Varför vi är för öppna gränser – och klasskamp

För 100 år sen kämpade arbetarrörelsen för att dessa skulle integreras i kampen för ett bättre samhälle, inte skickas tillbaka

Det har stormat ordentligt kring Centerns idéprogram, såväl utom som inom partiet. Vissa punkter har det varit märkligt tyst om, som det om att införa en platt skatt. Kanske för att många inte förstår vad det innebär. Platt skatt innebär att det ska vara samma skattesats på alla inkomster, och vanligtvis föreslås den ligga lägre än de vi har idag. Visserligen har Sverige närmat sig detta nyliberala ideal – marginalskatter och överhuvudtaget inslagen av progressiv skatt har skurits ner ordentligt sedan 90-talets början, för att inte tala om att förmögenhetsskatten är helt borta. Men man tycker ju att vänstern åtminstone borde ta tillfället i akt att kräva betydligt högre skatter för de rika. Lite mer har det pratats om det idiotiska kravet slopad skolplikt, och än mera har förslaget att tillåta månggifte rört upp känslor både för och emot. Mest angrepp har dock riktats mot förslaget om öppna gränser.

Inte minst har det angripits inom vänstern. Det är givetvis så att arbetsköparna vill ha hit billigare arbetskraft, och det är uppenbart att det är detta mer än något annat som har fått ledande företrädare för borgarna att förespråka arbetskraftsinvandring eller rent av öppna gränser. Det är också självklart att det finns en fara för att alla våra rättigheter ska undermineras. Men frågan kvarstår: hur ska vi bemöta detta hot?

Organisationer och debattörer av stalinistiskt ursprung har, i samma takt som tankar på arbetskraftsinvandring har slagit rot inom de etablerade borgerliga partierna, klamrat sig fast vid ett hopp om att vår svenska borgerliga stat ska skydda oss, genom att hindra för många fattiga i andra länder från att komma hit. Kommunistiska Partiet (f.d. KPML(r)) avvisade exempelvis skandalöst nog kravet på flyktingamnesti när det var en stor kampanj om det, och uppmanade istället arbetare från Polen att åka ”hem”. Även från traditioner inom vänstern som inte lika djupt har gått ner sig i nationalism finns det dock en oro: kommer inte öppna gränser bara att innebära att arbetsköparna lyckas angripa oss ännu hårdare och effektivare?

Den revolutionära traditionen av kamp mot invandringskontroll
Det kan vara lärorikt att gå tillbaka och se hur revolutionärer behandlade frågan för 100 år sedan, när frågorna också var på tapeten. Då som nu försökte arbetsköparna använda införseln av billig arbetskraft för att pressa ner sina kostnader och öka sina vinster. Någon i KP:s tidning Proletären skulle säkert kunna hävda att frågan ställdes annorlunda då, eftersom vi – det vill säga arbetare i Sverige – har en välfärdsstat nu, och således mera att förlora. Givetvis har vi i en viss, och viktig, mening mera att förlora än de amerikanska arbetarna för 100 år sedan – men å andra sidan riskerade dessa att pressar betydligt längre ner än vad som är aktuellt för arbetare i Sverige idag. Så det var knappast en mindre brännande fråga då.

För hundra år sedan var de revolutionära marxisterna samlade i arbetarklassens stora masspartier, de socialistiska och socialdemokratiska partierna, som var samlade i den Andra internationalen. Formellt var dessa marxistiska och revolutionära. Bara några år senare, vid första världskrigets utbrott 1914, la sig ledningarna för internationalens största partier platt för ”sina” statsmakters intressen och stödde ”sin” sida i kriget, tvärt emot de internationalistiska principer som hade antagits på varje kongress. Men innan dess hade inte splittringen skett, och Lenin och bolsjevikerna, liksom Rosa Luxemburg och den tyska vänstern, var fortfarande medlemmar i vad de såg som sin international.

På världskongressen i Stuttgart 1907 diskuterades bland annat just frågan om invandring. I kommissionen om immigration gjorde Morris Hillquit, från USA:s socialistparti en åtskillnad mellan olika sorters immigration. En, menade han, var naturlig och följde direkt på den kapitalistiska ekonomins karaktär. Denna skulle stödjas, och dessa invandrare skulle ges full frihet. Den andra typen, i hans schema, var billig arbetskraft som kapitalisterna tog in för att sänka våra löner. Vi har inga rasfördomar mot kineser, fortsatte han, men sa i nästa andetag att de inte kan organiseras. Kineser är för underutvecklande, och vi kan därför inte godta införseln av kinesiska strejkbrytare, var hans poäng.

Ingen av de andra i kommissionen köpte hans argument. De länder som inte kan organiseras idag kan organiseras imorgon, argumenterade József Diner-Dénes från Ungern, som föreslog en gemensam kamp för minimilön, och avvisade all invandringskontroll. Charles Rappaport från Frankrike hävdade att ingen är född till strejkbrytare – så länge en arbetare inte har agerat strejkbrytare måste vi behandla honom som en kamrat. I samma anda talade de andra. Kommissionens förslag på resolution i frågan krävde skydd för immigranter mot exploatering, fulla politiska rättigheter och integration som fullvärdiga medlemmar i fackföreningarna. Kongressen antog sedan denna resolution enhälligt – med undantag av den brittiska delegationen som la ner sina röster på grund av en procedurfråga (John Riddell, Lenin’s struggle for a revolutionary international, s. 17-20).

Lenin, i sin överlag entusiastiska rapport om kongressen, hade följande att säga i denna fråga:

Några ord om resolutionen om emigration och immigration. Även här fanns det i kommissionen ett försök att försvara snäva skråintressen, att förbjuda invandring av arbetare från underutvecklade länder (från Kina etc.). Detta är samma aristokratiska anda som man hittar bland arbetare i vissa ”civiliserade” länder, som får vissa fördelar från sin privilegierade position, och därför är benägna att glömma bort behovet av internationell klassolidaritet. Men ingen på kongressen försvarade denna skråmässiga och småborgerliga småskurenhet. Resolutionen uppfyller till fullo den revolutionära socialdemokratins krav (Lenin ”The International Socialist Congress in Stuttgart”, Collected Works vol, 13, .s 79).

Lenin kunde som vi ser inte ha uttryckt sig mycket tydligare, och detta var den enda ståndpunkt han någonsin uttryckte i frågan. Han och de andra revolutionära marxisterna såg det som en självklarhet att vi angriper den kapitalistiska utsugningen genom att organisera alla arbetare oavsett ursprung i en gemensam kamp – inte genom att kräva att våra klassfienders stat ska utestänga fattiga arbetare från andra länder från att komma in.

Det är därför inte det minsta förvånande att Kommunistiska internationalen, på din fjärde världskongress (1922) lika otvetydigt antog:

De kommunistiska partierna i Amerika, Australien och Kanada måste föra en energisk kamp mot de lagar som förhindrar invandringen, och måste klargöra för de proletära massorna i dessa länder att sådana lagar, samtidigt som de underblåser rashatet, i sista hand skadar dem själva. Å andra sidan avstår kapitalisterna från, lagar mot invandring, för att möjliggöra importen av billig arbetskraft och på så sätt trycka ned de vita arbetarnas löner. Denna kapitalisternas avsikt att övergå till anfall kan endast på ett sätt effektivt avvärjas – de invandrande arbetarna måste upptagas i de existerande fackorganisationerna för vita arbetare. Samtidigt måste krävas att de färgade arbetarnas löner jämställes med de vita arbetarnas. Ett sådant steg av de kommunistiska partierna kommer att avslöja kapitalisternas planer och samtidigt på ett åskådligt sätt visa de färgade arbetarna, att det internationella proletariatet, icke känner några rasfördomar. (Teser i Orientfrågan)

Det finns ingen anledning att överge dessa grundläggande internationalistiska principer nu. Ja, vi har uppnått saker som arbetarna i USA för 100 år sedan inte hade; våra löner är högre, arbetstiden kortare och den offentliga sektorn är mera utbyggd. Samtidigt riskerade de att pressas ner till en nivå som inte är aktuell för oss. Dessutom är det uppenbart att den ”svenska modellen” sedan många år är stadd i stadig reträtt. Ledningen för arbetarrörelsen har accepterat avtal efter avtal och lagändring efter lagändring som flyttar fram arbetsköparnas positioner, och tillbaka våra. Om det fortsätter såhär kommer vi att bli allt mera rättslösa på jobbet, vår trygghet kommer att minska, liksom tillgången till bra vård och skola för dem som inte kan betala. Det är nödvändigt sluta se arbetare från andra länder som ett hot och en belastning – det är en potentiell radikal kraft som kan hjälpa oss att gjuta nytt liv i arbetarrörelsen.

Gemensam kamp mot den verkliga fienden!
Men är det rätt att arbetare tas och utnyttjas av samvetslösa arbetsköpare? kanske någon frågar. Givetvis inte. Men frågan är: hur ska vi kämpa emot det? Det främsta problemet för de mest rättslösa, de papperslösa, är ju just det: de har inga rättigheter eftersom de inte har några papper. De skulle vara bättre skyddade mot hänsynslösa arbetsköpare om de fick papper, och om de kunde integreras i facken, med samma rättigheter som alla andra arbetare. Alternativet – att ”skydda” dem från hänsynslösa arbetsköpare i Sverige genom att deportera dem till sina ursprungsländer gör sig bäst på Jimmie Åkessons sida av spektrat.

Men då kanske de väller in, och det kommer inte våra resurser att räcka till, givet vårt kapitalistiska system! kanske någon avdankad stalinist utbrister. Givetvis kan det komma fler om de som kommer hit behandlas bättre – även om allt prat om invasioner passar bäst i skräckpropagandans värld. Men vi måste klart och tydligt peka på att det inte är de som är hoten mot vår välfärd. Det som får arbetare att bli uppsagda, arbetsplatser att läggas ner, skolor att förfalla och vårdcentraler att stänga är inte att det kommer hit folk från andra länder. Istället är det upptrappade vinstkrav och sparbudgetar. Resurser saknas inte, problemet är bara att de är allt mer orättvist fördelade. Det borde vara självklart för varje kommunist, varje arbetare och varje progressiv människa att klart och tydligt peka på att problemet är snikna direktörer och aktieägare, borgerliga politiker vars huvudsakliga verksamhet går ut på att tillfredsställa dessas allt mer upptrissade krav, samt ett krisande ekonomiskt system som allt mindre kan tillfredsställa våra behov.

Dessutom kan vi inte önska bort dem som kommer hit på flykt – vare sig det är från direkt politiskt förtryck och krig, grov diskriminering och rasistiska övergrepp som exempelvis romer i Östeuropa, eller från fattigdom och misär – även om vi så skulle önska. Det vi har att välja mellan är att be den borgerliga staten hålla åtminstone vissa av dessa utanför våra gränser, och samtidigt skicka en signal till dem: vi tycker att ni tillhör problemet, vänta er inget stöd från oss – eller säga: alla som kommer hit kan bli kamrater i kampen, och förtjänar samma rättigheter, lön och förmåner som alla andra, låt oss gemensamt ta strid mot det verkliga problemet: giriga kapitalister med överfyllda kassakistor, deras politiker och deras ruttnande ekonomiska system!

En sista punkt: en kamrat argumenterade för ett tag sen för att själva parollen ”öppna gränser” kan skrämma iväg folk, och bör undvikas. Istället bör vi ta kamp för att låta dem som kommer hit stanna – och om vi får frågor på det erkänna att vi anser att det bör gälla alla som kommer. Givetvis är själva formuleringen av parollen en underordnad fråga, och om vi tar strid mot alla deporteringar, att alla som är här ska få papper samt för att fackföreningarna ska låta alla bli medlemmar oavsett om de har papper eller inte, så är vi ju överens om det viktigaste. Dock kan jag inte låta bli att tycka att det i så fall är pedagogiskt att förklara att det innebär öppna gränser.

Jens-Hugo Nyberg

No Responses