Första maj i Norrköping, tre tåg istället för fyra

I år blir Norrköpings Första maj-firande ett demonstrationståg fattigare. Socialdemokraterna ställer in den traditionella demonstrationen och bjuder istället in artisten Amy Diamond. Med detta hoppas de enligt egen utsago att attrahera fler barnfamiljer. Betecknande nog kallar de denna avveckling för ”extrasatsning”.

Barnfamiljer måste givetvis ha en plats på Första maj. Sociala frågor som speciellt angår barnfamiljer är till exempel en bra barnomsorg och skola, föräldraledighet och föräldrapenning, betald semester, och så vidare. Utan en välfärd av hög standard är arbetarklassens barnfamiljer bland de som får lida mest.

Att vilja få med barnfamiljer på Första maj är därför nödvändigt. Att ställa in demonstrationståget har inget med detta att göra.

Hur får man med barnfamiljer på Första maj? Med fokus på sociala frågor som utgår från barnfamiljernas behov, med utrymmen för barnvagnar i demonstrationen, öronskydd för de minsta, och särskild underhållning för barnen. Hur svårt kan det vara att ordna för ett parti med hundraårig erfarenhet och stora praktiska resurser? Frågan är retorisk.

Det verkliga skälet till Norrköpingssossarnas avpolitisering av Första maj är inte att barnfamiljer har varit så oinkluderade i deras firande att de blivit sällsynta, undertecknad har själv noterat motsatsen.

Det verkliga skälet är att Socialdemokraterna styrs av byråkrater som ibland tycker att arbetarrörelsens röda traditioner är pinsamma. De skäms inför de borgerliga väljarna och den hopfantiserade ”mittenväljaren”, de vill framstå som ansvarsfulla och respektabla bärare av kommun och stat, inte associeras med något radikalt.

Låt gå för det. Problemet är ändå inte att dessa byråkrater skäms över röda fanor och demonstrationståg på första maj, problemet är att de alla andra dagar på året kväver arbetarrörelsens initiativförmåga och att de toppridit lokala LO att pliktskyldigt lyssna på Amy Diamond med dem istället för att demonstrera.

Första maj är en viktig tradition, eftersom den ger arbetarrörelsen tillfälle att minnas gamla segrar, känna sin kollektiva styrka och resa aktuella krav. I Norrköping blir vänstern de enda som hyllar denna tradition. Vilket bra tillfälle, speciellt under pågående avtalsrörelse, att slå ihop krafterna och göra ett enat intryck för en gångs skull. Nej, istället ska det tramsas med tre separata små tåg, det vill säga motsatsen till att samla och överblicka styrkorna.

Varför kan inte Norrköpingsvänstern på arbetarrörelsens internationella högtidsdag besluta sig för att marschera tillsammans, under sina respektive fanor?

På grund av en gammal ovilja, angränsande till subjektiv oförmåga, att agera utanför de ingådda spåren. Denna ovilja är inte mindre hämmande för arbetarrörelsen än Socialdemokratins kroniska klenmod.

N. Rahm