80 år sedan Hitler tog makten – hur kunde han ha krossats?

I år, 2013, inträffar ett särdeles obehagligt ”jubileum”. Det är nämligen 80 år sen Hitler och det tyska ”nationalsocialistiska arbetarpartiet” fick makten. Det sker dessutom i en tid då fascistiska rörelser på nytt är på frammarsch i Europa – Gyllene Gryning i Grekland och Jobbik i Ungern för att ta några exempel. I skuggan av dessa växer dessutom populistiska rasistpartier i snart sagt varje europeiskt land.

Det är knappast någon som skulle förvånas om media i år skriver ett oändligt antal spaltmeter om att vi aldrig får glömma nazismens brott, att vi måste ta lärdom av dem och aldrig göra om samma misstag igen. Nåja, detta är naturligtvis sant, problemet är att det talas desto mindre om vad vi inte får glömma. Under vilka förutsättningar kom egentligen nazisterna till makten, varför kunde de få ett så stort stöd, och hur kan de bekämpas? Och inte minst, hur kommer det sig att fascisterna efter 80 år återigen växer sig starka? Att ropa på ”tolerans”, ”medmänsklighet” eller liknande innehållslösa floskler räcker inte långt som svar på dessa frågor.

Depressionen som inleddes i slutet av 1929 blev slutet för den tyska Weimarrepubliken. På några år ökade antalet arbetslösa med en miljon. De socialdemokratiska fackföreningarna växte samtidigt explosionsartat och hade 1930 över 5 miljoner medlemmar. Samtidigt började Hitlers NSDAP växa. Nazisternas kanske viktigaste organ var stormtrupperna, SA, som var ca 100 000 personer starkt.

Två år tidigare hade socialdemokraterna, tillsammans med en bred koalition av borgerliga partier, fått regeringsmakten. Man menade att samarbete med borgerliga partier var det bästa sättet att hålla fascisterna borta från makten. En påfallande likartad linje drivs av dagens svenska parlamentariska arbetarpartier i förhållande till SD – samarbeta med borgarna mot borgarnas nyttiga idioter.

Det tyska kommunistpartiet under Thälmanns ledning å sin sida, gick i precis motsatt riktning och anammade en ultravänsteristisk linje. Fascismen var varken bättre eller sämre än vilken borgerlig politik som helst, och därför kunde Hitler lika bra få makten som Müller. Socialdemokraterna benämndes ”socialfascister”, och efter valet 1928 (då socialdemokraterna alltså hamnade i regeringsställning) förkunnade Thälmann att fascismen nu hade makten i Tyskland.

Thälmann och kommunistpartiet hade uppenbarligen totalt missförstått fascismens karaktär. Förvisso kan fascismen som rörelse framförallt växa när kapitalismen är inne i en osedvanligt djup kris, och kan därför betraktas som ”kapitalism på nedgång”. Men den är inte därmed kapitalismens sista dödssuck, vars förutbestämda utgång är en övergång till socialism. Det är tvärt om en desperat sista offensiv från kapitalets sida, och då den är desperat, är den också brutalt skoningslös. Bara några år senare skulle Thälmann personligen bli varse om detta, när han blev avrättad av nazisterna.

Under tiden som de tyska socialdemokraterna sköt upp klasskampen för obestämd framtid och kommunisterna ägnade sig åt tjurskallig sekterism, författade Trotskij sin syn på kampen mot Hitler (i boken som på svenska fått just det namnet, ”Kampen mot Hitler”). Trotskij kritiserade både socialdemokraternas och kommunisternas linje i frågan om fascismen. Han menade att ingen av dem förstod vad fascismen egentligen var. Socialdemokraterna förrådde både socialismen och öppnade vägen för fascismen i och med sitt samarbete med de borgerliga partierna – dessa kunde nämligen, just på grund av att fascismen var borgarklassens mest extrema åtgärd för att upprätthålla sin makt inte hindra Hitler. Det visades tydligt inte minst genom överklassens väldiga stöd till NSDAP och deras flykt från övriga borgerliga partier dit. Socialdemokratins byråkrati hade dock redan lämnat kampen för socialismen, vilket förstås inte minst illustrerades av mordet på Luxemburg och Liebknecht.

Om man bekämpar nazisterna lite tidigare så kan det göras smidigare än så här

Om man bekämpar nazisterna lite tidigare så kan det göras smidigare än så här

Att vänta sig att Socialdemokraterna som parti skulle sluta sig till en militant antifascistisk kamp vore därför lika hopplöst som att vänta på att ett vänligt sinnat svart hål skulle uppsluka alla borgare och befria världen från dem för gott. Tysklands kommunistparti hade med andra ord åtminstone en gnutta rätt i sin motvilja mot socialdemokratin. Problemen i kommunistpartiets analys var dock flera – och allvarliga. För de första förutsatte Thälmann och hans parti att socialdemokraterna skulle hjälpa nazisterna till makten, och till och med vinna på den utvecklingen. Men fascismens uppgift är att stärka kapitalets position genom att krossa hela arbetarrörelsen, till vilken även reformister hör.

Detta leder oss in på ännu ett fatalt misstag i kommunistpartiets hållning – man bortsåg från att socialdemokratin trots sin reformistiska politik var ett arbetarparti, och ett stort sådant. När man vände ryggen till hela denna rörelse vände man också ryggen till de arbetarmassor som hade illusioner om den. Trotskij argumenterade för att kommunistpartiet borde bjuda in socialdemokraterna till en gemensam front mot fascismen, en front som skulle innebära total kritikfrihet och byggandet av ett revolutionärt motstånd. Socialdemokratin skulle förvisso inte vara intresserad, men man skulle visa de arbetarmassor som stödde socialdemokraterna vad som behövde göras, och än viktigare – att socialdemokraterna inte var beredda att göra det.

Om Hitlers maktövertagande och den hemska period som följde därpå skall vi inte gå in här – det finns tillräckligt med berättelser om det redan. Men låt oss inte glömma hur detta kunde ske, och låt oss inse att Trotskijs linje är lika relevant idag som den var då. En massiv, revolutionär arbetarkamp är det enda som kan trycka ner fascisternas ansikte under den dy det dök upp ur.

FB