ett bakhåll tror ledaren att hon har magiska krafter och utser henne till sin speciella krigshäxa som ska bringa stridslycka och ingen i armén tillåts lägga ett finger på henne. Det är dock inte så glassigt som det låter för henne – alla hennes föregångare sköts när deras magiska krafter inte längre verkade hjälpa. Riktig bra, om ett viktigt ämne som man inte ser så många filmer om.

Another woman’s life
Juliette Binoche vaknar upp och har glömt 15 år av sitt liv. Snubben hon just hade spanat in det sista hon mindes är hon gift och har barn med – men ska just skilja sig ifrån. Jobbet hon sökte inte bara fick hon – hon blev även en stenhård affärskvinna som nästan är näst högsta chefen på det stora företaget. Tankarna går givetvis till Jennifer Garner i 13 going on 30, som hade ett liknande upplägg – men det här är på franska, så det blir genast creddigare. Ganska bra, det blir en del lustiga scener när hon upptäcker att det finns något som heter Euro, att Frankrike vann fotbolls-VM -98, samt att man inte får röka på restauranger längre (f.ö. ett exempel på att utvecklingen ibland fortfarande kan gå framåt). Sedan blir det en lite allvarligare ton när hon för allt i världen kan komma ihåg varför hon inte skulle vilja vara gift med sin man, och försöker lappa ihop det.

Our homeland
Byggd på verkliga händelser. I Japan åren efter andra världskriget rådde det fortfarande en stor och utbredd diskriminering mot koreaner, landet hade inte alls nått den ekonomiska standard det senare skulle få, och dessutom sades det mycket gott om det då mera välmående Nordkorea. Till följd av detta flyttade 94 000 japanska medborgare av koreanskt ursprung till Nordkorea. Varpå de sedan inte fick lämna landet. Ett fåtal fick dock tillåtelse att på 80-talet åka till Japan på några månader för medicinsk behandling. Det är ett sådant fall vi får följa, och bygger på regissörens personliga erfarenheter – hennes bröder flyttade alla till Nordkorea, där de blev kvar. Bra film, med speciellt en intressant bakgrundshistoria.

The pervert’s guide to ideology
Innefilosofen Slavoj Zizek i en två och en halv timmes föreläsning om ideologi, i första hand i filmens värld, och med illustrationer från en mängd klipp ur kända filmer. Det sägs en hel del intressant, och det är ofta ganska underhållande. Inte heller den här gången trillade jag dock riktigt dit på Zizek. Utan tvekan sevärd, men jag fann den inte så omvälvande som många andra.

Young dudes
Taiwanesisk film om två lite jobbiga hipstersnubbar. De slår sig dock ihop med en rysk tjej och kläcker idén att starta en virtuell nation. De kutar omkring och gör uppseendeväckande saker under namnet Klaatu (filmreferenstävling!) som de filmar och lägger upp på internet. Lite svag öppning på filmen, som dock blir bättre, kör in på ett mer surrealistiskt spår och har ett riktigt skönt slut. Jag lämnar åt er att gissa vilken slutsången är.

Shun Li and the poet
Shun Li, en kinesisk kvinna, har flyttat till Italien. Hon är i händerna på kinesiska affärsmän, som betalade hennes resa, och som givetvis har för avsikt att få tillbaka pengarna med ränta. Hennes dröm är att jobba av sin skuld och kunna ta dit sin son. Hon blir vän med en äldre italiensk man, men då uppstår genast skitsnack, och hon tillåts inte fortsätta umgås med honom. Också en riktigt bra film. Nominerad till EU-parlamentets LUX-pris.

Black’s game
Isländsk film om en kille som efter ett misshandelsfall stöter ihop med en barndomsvän, som nu har etablerat sig som kriminell i den lite högre skolan, med isländska mått. De slår sig ihop med en psykopat av något slag och tar över, utökar och effektiviserar Islands droghandel. De drar i sig ansenliga mängder själva också, inom parentes undrar jag lite om det inte egentligen vore bättre att vara ren eller nykter ibland om man ska bygga upp ett långsiktigt brottsimperium.

Men hur som helst – en riktigt rappt berättad, tät och brutal historia. Kan utan tvekan mäta sig med det mesta inom genren, och jag blir föga förvånad om filmen fungerar som en inträdesbiljett till Hollywood för flera av dem. Regissören har onekligen talang, och flera av snubbarna är trovärdiga som brutala brottslingar. Speciellt Bruno, överpsykot. Honom borde vem som helst vilja ringa in när en våldsam skurk som läskig uppsyn ska gestaltas.

She doesn’t want to sleep alone
Amanda vill, som titeln antyder, helst inte sova ensam. Hon träffar några killar som hon dock inte engagerar sig så mycket i. Inte heller filmen känns så engagerande i början. Dock ringer hennes lätt dementa farmors granne och vädjar om hjälp till den gamla tanten. Till en början lite motvilligt ställer Amanda upp, men motviljan släpper i takt med att både hon och biobesökaren börjar se en djupare mening. Filmen fokuserar nu på relationen med farmodern, och nu blir den väldigt bra, en av festivalens höjdare rent av. Speciellt farmodern gör en strålande insats. Ännu en film som talar för att Mexiko är en filmnation att hålla koll på.

After Lucia
Alejandra flyttar med sin far till Mexico city efter att modern dött i en olycka. Till en början går allt bra, hon får lätt nya vänner. Dock gör hon misstaget att gå med på att en populär kille filmar när de har sex på en fest. Givetvis sprids filmen, och hon blir snart grovt trakasserad och mobbad. Killen i filmen blir givetvis inte det minst mobbad, och även om han själv inte deltar i övergreppen gör han heller inget för att stoppa dem, och får därför betraktas som fullt medskyldig. Jag brukar inte vara så känslig med att filmer blir för grova eller spekulativa, men innan det tar slut känner jag att gränsen för vad man borde få visa utan att filmen mynnar ut i en våldsam hämnd är nådd.

Man kan anses lite suspekt om man som kille erkänner att man gillar rape/revenge-filmer, men jag är lite osäker på om någon av dem kändes lika brutal som den här. En lång stund satt jag bara och hoppades att hon skulle go Jennifer Hills (huvudpersonen i den mest klassiska och brutala i genren, I spit on your grave – remaken) on them. Jag vill inte avslöja för mycket, men jag kände mig uppriktigt glad över att det fanns någon pay back i slutet. Väldigt välspelad och gripande film. Men, och det här säger jag inte så ofta: tänk över om du tror att du pallar det här.

Camp 14 – total control zone
Mestadels bygger filmen på berättelsen från en kille som föddes i ett fångläger i Nordkorea och bodde där tills han flydde och lyckades ta sig till Sydkorea. Även en f.d. lägervakt samt en lägerkommendant som också har flytt till Sydkorea bidrar. Det är givetvis en hemsk tillvaro som målas upp, där fångarna ständigt är underkastade vakternas godtycke, våld, våldtäkter, mord – utan att någon vakt någonsin ställdes till svars. Ibland gick det så långt som till att fångar blev gravida efter våldtäkter – varpå problemet löstes genom att kvinnorna sköts. Lite den patriarkala drömmen dragen till sin spets således. Givetvis är det inte helt oproblematiskt att rakt av acceptera allt i vittnesmål från folk som har flytt – speciellt när man kan förvänta sig att de medvetet eller omedvetet uppmuntras att ge en så mörk bild av Nordkorea som möjligt.

Dock ska det sägas att två av vittnena berättar om övergrepp de själva var delaktiga i, och själv huvudvittnet framstår inte som en ensidig fiende till allt Nordkorea står för. Det framkommer nämligen viss smolk i den liberala glädjebägaren. Han berättar att det inte var så mycket frihet som drev honom att fly, som drömmen om att äta sig mätt. Han är inte heller helt nöjd med det sydkoreanska systemet, han ogillar den ständiga fixeringen vid pengar, och tycker att hans nya liv i flera avseenden är för komplicerat. Om gränsen till Nordkorea öppnas, berättar han, kommer han att vara den första som flyttar hem igen. Givetvis längtar han inte efter att leva under fångvaktares godtycke, riskera misshandel eller döden för minsta lilla felgrepp eller att ständigt gå hungrig – men han saknar ändå på något sätt platsen han växte upp på, och en tillvaro med färre bekymmer. De här funderingarna upptar inte alls någon stor del av filmen, och det är givetvis ett väldigt intressant och skakande vittnesmål om en synnerligen brutal tillvaro i ett fångläger. Ändå tyckte jag att hans invändningar mot sin nya tillvaro på sätt och vis var det mest intressanta med filmen – och utan tvekan det mest oväntade. Men se den. Själv ser jag fram emot Proletärens recension.

The company you keep
Det här var en av de filmer jag bara såg för att den råkade gå när jag hade en lucka, i närheten av där jag befann mig, och att jag kunde slinka in på mitt presskort. Jag var lite skeptisk mot den här – en politisk thriller regisserad av Robert Redford, och med Susan Sarandon med flera mycket erfarna skådisrävar. Detta ska inte uppfattas som kritik mot just dem, så mycket som att hela upplägget kändes som en typisk standardfilm. För det mesta föredrar jag dessutom numera att se okända skådisar snarare än de uttjatade ansiktena, som dessutom ganska ofta går på ren rutin.

Här måste jag dock genast tillägga att ingen skugga ska falla på Susan Sarandon – hon var faktiskt filmens största behållning. Och handlingen var faktiskt riktigt lovande: Sarandon spelar en medlem från den våldsamma (terroristiska, med amerikanska statens sätt att se) vänstergruppen The Weathermen. Efter sitt deltagande i ett bankrån, där en polis dödades, har hon levt under falsk identitet i 30 år, men grips nu. En journalist rotar i fallet, och inser att även Robert Redford är en av de efterspanade, och lever under falskt namn sedan länge. Redford flyr, och journalisten lyckas få en intervju med Sarandon i häktet. Hon är inte med speciellt mycket i filmen, men här, inför journalisten, håller hon helt enkelt ett strålande anförande om hur USA-imperialismens massiva våld mot Vietnamn m.fl. länder, samt deras i flera fall dödliga våld mot protester på hemmaplan, där flera demonstranter dödades av polis vid Kent State University exempelvis, ledde fram till att de tog till andra metoder än de hade föredragit, men som de ansåg berättigade och nödvändiga. På frågan om hon skulle göra om det om hon fick chansen svarade hon: ja, men bättre.

Er utsände var nära att ställa sig upp och jubla där på Skandias balkong denna fredagskväll. Fan, det här kanske kan bli en riktigt tung politisk film ändå, som utan att nödvändigtvis hävda att The Weathermen gjorde rätt – det finns all anledning att kritisera deras metoder, som inte kunde annat än lida nederlag mot den amerikanska staten – ända klart och tydligt visade att det var den imperialistiska våldsmakten som tvingade in dem i denna återvändsgränd, samt avslöjade det eländiga hyckleriet hos de snutar i filmen som kallade Sarandon för mördare och terrorist (eh, ok vid bankrånet dog en polis, som hade barn – men staten ni jobbar för dödade typ 4 miljoner i Indokina, så: shut the fuck up föffan!).

Men nej. Roligare än sådär blev det inte. Inga fler eminenta tal från Susan Sarandon, istället fokuserades filmen på *trumvirvel* Robert Redfords försök att rentvå sig själv! Ni förstår, han var inte alls med vid bankrånet! Och nu tar han helt avstånd från deras metoder på ett helt principiellt plan. Eller med andra ord: nu blev det en helt vanlig standardthriller. Välgjord, absolut – men en standardthriller man både kan ha och mista. Förhoppningsvis dyker Susan Sarandons tal upp på youtube, kolla i så fall på det och läs på lite om Weathermen så har ni egentligen allt ni behöver.

Painless
I Spanien i början av 30-talet upptäcks att en grupp barn inte känner smärta. Uppenbarligen är de en fara för sig själva och ev. för andra, så den spanska 30-talsläkaren förordar givetvis *trumvirvel* att de hålls inlåsta och isolerade från kontakt ens med varandra. I nutid upptäcker en man att han är döende i cancer, och endast en benmärgstransplantation kan rädda honom. De två historierna vävs ihop, och vi får följa barnen under några år – där spanska inbördeskriget dyker upp i bakgrunden som bonus. Riktigt intressant historia och väldigt sevärd film.

Safety not guaranteed
Darius har varit missnöjd med livet sedan 14-årsåldern då hennes mamma dog i en bilolycka, vilket hon klandrar sig själv för. Nu jobbar hon som praktikant på en tidning. Under en brainstorming som kännetecknades av idétorka föreslog en av journalisterna att de skulle kolla upp en annons från en snubbe som sökte sällskap på en resa tillbaka i tiden; se om han var seriös och skriva något om honom. Redaktören nappade på idén, samt på hans förslag att han skulle ta två praktikanter med sig. Journalisten misslyckades i sitt försök att komma den påstådde tidsresenären nära, men han hade ändå i första hand tänkt återförenas med sin ungdomskärlek. Istället blir det Darius som får göra jobbet – och hon går kanske lite utöver uppdraget. En väldigt charmig och originell historia, faktiskt riktigt bra.

Wrong
Quentin Dupiers förra film, Rubber, handlade om ett däck som åkte omkring och mördade med telepatiska krafter. Hans nya film handlar om en mans vars hund försvinner, och han kontaktas av en mystisk guru, som bland annat lär ut telepatisk kommunikation med husdjur, och som låter kidnappa djur och sedan återlämna dem, för att få ägarna att inse hur mycket de älskar hundarna och katterna och vad det må vara. En lite mer sansad handling alltså, men absurdismen finns kvar i detaljerna. Konstiga saker händer ideligen, folk uppträder minst sagt märkligt och säger oväntade saker. Det är genomgående rätt kul, och onekligen originellt. Så jag gillade den.

The body
En man mördar sin rika fru och tänker leva på det feta arvet tillsammans med sin yngre älskarinna. Liket försvinner dock från bårhuset. Dog hon inte – eller har någon röjt undan kroppen? Och varför sprang nattvakten iväg i panik? Den här spanska thrillern var riktigt bra, en av de bästa mordgåtorna jag har sett på väldigt länge. Och twisten är grym – bara den är värd entrébiljetten, för att dra till med en gammal klyscha.

Sinister
Författare som skriver om brott har haft svårt att upprepa sin 10 år gamla succé, och hans senaste böcker har varit ganska mediokra. Nu får han dock något att bita i: han flyttar med familjen till en ny småstad för att rota i ett fall där en familj blev hängd i sin trädgård, med undantag av dottern som försvann. Han berättar inga detaljer för resten av familjen, men han kan sanningsenligt lugna frun med att säga: nej, vi bor inte typ två hus ifrån en mordplats (ja ni hajar). I sin nya boning hittar han en låda med super8-filmer, som visar inte bara det mordet, utan flera andra familjemord som uppenbarligen hänger ihop (bra grepp med att visa gamla smalfilmer på familjemord, för skräckkänslan alltså!). Uppenbarligen är han något stort på spåren. Men börjar det inte hända lite väl skumma saker i huset…? En riktigt bra skräckfilm, vågar nog utse den till årets bästa.

The legend of Kaspar Hauser
Av de helt absurda komedier jag såg på festivalen är den här nog den mest absurda. Visst, det var en massa konstigt som hände i Wrong – men hela den här filmen känns stundtals som ett skämt. Fast rätt rolig tycker jag. Kanske hann tröttna lite innan slutet, men det var ändå en väldigt originell och underhållande film – även om jag misstänker att många bara skulle avsky den och se den som helt poänglös. Just ja, handling. Den kändes ganska underordnad, men Kaspar Hauser flöt iland på en liten ö, och blev bland annat DJ, medan de andra spekulerade i om han var en frälsare eller bedragare. Känner ni förresten till historien om Kaspar Hauser? Här pratade han italienska istället för tyska, men sa ungefär lika mycket. Samt var DJ.

Tai Chi 0
Yang föddes med enastående kung fu-talang. Som liten togs han om hand och tränades upp – till slagavgörande stridsmaskin hos en krigsherre. Kocken i armén inser dock att hans hårda kung fu-stil håller på att förtära honom, och rekommenderar honom att bege sig till en by där klanen Chen har en mjukare och inre, men helt överlägsen stil. Innan armén föröds av fienden har kocken som endast hade lärt sig tre tekniker från stilen han nämnde visat att han kan besegra krigsherren/mästaren, och Yang beger sig på sin mödosamma färd till byn. Väl där vägrar de honom som utomstående att lära sig deras kung fu. Givetvis ger han sig inte så lätt, och i stort sett hela släkten spöar honom rejält en efter en – inklusive lilltjejen. Ett yttre hot i form av ett utländskt företag som vill dra en järnväg genom byn ger dock honom tillfälle att visa framfötterna, samt filmmakarna ett tillfälle att visa lite patriotisk anda när en fattig by försvarar sig mot det europeiska hotet. Riktigt rapp och underhållande kung fu-action.

Six points about Emma
Blind kvinna i 20-årsåldern har svårt att riktigt fästa sig vid människor, men vill väldigt gärna ha barn, så hon har lite tillfälliga relationer. Och så går hon på en stödgrupp för handikappade på olika sätt, samt börjar träffa handledaren, samtidigt som hennes grannes lillebror blir kär i henne. En ganska bra film.

End of watch
Två riktigt schyssta (de räddar exempelvis barn ur brinnande hus) Los Angeles-snutar jobbar ihop, och den ene, Jake Gyllenhaal, pluggar vid sidan om, och går nu en filmkurs. Som en del i det dokumenterar han sitt arbete. Dock råkar de vara lite väl ihärdiga och trampar på mexikanska maffians ömma tår. Bra grepp med att Jake och hans partner har kameror fastsatta när de jobbar, det ger flera riktigt bra scener. Lite undrar man dock om filmen är sponsrad av LAPD.

Land of hope
En jordbävning drabbar en liten stad i Japan – där det tyvärr finns ett kärnkraftverk. Oron stiger, och myndigheterna beslutar sig för att evakuera alla inom en viss radie. Men är det säkert utanför den, och kan man lita på vad staten säger? Angeläget ämne, i kölvattnet efter Fukushima. Filmen är dock snarare hyfsad än så bra som man hade hoppats.

Bäst:
Ifall ni redan har glömt det kommer här de bästa filmerna jag såg: The beasts of the southern wild, Call girl, Amour, Broken, Here and there, Just the wind, Stolen seas, Citadel, Sinister, She doesn’t want to sleep alone, Safety not guaranteed, Syster.

Sämst: Hans Wiklund. Alltså han skulle presentera de nominerade till Rising star award mellan två pressvisningar. Han inledde med att prata om sig själv bla bla bla, sen kom han visst på att han inte bara var där för att prata om sig själv, utan också hade nominerade att presentera. Några lyckades han presentera med namn och vilken film eller vilka filmer de har varit med i – vissa missade han att ens nämna namnet på, för att han prompt skulle prata om sig själv så länge. Ungefär den sämsta presentationen någonsin med andra ord. Till råga på allt återkom han i reklamsvepet före varje film – två gånger dessutom! – på festivalen och pratade om sig själv för Viasats räkning. Med andra ord har jag sett hans självgoda uppsyn när han pratar om sig själv närmare 100 gånger. Och jag var inte så förtjust i honom ens innan.

Jens-Hugo Nyberg