Kommunistiskt medvetande från periferi till explosion

Juventud Socialista, Ungsocialisterna, demonstrerar i Santiago. Kraven på vapen var utbredda hos stora delar av arbetarbefolkningen och bland de progressiva. Men de dominerande krafterna i Allende-koalitionen vägrade att hörsamma dem.

Juventud Socialista, Ungsocialisterna, demonstrerar i Santiago. Kraven på vapen var utbredda hos stora delar av arbetarbefolkningen och bland de progressiva. Men de dominerande krafterna i Allende-koalitionen vägrade att hörsamma dem.

För oss som är en liten minoritet är allt det här objektivt, även arbetarnas sinnesstämning. Men vi måste analysera och klassificera vilka element av den objektiva situationen som kan ändras av vår penna och vilka som inte kan ändras. Därför säger vi att programmet är anpassat till den objektiva situationens grundläggande stabila element och att uppgiften är att anpassa massornas mentalitet till dessa objektiva faktorer. Att anpassa mentaliteten är en pedagogisk uppgift. Vi måste ha tålamod, o s v. Samhällets kris är given som grundvalen för vår verksamhet. Mentaliteten är den politiska arenan för vår verksamhet. Vi måste förändra den. Vi måste ge en vetenskaplig beskrivning av samhället och förklara den tydligt för massorna. Det är skillnaden mellan marxism och reformism.

Reformisterna har bra näsa för publikens önskemål – som Norman Thomas – han ger dem vad de vill ha. Men det är inte seriös revolutionär verksamhet. Vi måste ha kurage att vara impopulära, att säga ”ni är idioter”, ”ni är enfaldiga”, ”de förråder er”, och då och då väcka anstöt och passionerat föra fram våra idéer. Det är nödvändigt att ruska om arbetaren då och då, att förklara, och sedan ruska om honom igen – allt detta tillhör propagandans konst. Men den måste vara vetenskaplig, inte anpassad till massornas stämning. Vi är de mest realistiska, eftersom vi tar hänsyn till fakta som Norman Thomas’ vältalighet inte kan ändra på.

Övergångsprogrammet, Leo Trotskij

Exemplet Chile 1973 som praktisk-teoretisk bakgrund
I en tidigare artikel har vi recenserat de tre filmer som går under namnet Kampen om Chile, eller på spanska La batalla de Chile: La lucha de un pueblo sin armas. Jag kan inte annat än hålla med Jens-Hugo när han säger att det är ett fantastiskt dokument kring klasskampen i Chile. Som recensenten påpekar intervjuas väldigt många av de fattigare skikten i Chile innan, under och efter kuppen 1973. Organiserade arbetare på arbetsplatser och folk på gatan som tar hand om matdistribution är bara några exempel på människor som kommer till tals.

Undertiteln är inte ointressant. Dokumentären rör i stor utsträckning just kampen när de kämpande saknar vapen. La lucha de un pueblo sin armas. Kampen hos ett folk utan vapen. Medvetandet kring behovet av vapen skiljer sig åt mycket. Längst fram i medvetandenivån står arbetare och fattiga utanför parlamentet. De mest omedvetna skikten utgörs i sin tur av Allende-regeringen. Skillnaden blir så otroligt tydlig. I synnerhet gäller detta för det dominerande socialistpartiet i regeringskoalitionen, presidentens eget parti Partido Socialista de Chile. Men även stalinisterna, med sitt missvisande namn Partido Comunista de Chile, positionerade sig envetet bakom arbetarmajoritetens medvetande. De starkaste krafterna i regeringsställning var nämligen alla rörande överens om att chilenarna borde förlita sig på militärledningens goda vilja. ”Militären leds av patriotiska officerare som respekterar konstitutionen och presidentens maktinnehav”, ”Att beväpna folket som ett alternativ till dagens armé är äventyrligt och revolutionsromantiskt”, ”Lita på oss!”, var de tankar som regeringen spred. Samtidigt fanns det en oerhörd och kraftfull törst efter vapen bland de utomparlamentariska krafter som stödde Allendes sociala och ekonomiska reformer. Hos arbetare och fattiga blev den dominerande tanken istället: ”Ge oss verktyg att försvara oss!”.

Motsättningen kring frågan om beväpning kunde inte vara större. På ena sidan ”försiktiga” parlamentariker, på andra sidan upproriska och handlingskraftiga arbetarmassor. Och frågan var långtifrån abstrakt. Den konkreta händelseutvecklingen var den främsta orsaken till att åsikterna på gatan blev så levande. Militärmakten började i allt högre utsträckning, med ökad intensitet, trakassera arbetare på arbetsplatser. Under förevändningen ”vi letar efter vapen” (i sanning ett svepskäl, de hittade aldrig någonsin några vapen) ville militären sätta tryck på landets knegare. Folk skulle veta och känna att de var kontrollerade. I synnerhet gällde det platser som de olika Cordones industriales – industribältena – som kännetecknades av att de olika arbetsplatserna sammanlänkades i demokratiska nätverk bland de arbetande. Här var de politiskt progressiva ståndpunkterna extra starka, vilket föranledde militären att fokusera sina tillslag där.

Ytterligare en faktor i händelseutvecklingen var att den chilenska överheten, politiskt representerad av de högeroppositionella partierna, mobiliserat sina mer våldsamma gatukämpar. Rent fascistiska element började inta gatorna i Santiago och på andra ställen. Med en finansiering som sträckte sig från chilensk kapitalistklass till CIA i USA, var de fascistiska gruppernas syfte att utöva terror mot vänstersinnade och fattiga. Det fanns en uttalad målsättning att med dessa gruppers hjälp destabilisera landet, att visa ”hur illa socialismen egentligen fungerar”. Man önskade också provocera fram ytterligare aktivitet från speciellt de högsta hierarkierna inom militären: ”Titta så kaotiska gatorna har blivit, ni måste ingripa hårdare.”

Är det märkligt att folk, i ett sådant socialt klimat, kräver och hungrar efter vapen? Att folk desperat efterfrågar medel att försvara sig med? Nej, snarare är det ju fullständigt naturligt.

Klassvälde och klasskamp: Opinionen är föränderlig
Med denna inledning vill jag närma mig artikelns huvudämne. Det kommunistiska medvetandets villkor. Olika inriktningar inom den politiska vänstern värderar rådande opinionsströmningar olika. En lärdom vi kan dra från exempelvis Chile innan, under och efter Allende, är att åsikter kan skifta snabbt. Mer tillspetsade klassmotsättningar ändrar ofta opinionen. Ett uttryck för det är just exemplet Chile: Kapitalister och landets överhet blev alltmer våldsamma. Arbetarna och de plebejiska skikten i samhället krävde vapen. Den reformistiska vänstern i parlamentet, slutligen, befann sig medvetandemässigt kvar på en nivå när klasskampen befann sig på en mycket lägre nivå.

Detta är också anledningen till att politiskt progressiva partier som klamrar sig fast vid icke-revolutionära perspektiv blir oförmögna att erbjuda folkmajoriteten vägar framåt när det ”hettar till”. Deras teorier har helt enkelt inte förmågan att omvandlas till användbar politik i revolutionära eller förrevolutionära situationer. Efter att under socialt lugnare förhållanden ha förespråkat och genomfört olika sorters inomkapitalistiska reformer, som i många fall (som under Allende) kan vara mycket bra, blir de helt handfallna. Det ingår helt enkelt inte i reformisternas politiska repertoar att övergången från kapitalism till socialism är revolutionär.

Det finns anledning för den politiska vänstern i Sverige att fundera över dessa frågor. Med andra ord: Det som idag uppfattas som ”revolutionsromantiskt” kan imorgon bli det mest realistiska. Och det som idag uppfattas som det mest realistiska kan lätt övergå till att bli överflödigt eller rentav förhindrande. Eftersom perioder av relativ ”ebb” i arbetarkampen är betydligt mer vanligt förekommande än perioder av tillspetsad klasskamp, så tenderar reformisterna att överföra ”kampens ebb” till generaliserad och transhistorisk teori. Situationer där kapitalismen faktiskt utmanas tillhör trots allt undantagen, och situationer där politiken begränsas till orättvis eller rättvis fördelningspolitik tillhör regeln.

Karl Marx beskrev denna verklighet på följande sätt:

Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, d.v.s. den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt.

Vilket i klarspråk betyder att när kapitalismen dominerar samhället relativt ostört, så blir ”allmänna opinionen” också sådan att alternativ till kapitalismen blir ”udda”. Alternativ till kapitalisternas stat och dess våldsapparat kan enklare avfärdas som ”icke-realistiska”. Kommunistiska perspektiv blir då inte sällan till perspektiv som delas av endast ett fåtal av de mer skolade arbetarna och de mer politiskt avancerade förtryckta skikten. Vi kommunister kan lätt hamna i minoritet, och det reformistiska eller rent konservativa ledarskapet för arbetarrörelsen (idag sossarna och fackbyråkraterna) kan göra sig lustiga över ”små betydelselösa sekter”. Men när klassförhållandena ändras och klasskampen skärps blir kommunismen mer och mer relevant, och det finns möjligheter för det revolutionära medvetandet att bli samhällets så kallade sunda förnuft. När politiska partier talar revolution blir det inte längre till något obskyrt eller märkligt för folkmajoritetens tankar, varken för arbetarklassen eller för kapitalistklassen.

Vapen mot militären och reaktionen i Chile blev alltså till tankemässigt allmängods hos breda lager av arbetarbefolkningen, eller för att anknyta till begreppet ”vapen” som både verklighet och metafor: ”Kritikens vapen kan naturligtvis inte ersätta vapnens kritik, den materiella makten måste störtas med materiell makt, men också teorin blir till materiell makt så snart den griper tag i massorna.”

Den ungerska upprorsmakaren och filosofen Georg Lukács menade i enlighet med det ovan sagda att ”..varje stats- och rättsordning, och framför allt den kapitalistiska, vilar ytterst på att dess existens och giltigheten av dess normer inte uppfattas som problematiska utan helt enkelt tas för givna.”

Swedish Defence Leagues "demonstration" i Malmö i lördags - en mötesfrihet som inte accepteras av kommunister

Swedish Defence Leagues ”demonstration” i Malmö i lördags – en mötesfrihet som inte accepteras av kommunister

När kommunismen exploderar: Revolutionär realism mot reformistisk opportunism
Därför blir det också så märkligt om den politiska vänstern bortser från de teorier som är framsprungna just ur revolutionernas konkreta lärdomar. Faktum är att hela Karl Marx och Friedrich Engels livsverk präglas av att deras tankar har tydligt fokus på vad vi kan lära av revolutioner som den franska revolutionen 1789, tyska bondeuppror under 1500-talet, de europeiska revolutionerna i mitten av 1800-talet, Pariskommunen 1871 med mera. Dessa historiska skeenden utgör på många sätt den marxska och kommunistiska rörelsens mer centrala teoretiska och praktiska arv. Och ja, det gäller även för senare tiders revolutioner eller folkliga uppror: Den ryska oktoberrevolutionen, revolutionen i Tyskland 1918-1919, och ja, inte minst upproren i Chile under 1970-talet. Ännu fler exempel finns, och det gemensamma för alla dessa uppror, alla dessa tillspetsade klasskonflikter och revolutioner, är att nya idéer som dittills varit mer undanskymda vinner mark. Framväxande klassintressen gör sig gällande som framväxande medvetande. Och det sker nästan alltid ganska abrupt, plötsligt, under kortare tidsperioder; när det gamla får ge vika för det nya sker det inte successivt under en långt utdragen period, utan på ett revolutionärt vis.

De inom den politiska vänstern som ständigt och utan undantag vill utgå från redande rådande idéer i samhället har inte lärt sig detta, alternativt så bortser de avsiktligen från det. Staten och kapitalet blir till oföränderliga storheter, de kan inte ens tänka sig att situationen skulle kunna vara annorlunda. Historien är för dem evig, fastfrusen. Därför vill de undersöka vad som är populärt för tillfället. Kommunister anknyter naturligtvis också till populära idéströmningar, i de fall idéerna överensstämmer med eller har potential att utvecklas till, kommunistiska perspektiv. Är det exempelvis vanligt förekommande att arbetare häcklar fackliga byråkrater, att opinionen för bättre finansierad välfärd är stor eller att en stor del av befolkningen motsätter sig imperialistiska krig, så är det naturligtvis någonting vi använder oss av.

Däremot accepterar vi inte åsiktsyttringar som är antikommunistiska, bara för att de för tillfället är populära. Här skiljer vi oss mycket från sossar, vänsterpartister och andra reformister som kan ägna stor tid åt att granska opinion eller väljarstatistik enbart för att se vad som för dagen är poppis. I många fall kan det bli rent opportunistiskt, att reformisterna väter fingret för att se åt vilket håll vinden blåser. Är det för tillfället populärt hos majoriteten av Sveriges arbetare med försök att fysiskt hindra högerradikala krafter från att demonstrera? Om svaret är ”nej”, så svarar reformisterna omedelbart med floskler av typen ”Respektera fascisternas mötesfrihet!”, alldeles oavsett ståndpunktens djupt antikommunistiska implikationer. Är det en förhärskande åsikt bland LO-kollektivet att det är relevant att föra fram kommunistiska teorier, att tala om situationen i Palestina, uppror i arabvärlden med mera? Om svaret är ”nej”, så svarar reformisterna med att ”arbetare förstår faktiskt inte kommunism, Palestina och sådana konstigheter, vi måste begränsa oss till att snacka om a-kassan!”. Givetvis är dessa exempel på kapitulation inför åsiktstrender oerhört primitiva, politiskt degenererade, men likväl inte så ovanliga som man kan tro. Reformisterna kan inte leda på ett konsekvent sätt, de ställer sig bakom och recenserar. Oron inför att tidvis tycka annorlunda än majoriteten liknar det som den tyska filosofen Herbert Marcuse kallade för ”att placera in fakta i de förhärskande värderamarna.”.

Eller för att uttrycka det med mina egna ord: ”Blir vi populära för stunden så spelar väger dit ingen roll, vi kan mer än gärna prostituera oss inför väljarna om vi får några extra mandat.”

För oss i Arbetarmakt är därför inte det faktum att vi idag är små till antalet ett bevis för att vi har fel. Det är nämligen ett feltänk som utgår från att opinionen är statisk. Givetvis vill vi växa, bli så stora som möjligt. Och alldeles säkert finns det många saker vi kan och bör göra bättre för att få fler medlemmar och sympatisörer, för att våra idéer ska få bättre spridning. Vi tar givetvis också del av nya rön och insikter av betydelse för kommunismen, vi uppdaterar kontinuerligt vårt program när det finns behov av det. Det gör vi för att programmet ska bli giltigt och användbart för situationen i Sverige idag, just nu. Men vi kommer aldrig att rucka på våra revolutionära grundvalar. Kommunismen är framtiden.

Jon Bergman

No Responses