Taktik i partibygget: Entrism i SYRIZA

Sedan fyra år står Grekland i den europeiska krisens epicentrum. Sociala angrepp av en omfattning som inte setts på länge har genomförts mot den grekiska arbetarklassen och ungdomen. Det innebär å ena sidan motstånd inne i Grekland, en tillspetsning av klasskampen som måste understödas av den europeiska vänstern med obegränsad solidaritet.

Men det innebär också att frågan inte bara ställs, utan snarare på grund av den aktuella krisens historiska karaktär, vilka av kapitalets angrepp som framgångsrikt kan genomföras och vilka som eventuellt kan avvärjas. Det handlar om maktfrågan, dvs. vilken klass som avgör samhällsutvecklingens fortsatta gång och på vilken grundval. De 23 generalstrejkerna och vågorna av ockupationer av arbetsplatser och torg under 2011, ja, själva valet 2012 var ett uttryck för detta, men de kunde inte lösa den. Orsaken är enkel. Krisens skärpa och den oförskämdhet är enorm med vilken den grekiska regeringen i regi av trojkan och tyskt kapital organiserar massornas utarmning.

Men hittills saknas en tydlig föreställning om hur massorna å sin sida ska kunna bygga upp ett motstånd som kan stoppa de aktuella angreppen. Ett program som är i stånd att organisera det grekiska samhället och den europeiska kontinenten i enlighet med arbetarklassens och ungdomens intressen – ett revolutionärt program.

SYRIZA – Fågel Fenix ur askan?
I slutet av 2011 inledde en organisation sin uppgång som enligt många inom vänstern skulle kunna lösa maktfrågan – SYRIZA. ”Den radikala vänsterns koalition”, som består av olika organisationer inom arbetarrörelsen från eurokommunism till trotskism, existerade redan sedan 2004 som en liten valallians.

SYRIZA:s uppgång har inte bara i Grekland utan i hela Europa gett upphov till en häftig debatt om strategin och taktiken för att lösa den grekiska krisen. Europas kapitalister och medier organiserade en omfattande hetskampanj inför valet i maj och juni mot SYRIZA som trots allt fick 27 procent. Inom arbetarrörelsen förhåller sig reformister liksom också många vänsterradikaler positiva till den nya kraften i den grekiska klasskampen. Men hur ska man förklara den snabba uppgången för SYRIZA?

PASOK hade tidigare regerat ensamt men förlorade på grund av sitt deltagande i förvaltningen av den kapitalistiska krisen både kontrollen över stora delar sin fackliga bas liksom stödet från breda skikt av befolkningen. Det stalinistiska ”kommunistpartiet” KKE, som i tidigare protester främst uppfattats som en splittrande kraft, var trots detta inte förmöget att vinna de radikaliserade delarna av ungdomen och arbetarklassen. Det är inte att undra på. KKE hade exempelvis betecknat ungdomens uppror 2008 efter polisens mord på Alexis Grigoroupolis som reaktionära och småborgerliga upplopp – och gör det fortfarande! Under generalstrejkerna utmärker KKE sig framför allt genom att organisera separata demonstrationer.

SYRIZA framstår dock däremot som ”obefläckat” till skillnad från KKE och PASOK, vilka båda redan hade deltagit i borgerliga regeringar. Medan PASOK naturligtvis först inte alls deltog i protesterna under de gångna fyra åren, och KKE uppträdde långt borta från gemensamma aktioner, var SYRIZA den största organiserade kraften i generalstrejkerna, liksom i mediernas reportage. Men detta får inte överskugga de tre avgörande politiska krav som SYRIZA förde fram i sitt valprogram och vilka är avgörande för SYRIZA:s popularitet:

1. Inställelse av skuldbetalningar, en översyn av skulderna och stopp för, liksom tillbakadragande av alla nedskärningar av löner och arbetsplatser i offentlig tjänst, avskaffande av anti-fackliga lagar som skadar avtalsförhandlingarna.
2. Inget utträde ur euron.
3. Skapandet av ”arbetarens och de vanliga människornas vänsterregering”.

SYRIZA var det enda parti som efter fyra år av kamp förknippade rörelsens krav med ett konkret regeringsalternativ. De avvisade även det nationalistiska kravet på en återgång till drakmen och den mindre alliansen Antarsya kunde inte komma med särskilt mycket gentemot SYRIZA:s europeiska perspektiv, även om det var begränsat.

Under valkampen var det därmed möjligt för SYRIZA att dra till sig hundratusentals. De för grekiska val typiska ”folkförsamlingarna”, som organiseras av alla partier, blev för SYRIZA massomfattande församlingar i olika stadsdelar. En sak måste dock stå klar. SYRIZA:s program är inte alls revolutionärt. SYRIZA:s uppstigande förklaras framför allt med frånvaron av en revolutionär kraft, vilket skulle ha behövt byggas upp sedan krisens början.

Valalliansen har under tiden formerat sig som ett parti och kan sedan årets början inte bara registrera en massiv ökning av röster i valet, utan har också sedan senaste valet ökat ännu mer i opinionsmätningarna och ligger för närvarande på 31 procent. Det föreligger inga officiella siffror, men det faktum att även små organisationer i SYRIZA bara under några månader kunnat fördubbla eller tredubbla medlemsantalet talar för sig självt. Även SYRIZA:s fackliga inflytande har ökat. Detta måste dock betraktas med försiktighet, eftersom det inte bara var kämpande basaktivister som gick in i partiet utan också några tidigare fackliga funktionärer från PASOK, som nu vill bedriva den gamla politiken under en ny etikett. De har också hjärtligt välkomnats av Alexis Tsipras och ledarna i Synaspismos, den största kraften i SYRIZA.

Ord och handling
Vilken politisk karaktär SYRIZA har förstår man snabbt om man jämför partiets löften i början av maj med dess praxis under de följande månaderna. Efter det första valet i maj kunde SYRIZA redan räkna in en mycket stor ökning från 4 till 17 procent. Detta berodde främst på mobiliseringarna under valrörelsen, vilka dock i början av den andra valrörelsen i juni började minska eftersom partiets ledarskikt och byråkrati fruktade att massorna som samlades kunde ta kraven på en ”arbetarens regering” på allvar och påminna sig revolutionära traditioner.

Speciellt betecknande var dock framför allt två uttalanden av Tsipras. Ett kom direkt efter valet, det andra efter att trojkan hade påtalat misslyckanden med att uppfylla villkoren. Efter valet, som trots allt uppvisade en numerärt massiv framgång för vänsterpartierna, men samtidigt ett nederlag vad gäller att bilda regering, förkunnade Tsipras att tiden nu kommit för att avvakta. ”Man måste nu se om regeringen med ND, PASOK och DIMAR kommer att genomföra vad de lovat.” Istället för att säga att ännu en regering för kapitalet inte kan få något politiskt förtroende, utan måste störtas genom motstånd – demobiliserade SYRIZA sin bas.

Man gick dock ännu ett steg längre. Efter trojkans nämnda tillkännagivande, med målet att utöva ännu mer tryck på den grekiska regeringen, förklarade Tsipras att SYRIZA från och med nu skulle vara en ”ansvarsfull opposition”. I praktiken innebar det ett ensidigt vapenstillestånd underifrån, medan angreppen ovanifrån genomförs. Ledningen i SYRIZA och dess program är alltså ett entydigt hinder för den grekiska klasskampen och den revolutionära arbetarrörelsen.

SYRIZA:s dubbla karaktär
Trots allt spelar SYRIZA en avgörande roll inom arbetarrörelsen och bland ungdomen. En stor del av de tidigare oorganiserade ungdomar och arbetare som radikaliserats av kampen under de senaste åren söker sig till SYRIZA. SYRIZA kunde också vinna stöd från delar av fackföreningarna, även om det är med en principlös politik. Själva KKE och Antarsya tvingades se hur en stor del av deras medlemmar istället röstade på SYRIZA, delvis även också bytte partibok. Organisationer som uppfattar SYRIZA som väsentligen en valallians utan starka organiska band med arbetarklassen i Grekland lurar inte bara sig själva. De begår också ett farligt politiskt misstag.

Det faktum att SYRIZA inte är ett revolutionärt utan ett vänsterreformistiskt parti som ändå attraherar stora delar av vänstern och den radikaliserade arbetarrörelsen, medan klasskampen i Grekland kräver ett avgörande – revolution eller kontrarevolution, erbjuder ingen möjlighet i sig. Men det ställer frågan om hur massan och stora delar av avantgardet ska kunna brytas loss från reformismen, från SYRIZAS ledning. Enbart på det sättet kan uppbyggandet av ett arbetarklassens revolutionära parti och revolutionära ledning bli möjligt.

De ”subjektivt revolutionära organisationerna” i Antarsya befinner sig i en liten minoritet. Så hur skulle revolutionärer kunna ta upp kampen med rörelsens nuvarande ledning från en position där de bara kan se hur rörelsens vänster befinner sig i SYRIZA eller åtminstone står under dess politiska inflytande?

Debatten om entrismen som taktik
Redan under 1930-talet utvecklade det dåvarande Internationella Kommunistiska Förbundet under Trotskijs ledning den så kallade entrismen som taktik. Dess mål var att där det ännu inte fanns några revolutionära partier gå in som revolutionära propagandagrupper med eget program i de reformistiska eller centristiska partierna, för att inifrån föra en kamp för ett självständigt revolutionärt parti – förutsatt att dessa partier själva spelade en betydande roll i den pågående kampen.

Denna förutsättning finns också idag i Grekland, där entrismens taktik för närvarande utgör en nödvändighet. Detta trots den förfelade politik som förs av vänstern i SYRIZA som det maoistiska KOE (Greklands Kommunistiska Organisation) eller Arbetande Vänstern (DEA), som härstammar ur en splittring i Marx 21. De senare har illusionen att genom envisa och tålmodiga diskussioner inom partiet förskjuta programmet och praktiken allt längre åt vänster – men utan en öppen politisk fraktionskamp mot den reformistiska ledningen och dess partiapparat.

Det ändrar dock inget i att den mest medvetna och kampberedda delen av arbetarklassen och ungdomen till stor del befinner sig i och omkring SYRIZA. De som vill skapa en revolutionär organisation och som idag bara existerar som propagandagrupp – vilket i slutändan är fallet med organisationerna i den ”radikala vänstern” i Grekland – måste i den nuvarande krisen försöka komma så nära klassen som möjligt. Ett inträde i ett sådant parti har inget att göra med uppgifterna i den egna politiken – de är snarare ett medel för att övervinna den egna smågruppens relativa isolering.

”För formalistiska hjärnor tycktes det stå i bjärt motsättning till uppmaningen att bilda en ny international och nya revolutionära partier och i strid med principen att det revolutionära partiet under alla förhållanden måste förbli självständigt; en del avvisade det som ett förräderi mot principerna […] andra motsatte sig av taktiska skäl. […] oavhängighet var en princip för revolutionära partier, men denna princip kan inte gälla för små grupper […] taktisk flexibilitet var nödvändig för att kunna dra nytta av goda förutsättningar […] för att kunna bryta sig ur isoleringen.” (Förord till Leon Trotsky, The Crisis of the French Section [1935–36], s. 20)

Kamp för ett revolutionärt parti
Kampen för ett revolutionärt parti är alltså det centrala målet, strategin. Entrismen i SYRIZA är ett medel, en taktik. Med vilka paroller bör revolutionärer uppträda i SYRIZA, vilka åtgärder bör de ta itu med? Det är, som redan sagts, oumbärligt att uppträda öppet som en egen plattform, som revolutionär strömning inom partiet. Små propagandagrupper kan tidvis begränsa sin organisatoriska oavhängighet i entrismens taktik – men dock inte sin politiska självständighet! Men det betyder också att det behövs ett program för de som går in i SYRIZA. Vi har utarbetat ett sådant handlingsprogram för Grekland. Se http://www.arbetarmakt.com/2012/07/forslag-till-handlingsprogram-for-grekland

Det innebär att revolutionärer under entrismen kommer att föra en kamp för en revolutionär majoritet i SYRIZA – väl medvetna om att detta bara kan sluta med en brytning mellan reformister och revolutionärer. Denna taktiks uppgift består – liksom andra former av taktik gentemot reformistiska och centristiska grupperingar, exempelvis enhetsfronten, i att övertyga de arbetare som fortfarande har illusioner om de reformistiska ledarna om nödvändigheten av en brytning.

Det handlar inte om att ledningen i SYRIZA och den av dem kontrollerade partibyråkratin inte kan ”reformeras” till en revolutionär kraft. Mellan den reformistiska partibyråkrati, som i slutändan kontrollerar SYRIZA, och dess strävan och strävandena hos de kämpande ungdomarna och arbetarna, som förväntar sig en lösning av de stora samhällsproblemen av ”sin” ledning, består det naturligtvis motsättningar. De utvecklas dock inte bara automatiskt och i föreskrivna banor. De måste själva drivas fram – och just där som massan av aktivister, massan av kämpande arbetare befinner sig. Den som ryggar tillbaka från detta, avvisar i slutändan även kampen för att revolutionera den grekiska arbetarklassen.

Georg Sax, Gruppe Arbeitermacht, Tyskland