Böneutrop i Fittja: två sidor som båda hamnar fel

Efter en lång tid av lobbyarbete har moskén i Stockholmsförorten Fittja fått tillstånd till böneutrop. Detta har förstås skapat oro och diskussion. Chauvinistiska hetsare har tagit tillfället i akt och försökt framställa detta beslut som uttryck för en upptrappad islamisering av Sverige.

Gruppen för ett gemensamt samhälle
Fredagen 10 maj hade ett initiativ kallat ”Gruppen för ett gemensamt samhälle” samlat till en demonstration mot böneutropet. Mellan 20-30 personer slöt upp bakom paroller som ”religionen är privat – samhället är till för alla” samt ”försvara religionsfriheten”. De flesta deltagare hade en bakgrund från Mellanöstern, framförallt från Iran. Enligt obekräftade uppgifter rör det sig om aktivister från den sekulära yttersta vänstern i exil. En del svenskar deltog och det gick inte att utröna vilken politisk tillhörighet dessa hade. Inget tyder på att uppenbara högerextremister anslöt sig trots att rykten om detta hade florerat i förväg. (Däremot satt det en mindre grupp uppenbara nazister i en bil och följde manifestationen på avstånd, men det är inte samma sak som att delta). Vi från Arbetarmakt som var på plats för att bevaka händelseförloppet försökte ställa direkta frågor till deltagarna om deras politiska hemvist men fick bara undvikande svar om att gruppen är tvärpolitisk och öppen för alla som motsätter sig att böneutrop är tillåtet. Vi ställde flera gånger den specifika frågan till en av talarna om till exempel organiserade Sverigedemokrater är välkomna på deras manifestationer och fick svaret att ”gruppen inte är sverigedemokratisk” – vilket ju inte var vad frågan gällde.

I sina tal menade Gruppen för ett gemensamt samhälle att de försvarar religionsfriheten och rätten att utöva islam i Sverige. Men de menade att denna rätt inte är ovillkorlig och obegränsad utan att religionsfriheten bara gäller ett privat utövande av religion. Enligt dem ska religionen inte få ta plats i det offentliga utrymmet som delas av många olika människor med olika uppfattningar i de frågor som religionen uttalar sig om. Ingrepp i och begränsningar av tex underårigas liv och kroppar ska inte heller omfattas av religionsfriheten. Tvångsgifte och sharialagar nämndes som konkreta exempel på religiös utövning som inte ska skyddas av religionsfriheten.

Böneutropet placerades i samma kategori som tvångsgifte och sharialagar d.v.s. det framställdes som en form av övergrepp på människor som inte bett om att få bli indragna i utövandet av Islam. Parallellen till kyrkklockor gjordes. Då menade talarna att kyrkklockan är en ordlös och opolitisk handling, om än störande, medan böneutropet innebär religiös och politisk propaganda bl.a. genom uttalandet att ”Gud är större”.

Megafonen
Förortsorganisationen Megafonen hade sammankallat en motdemonstration mot Gruppen för ett gemensamt samhälle. Syftet var att försvara rätten till böneutrop i Sverige och att mer allmänt motsätta sig hetsen mot Islam och muslimer De höll inga tal och ropade inte heller några slagord med motiveringen att de inte ville störa aktiviteterna i moskén.

Även Megafonens manifestation förde fram parollen ”försvara religionsfriheten”. I jämförelse med Gruppen för ett gemensamt samhälle var de dock inte speciellt tydliga med vad de egentligen lägger in i begreppet religionsfrihet. Det är möjligt – och detta är spekulation – att Megafonen ser religionsfrihet som en kollektiv rättighet d.v.s. en rättighet som tillfaller grupper i första hand och inte individer. Enligt det synsättet ska religionsfriheten skydda normer och handlingar som kan visas vara traditionella och delas eller accepteras av majoriteten eller åtminstone etablerade företrädare för en given grupp (t.ex. ett religiöst samfund). Individens rätt att skyddas från sådana traditioner och handlingar blir då en mindre viktig fråga. Dop och omskärelse är exempel på kollektiva rättigheter som idag ges till religionerna där man inte efterfrågar vad individen tycker. Religionerna ges alltså rätten att tvinga på väldigt unga människor en världsåskådning respektive ett kroppsligt ingrepp utan att de själva ges möjlighet att ta ställning till om det är önskvärt eller inte. Eventuellt är det alltså så att megafonen bejakar den här synen på religionsfriheten och då skiljer sig deras synsätt radikalt från det som Gruppen för ett gemensamt samhälle har, som ser rättigheter som individuella. Om man ser rättigheter som individuella så kan ett kollektiv aldrig få en rättighet att inskränka individens integritet och frihet. Gruppens rättigheter underordnas individen.

Frågan om rättigheter
Varför spekulera i att Megafonen kanske ser religionsfriheten som en kollektiv rättighet? Inte på några starka grunder alls faktiskt. Men de har inte bekymrat sig om att klargöra var de står i frågan och dessutom valt att agera i en fråga som framförallt har drivits av det muslimska etablissemanget snarare än arbetande muslimer som har helt andra problem i fokus. Om det nu skulle vara så att de som försvarar rätten till böneutrop ser detta som en grupprättighet som Islam har så är frågan vilka ytterligare grupprättigheter för religionerna man är beredd att försvara? Hur är det med ”rätten” att hålla sin barn hemma för undervisning där istället för i skolan? Att slippa sex- och samlevnadsundervisning? Giftermål för underåriga, o.s.v.? Om dessa viktiga frågor hade Megafonen ingenting att säga bortsett från att man utan en antydan till nyansering har avvisat den argumentation för religionsfrihet som en individuell rättighet som gruppen för ett gemensamt samhälle faktiskt förde fram.

Istället för att utveckla grunderna för sitt eget ställningstagande så har Megafonen anklagat Gruppen för ett gemensamt samhälle för att vara rasister och islamofober. Man har också kopplat samman dem med strukturell diskriminering och rasism i Sverige.

Arbetarmakt var som sagt på plats i samband med dessa två manifestationer. Vi valde dock att inte ansluta oss till någon av dem då båda kunde kritiseras för allvarliga politiska brister. En protest måste inte vara perfekt och motsvara alla idealiska kriterier för att vi ska delta. Men den måste åtminstone ha en grundläggande inriktning som handlar om att underlätta för de förtrycktas oberoende kamp. Det var lite si och så med det fredagen den 10/5 i Fittja.

Lite tillspetsat skulle man kunna säga att Gruppen för ett gemensamt samhälle i många, inte alla, avseenden hade en korrekt argumentation men en felaktig slutsats från den. Megafonen å andra sidan hade en undermålig argumentation men lyckades ändå dra en riktig slutsats. En ganska motsägelsefull situation alltså.

Arbetarmakt försvarar både principen om ett sekulärt samhälle och principen om religionsfrihet och menar att det är just när staten står helt fri från religionen som religionsfriheten för alla individer kan tillgodoses. Vi menar vidare att religionsfrihet i huvudsak ska uppfattas som en fråga om individuella rättigheter d.v.s. var och en har rätt till sin tro så länge den hålls privat och inte inkluderar anspråk på att kontrollera andra människor. Betyder det att man måste vara mot alla grupprättigheter för religionen? Nej, det anser inte vi. Det räcker att motsätta sig grupprättigheter som just handlar om kontroll, begränsningar och övergrepp. Böneutrop kan ses som en grupprättighet eftersom den enbart tillkommer muslimska församlingar, den är alltså inte generell för alla medborgare. Denna rättighet kommer dessutom att utövas av organiserade sammanslutningar oberoende av de enskilda muslimerna. Rätten att äga ett eget exemplar av koranen (eller vilken bok som helst) är däremot en individuell rättighet d.v.s. en rättighet som praktiseras av den enskilda personen och som inte är förbehållen vissa identitetskategorier.

Nu är frågan om det är rimligt att jämställa böneutrop med tvångsgifte, speciella lagar som bara gäller muslimer och handlar om kroppsbestraffningar, barnäktenskap som en specifik rättighet bara för muslimer o.s.v.? Nej, det förefaller inte rimligt. Det är svårt att se på vilket sätt ett böneutrop hindrar en annan människas tanke- eller rörelsefrihet. Även om böneutropet innehåller olika uppmaningar så är de i det här sammanhanget inte tvingande. Därför är det ett exempel på en grupprättighet som kan tillåtas. Men det måste ske med total medvetenhet om att det finns många andra religiösa grupprättigheter som det sekulära samhället under inga omständigheter får tillmötesgå. Det måste också ske med medvetenhet om att det konservativa etablissemanget bland muslimerna ser denna relativt harmlösa grupprättighet som ett steg på vägen mot att erövra ett utrymme för andra kollektiva ”rättigheter” som strider mot all mänsklig värdighet.

På ett psykologiskt, och kanske även politiskt plan, så är det trots allt förståeligt varför många politiska flyktingar från muslimska teokratier reagerar starkt mot böneutropet. Att reflexmässigt stämpla deras kritik som rasistisk ger bara antirasismen dåligt rykte. Tyvärr kan vi konstatera att Gruppen för ett gemensamt samhälle har underlättat för den kritiken. Det allvarligaste felet med deras handlingslinje är att de inte håller en stenhårt fientlig linje mot varje deltagande från högerextremt håll. Vi tänker inte upprepa Megafonens barnsliga kritik om att gemensamt samhälle själva skulle vara rasister, men det är ett sorgligt faktum att de inte tillräckligt hårt har stängt dörren mot ett deltagande från rasistiskt håll. På direkta frågor från oss sa de vid flera tillfällen att ”alla” var välkomna på deras manifestation. Det kan tyvärr inte tolkas på något annat sätt än att även sverigedemokrater och genuina islamofober är välkomna på deras manifestationer.

Vi kan alltså sammanfatta vår kritik mot dem i två punkter: 1) alla grupprättigheter behöver inte vara förkastliga 2) det är inte acceptabelt ens i teorin med en allians mellan sekulär vänster och främlingsfientlig höger.

Vår kritik mot Megafonen handlar om att de inte klargör vad det egentligen är de försvarar. Att strikt försvara rätten till böneutrop som ett av få undantag från linjen om religionsfrihet som en individuell fråga är en sak. Att mer generellt framställa det som att religioner måste ha rätt till vilken handlingsfrihet de vill är en helt annan och mycket mer förkastlig sak. Att kalla politiska vänsterflyktingar med en tydlig men något ensidig sekularism för rasister är dessutom skamligt. Megafonen har såklart uppmärksammat sina antagonisters ovilja att hålla rent högerut – och det är bra. Det hade varit ännu bättre om man själva bekymrat sig om motsvarande renhållningsarbete. Med det menar vi inte att det skulle vara otillåtet för socialister att samarbeta med konservativa muslimer, eller till och med islamister, under vissa omständigheter. Trots att t.ex. islamismen har mycket gemensamt med fascismen så finns det en viktig skillnad gentemot västvärldens extremhöger. De högerextremistiska grupperna företräder i sista hand den imperialistiska bourgeoisien, medan islamisterna ibland ger uttryck för halvkoloniala folks kamp mot imperialismen. Det är vid de sällsynta tillfällen som islamisterna tar den rollen som man kan gå in i begränsade allianser med dem. MEN – då måste det ske på basis av största möjliga politiska integritet. Socialisterna får inte vara tvetydiga eller tysta om alla de principiella frågor där islamisterna, eller bara religiösa traditionalister, oundvikligen kommer att företräda reaktionära strävanden. Det är just den tydligheten som Megafonen offrar när man inte klargör var man står i de viktiga frågor som aktualiseras av konflikten runt böneutropet. En illustration av den situationen var när folk i deras ”tysta” manifestation började vråla om att ”Gud är större” med det obligatoriska pekfingret i luften – symbolen för den Enda Guden.

I ett uttalande på sin hemsida intygar Megafonen i och för sig att de inte befinner sig i någon allians med moskén i Fittja. Men det är inte den praktiska aspekten som är huvudsaken här, huruvida det finns ett tekniskt samarbete eller inte. Det är alltså det politiska innehållet i kampen som är det centrala. Än så länge har vi inte sett någon medvetenhet från deras sida om att det faktiskt trots allt finns en problematisk aspekt av böneutropet och det har att göra med religionens frammarsch, arbetarklassens och samhällets tilltagande uppsplittring längs etniska och religiösa gränser, skyddet av de förtryckta inom minoriteterna samt förekomsten av små privilegierade eliter inom religiösa och kulturella minoriteter och den konservatism och chauvinism som utgår från dessa eliter. För att inte tala om de politiska och ekonomiska band de har till klerikala diktaturer som trampar på alla progressiva ideal. Offentliga religiösa manifestationer kan aldrig på ett okomplicerat sätt betraktas som en ”självklar del” av samhället eller förorten. Det spelar ingen roll vilken religion vi pratar om. Det kan finnas goda skäl till att tolerera sådana manifestationer, som t.ex. kyrkklockor eller böneutrop, men aldrig att trivialisera eller romantisera dem.

Eduardo Montero