Den vilda strejken – risker och möjligheter

Strejker, formellt tillåtna eller inte, är ett av klasskampens mest grundläggande verktyg. Vi låter därför en fackligt aktiv arbetare reda ut lite vad som gäller om de vilda strejkerna. 

Att strejka vilt är inte vanligt idag, men vikten av att ta kampen med arbetsköparen betyder att fackliga aktivister behöver känna till såväl riskerna som möjligheterna med detta alternativa strejkvapen.

Modellen med kollektivavtal är den som dominerar förhållandet mellan kapital och arbete på arbetsmarknaden. Den bygger i korthet på att parterna förhandlar fram avtal som reglerar villkoren för arbetarna och förhållandet mellan dessa och kapitalisterna under den period som avtalet är tänkt att gälla.

Kollektivavtalens dubbla roll

Historiskt har denna modell för förhandlingar och organiseringen av konflikter spelat en dubbel roll för den svenska arbetarrörelsens historia. Under perioden efter andra världskriget gav modellen den svenska arbetarrörelsen med dess socialdemokratiska ledarskap en stark position gentemot kapitalet. Den byggde på att arbetsköparna var tvungna att respektera den fackliga verksamheten och att avsätta en del av sina vinster till förmån för fackets förtroendevalda förhandlare. Där det fackliga engagemanget varit starkt och andra förhållanden bidragit till de fackliga organisationernas styrka resulterade den i många fall i avtal med förhållandevis starka rättigheter för arbetarna.

Samtidigt gick modellen med kollektivavtal hand i hand med den samförståndslinje som präglat mycket av såväl förhandlingsklimatet på arbetsmarknaden som socialdemokratins politik. Och parallellt med att kollektivavtalsmodellen blev den självklara normen för regleringen av förhållandena mellan arbete och kapital så koncentrerades konflikträtten till de fackliga centralorganisationernas ledningar. Idag är strejkrätten mycket begränsad och den arbetare som vill kunna använda sig av lokal konflikträtt måste ansluta sig till de syndikalistiska fackliga organisationerna. Då dessa överlag är mycket marginaliserade och ofta saknar den styrka som krävs för att facken ska kunna ta kampen för arbetarkollektivet är det sällan ett alternativ.

Modellen med kollektivavtal, begränsad konflikträtt och fredsplikt under avtalsperioden, spelar idag samma dubbla roll på arbetsmarknaden som tidigare. Där de fackliga organisationerna har varit starka och inte dragit sig för att utnyttja konflikträtten i avtalsförhandlingar har uppnådda avtal lett till att man flyttat fram positionerna. Ett aktuellt exempel på detta är Byggnadsarbetarförbundet, som i och med sin strejk i förra årets avtalsrörelse fick in ett förbud mot beordrad övertid i sitt branchavtal.

Skyddar inte alltid mot arbetsköparnas angrepp

Men kollektivavtalsmodellens begränsningar har samtidigt varit tydlig i de branscher där arbetarna står under angrepp och där de fackliga organisationerna pressats tillbaka. Avtalen har på många områden försämrats gradvis under många år till arbetsköparnas fördel. Avtalen har också många gånger saknat de skrivelser som skulle kunna användas för att stoppa arbetsköparna från att genomföra nedskärningar under avtalsperioderna, att på olika vis driva upp arbetstempot, att göra sig av med personal osv.

För fackliga aktivister på golvet har de skrivningar i medbestämmandelagen (MBL) som ger arbetsköparen den lagliga rätten att fatta beslut om förändringar i verksamheten ensidigt, betytt att man ofta funnit sig bakbunden när man ställts inför en arbetsköpare som vägrar att lyssna på facket och på arbetarna. MBL ger förvisso den fackliga organisationen många rättigheter i fråga om insyn i arbetsköparens planer och säkrar ett visst mått av inflytande. Men i förhållande till den arbetsköpare som bestämt sig för att göra sig av med personal och ”låta färre göra mer”, eller med andra metoder försämrar arbetarnas arbetsmiljö eller anställningstrygghet kan en aldrig så förankrad och välfungerande facklig organisation komma att ställas mot väggen.

Vilda strejker

Det är i en situation där inget annat fungerat för att hindra en arbetsköpares oacceptabla angrepp som frågan om att strejka olovligt, eller vilt, oftast infunnit sig. För den vilda strejken har det varit avgörande att arbetarna tillsammans beslutat sig för att ta saken i egna händer och lita till sin egen styrka. Till skillnad från lovliga strejker så äger den vilda strejken rum under förhållanden som ställer stora krav på arbetarna. De måste helt och fullt våga lita på att deras enighet är tillräckligt stark, och de kan inte heller förlita sig på de strejkkassor som fackföreningsrörelsen förfogar över. En vild strejks framgång är i ännu högre grad beroende av den uppmärksamhet som strejken lyckas skapa, och den solidaritet som aktionen lyckas uppbåda från andra arbetargrupper och utomstående.

Den vilda strejken då och nu

Det är inte särskilt vanligt med vilda strejker i Sverige idag. Konflikten på Lagenas lager i Jorbro 2009 är en av de mer uppmärksammade på senare år, men sammantaget har vilda strejker varit undantag. Så har det inte alltid varit. De vilda strejkerna har spelat en viktig roll i den svenska klasskampen tidigare. På 1970- talet och början på 1980-talet organiserades ett relativt stort antal vilda strejker, omkring 130 i snitt varje år. Det var till och med så att vilda strejker användes som påtryckningsmedel för fackliga organisationer i förhandlingar med viss framgång.

Finns alltid en risk, men hur stor är den?

Viktigt att tillägga är också att vilda strejker långt ifrån alltid resulterat i repressalier mot arbetarna, såsom avskedanden av dess ledare. Att de strejkande blivit dragna till AD av arbetsköparen har också varit ovanligt: Vilda strejker som varat i mindre än 5 dagar har endast i 10 procent av fallen lett till en AD-process.

Givetvis kan en aggressiv arbetsköpare som vill göra sig av med intern opposition hävda att en strejk är en illojal handling, och med detta som förevändning hävda sin rätt att avskeda dem som bär det högsta ansvaret. En sådan risk föreligger alltid. Men det låter sig inte göras enkelt. Detta p.g.a. följande:

– Att svara med repressalier brukar göra arbetsköparen mycket impopulär i allas ögon och underminera alla möjligheter att skapa stabila relationer på arbetsplatsen. Ett slag mot en enskild kommer att betraktas som ett slag mot alla anställda, vilket riskerar att allvarligt försämra företagets ställning hos sina anställda. Rent PR-mässigt är det ett av de sämsta valen för arbetsköparen i en sådan situation, vilket förklarar varför de flesta vilda strejker inte resulterat i sådana åtgärder.

– Risken för repressalier kan också begränsas genom att arbetarna redan inledningsvis deklarerar att de kommer att hålla samman: Arbetarna tjänar på att vara tydliga med att ett slag mot en enskild kommer att betraktas som ett slag mot alla och därför besvaras med upptrappning i någon form. Arbetarna kan också vara tydliga med att ”vi är alla ansvariga, och kan inte acceptera att arbetsköparen ger en eller två av oss ansvaret”. Om arbetarna samtidigt deklarerar sin beredskap att möta arbetsköparen och försöka komma fram till en lösning, så ökar dessutom trycket på arbetsköparen att kompromissa/göra eftergifter.

Förtroendevalda och vilda strejker

Förtroendevalda, alltså de som har ett fackligt uppdrag, kan dock inte delta i en olovlig strejk utan överhängande risk för repressalier. Förtroendevalda har i händelse av en vild strejk en särskild skyldighet att verka för att den upphör. Så här står det i MBL:

42 § En arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation får inte anordna eller på något annat sätt föranleda en olovlig stridsåtgärd. En sådan organisation får inte heller genom understöd eller på något annat sätt medverka vid en olovlig stridsåtgärd.

En organisation som själv är bunden av ett kollektivavtal är skyldig att, om en olovlig stridsåtgärd av en medlem förestår eller pågår, försöka hindra åtgärden eller verka för att den upphör.

Lösningen på detta kan dels vara att avsäga sig sina uppdrag tillfälligt. Så gjorde de fackliga på Lagena för att undvika att bryta mot denna paragraf, och med gott resultat. (Jessica Moya och Patrik Olofsson är fortfarande ledande företrädare för lagerarbetarna på Lagena).

Alternativet till detta är att formellt uppmana arbetarna att återgå till arbetet, samt själv fortsätta arbetet (det finns exempel på många aktioner där förtroendevalda varit fullt införstådda i aktionen och stött den, men utåt gjort sådana formella uttalanden för att hålla ryggen fri, och då har arbetarna oftast varit införstådda med detta).

Vilda strejker och uppsägningar

Det är svårt för en arbetsköpare att få uppsägningar p.g.a. olovliga konfliktåtgärder godkända rent rättsligt.

Arbetsvägran, eller ordervägran, har av AD betraktats som en ”allvarlig form av misskötsamhet”, ”främst pga dess negativa inverkan för disciplinen på arbetsplatsen” (LAS-handboken från 2008, s.229). Men huruvida detta utgör grund för uppsägning måste domstolen, enligt rättspraxis, ta hänsyn till de omständigheter under vilka en arbetsvägran begåtts.

I fråga om arbetsvägran som ett resultat av deltagande i olovlig konfliktåtgärd gäller som huvudregel ”att en facklig konflikt inte bryter anställningsförhållandet. I allmänhet gäller detta även för olovliga konflikter” (s.292 i LAS-handboken). Uppsägning eller avskedande skall endast komma i fråga då ”alla andra rimliga möjligheter att lösa konflikten tagits till vara men visat sig vara verkningslösa” och ”får dock ske endast i kvalificerade fall”.

Tre domar anges och kommenteras i LAS-handboken, och bara i en av dessa, där arbetarna strejkat i nästan två månader och vägrat att ge upp något av sina ursprungliga krav, ansåg AD att företaget varit ”oförhindrat att besluta om avskedande av arbetstagarna”. I de båda andra domar som nämns har arbetare som avskedats tilldömts skadestånd och ekonomisk ersättning för uppsägningar i samband med olovliga strejker.

Givetvis kan en arbetsköpare välja att avskeda anställda de vill bli av med, och sedan köpa sig fria genom att betala skadestånd i AD. En risk finns alltid. Men som ovanstående genomgång har visat är det knappast så enkelt för chefen att ta till hårdhandskarna som man kanske först kunde tro.

Avslutningsvis

Förhållandena på arbetsmarknaden har för arbetarnas del försämrats allvarligt de senaste decennierna. Idag finns många brancher och företag där ägarna styr och ställer efter eget huvud, med resultatet att arbetarna ofta behandlas som skit. Det finns också på många håll en strategisk vikt av att fackliga aktivister bygger upp den kollektiva styrkan på golvet på nytt, och verkar för att ge arbetarna det självförtroende som krävs för att de ska våga ta kampen med arbetsköparna.

Där strejkrätten saknas kan det betyda att fackligt aktiva som ser vikten av att pusha arbetarkollektivet i rätt riktning i ett givet läge kan komma att behöva argumentera för den vilda strejken som ett vapen. Givetvis måste sådana åtgärder tänkas igenom noggrant, och kollektivet måste ta beslut om sådana på basis av för- och nackdelar. När det är läge att ta striden vet oftast ingen enskild – det är upp till kollektivet att fatta det beslutet. Men i vissa situationer kan ett angrepp som inte besvaras av motstånd få förödande konsekvenser för den fackliga verksamheten och för arbetarnas självförtroende, och det kan ta många år att hämta sig från ett sådant nederlag.

Det är nästan alltid bättre att förlora efter att ha kämpat, än att ha förlorat utan att bjuda motstånd. Att fackligt aktiva gräsrotsaktivister, som ser vikten av att stärka arbetarkollektivet (även då det måste ske med medel som bryter med de normer och förhållningssätt som de centrala fackliga ledarnas klassamarbete lagt grunden för) påtalar detta och vågar lita på att arbetskamraterna är mogna att ta sådana beslut, är i förlängningen avgörande. Inte bara för kampen på den enskilda arbetsplatsen utan även i den mer långsiktiga kampen för att omgestalta arbetarrörelsen i kämpande riktning.

Nils Andersson