Den antimuslimska hetsen måste bemötas med fakta och kamp för ett sekulärt socialistiskt samhälle

Antimuslimska idéer och attacker har en bärande roll för högerkrafternas mobilisering idag. Den muslimska världen är lika mångfacetterad och fylld av motsättningar som alla andra samhällsformationer, men görs i den reaktionära propagandan till ett homogent hot mot den icke-muslimska världens överlevnad. Konspirationsteorin om Eurabia spelar en framträdande roll som konkretisering av föreställningen om den muslimska aggressionen mot Europa. Därför måste den propagandan avslöjas. För att göra det krävs en kombination av vetenskapligt grundad argumentation och politisk kamp.

Konspirationen för att islamisera Europa

Föreställningen om Eurabia går ut på Europa håller på att transformeras till att bli en integrerad del av arabvärlden och Islam. Ofta formuleras detta som en allmänt hållen farhåga om att muslimsk invandring kommer att leda till att Islam till slut tar över och att ändrade lagar och livsstil följer på det. Men föreställningen om det muslimska hotet formuleras också som en mer specifik teori om en stor sammansvärjning där Europa medvetet har sålts ut till den muslimska arabvärlden. Den uppfattningen har författaren och amatörhistorikern Bat Yeor (Gisele Littman) som sin skapare.

I mitten på 00-talet slog hon igenom med boken Eurabia – The Euro-Arab axis. I den för hon fram en rad påståenden om muslimer som är påfallande lika gamla antijudiska föreställningar. Bat Yeor menar att året 1973 är den stora vändpunkten. Då hade Europeiska länder gett sitt stöd åt Israel i oktoberkriget. Arabländerna beslöt sig för att hämnas och använde OPEC för att stoppa oljeexporten till västvärlden. Världsekonomins kris det året är enligt Bat Yeor ett direkt resultat av detta exportstopp. Dessutom hävdar Yeor att arabiska banker hotade med att bryta alla förbindelser till Europa. Genom att använda olja och pengar som utpressningsmedel lyckades arabländerna tvinga de europeiska ledarna till en ojämlik överenskommelse. I utbyte mot olja och investeringar skulle EG/EU gå med på att ta emot ett ökat inflöde av muslimska invandrare. Dessutom skulle man gå med på att låta Europa islamiseras och bli en förlängd del av arabvärlden..

Yeor hävdar att denna överenskommelse upprätthålls genom den euroarabiska dialogen – EAD. Dialogen är enligt henne inget mindre än en hemlig regering som styr över Europa och som steg för steg lämnar över Europa till Islam. Dialogen innefattar politiker, företagsledare, massmedia samt universitet och skolor.

I Yeors värld har Europas transformation till Eurabia redan passerat den kritiska punkten. Invandringen var det avgörande vapnet. Yeor, och hennes efterföljare, beskriver den muslimska invandringen som kolonisation och situationen i Europa som ett slagfält där våldsamma muslimer går segrande fram. Till det kommer ett demografiskt argument som gör gällande att muslimerna kommer att ta över Europa numerärt genom höga födelsetal. Taktiken som de påstås använda är att skapa fundamentalistiska minisamhällen som sen expanderar för att så småningom kunna sluka eller åtminstone tränga undan majoritetssamhället.

Eurabia är ett övertydligt exempel på en konspirationsteori. ,alla grundläggande komponenter finns där. Först och främst vilar de på en världsbild som säger att samhället styrs genom hemliga sammansvärjningar. Frånvaron av tydliga belägg för sammansvärjningens existens används som ett bevis för hur mäktig den är. Istället för bevis underbyggs konspirationsteorin ofta av kända omständigheter som får bli indicier. Dessa sammanfogas och tolkas sedan på ett sätt som tycks stärka konspirationsteorin.

Konspirationsteorier är ofta reaktionära

Konspirationsteorier gör ofta anspråk på att utmana makten och de officiella sanningarna. Men i själva verket förstärker de många gånger redan existerande maktstrukturer medan de går till storms mot påhittade maktcentra. Det är en av anledningarna till att vänstern måste förhålla sig kritisk mot konspirationsteorier även där dessa inte är lika uppenbart reaktionära som den om Eurabia. Just Eurabia följer för övrigt mönstret från alla konspirationsteoriers heliga moder: den påstådda judiska komplotten för att ta över världen dokumenterad i Sions vises protokoll. I detta original så påstås västvärlden vara ockuperat av ett främmande folk som styr genom en hemlig regering som dessutom kontrollerar ekonomiska institutioner och massmedia. Ockupantfolket beskrivs som makthungrigt och expansivt samt oförmöget att samexistera med andra folk. Ockupationen är förstås så skickligt genomförd att den kan vara svår att genomskåda…Byter man ut ordet judarna och stoppar in ordet muslimer istället så har vi i princip föreställningen om Eurabia istället för den judiska makten.

De antimuslimska konspirationsteorierna fyller dessutom samma funktion som de antijudiska gjorde på sin tid. De är ett sätt för reaktionen att mobilisera genom att spela på fördomar och irrationella känslor hos efterblivna skikt i samhället. Hetsen mot en minoritet – judar eller muslimer – kommer inte ensam utan integreras i en mer omfattande dagordning som både då och nu handlar om att pressa tillbaka progressiva rörelser och släppa fram allt som är repressivt och traditionalistiskt.

Postmodernismen avleder den progressiva kampen

Det är alltså en plikt för socialister att ta strid mot konspirationsteorier som den om Eurabia. Frågan är vilken typ av argumentation som har bäst utsikter att lyckas. Postmodernismen började som ett fashionabelt intellektuellt mode på mångas läppar under 1980-talet. Som mer eller mindre sammanhållen skola har den kanske inte samma ställning idag, däremot har den många mutationer och avläggare som fortsätter att sprida sig som t.ex. postkolonial teori med mera. Det är också ett faktum att många av postmodernismens grundläggande doktriner har fått en både bred och djup acceptans såväl inom utbildningsinstitutioner som bland folk i gemen. Därför bör man testa i vilken utsträckning några grundläggande postmodernistiska förhållningssätt fungerar i kampen mot propagandan om Eurabia.

En av postmodernismens egenheter var att den egentligen inte hade något nytt alls att komma med. Alla dess idéer hade redan blivit presenterade tidigare i filosofins historia. Postmodernisterna lyckades dock blanda sin egen cocktail av sådant som redan sagts. Ett av deras nygamla teman var sanningsrelativismen. Den gör gällande att det aldrig kan finnas något som är objektivt sant dvs. det kan aldrig finnas ett påstående som är sant för alla i kraft av hur världen faktiskt är beskaffad helt oberoende av det subjektiva perspektivet. För relativister är sanningen alltid lokal så att säga: att Europa håller på att islamiseras enligt en hemlig plan kan vara lika sant eller falskt som påståendet att Europa inte håller på att islamiseras enligt en hemlig plan – det är upp till var och en att avgöra vad som är sant för dem.

Den här subjektiva synen på sanning hänger oftast ihop med en verklighetsuppfattning där man förnekar att det finns en värld med specifika egenskaper som existerar på sina egna villkor och som inte behöver en betraktare för att vara till på ett visst sätt. Om det inte finns en värld vars form och innehåll sätter upp objektiva förutsättningar för vilka påståenden som är sanna respektive falska, så är det förstås följdriktigt att var och en kan ha sin egen lilla sanning.

Om man inte kan kontrollera en utsaga mot en objektiv verklighet, hur ska man då förhålla sig till myllret av uppfattningar som finns? Ett vanligt postmodernistiskt svar är att man kan dekonstruera en viss utsaga. Med det menar de att ett system av påståenden ska analyseras i alla sina beståndsdelar med målet att förstå hur just detta system framställer världen, vad den outtalat förutsätter och vad den menar med sina mer explicita uttalanden. Dekonstruktion är alltså en tolkande aktivitet. Det betyder i sin tur att den begränsar sig till att beskriva och förklara vad saker och ting handlar om. Däremot så går dekonstruktion aldrig ut på att ta ställning till om ett system av påståenden verkligen stämmer, om de är sanna eller falska. Världen går att framställa på en mängd olika sätt enligt postmodernisterna och det gäller att ringa in dessa sätt. Vi kan förstås avgöra om vi sympatiserar med ett visst sätt att tala och tänka om världen. En postmodernist kan ogilla ett påstående som det om Eurabia på ideologiska grunder, men aldrig göra anspråk på att sådana påståenden är totalt felaktiga på rent sakliga grunder.

Dekonstruktionen och dess kusin diskursanalysen (diskursanalys är ett annat postmodernistiskt grepp som också handlar om att tolka påståenden) är metoder som aldrig i grunden kommer att kunna besegra och avslöja reaktionens propaganda. På sin höjd kan de uppnå ett intellektuellt dödläge där olika positioner och tolkningar fixeras mot varandra i en antagonistisk position. Sedan kommer kampen ändå att avgöras ute på gatorna, på långt avstånd från postmodernisterna som nöjer sig med att kommentera och ironisera över världen. Postmodernismens totala oförmåga att ge vägledning åt kampen ligger inbyggd redan i deras grundantaganden.

Frågan om världens beskaffenhet ska självklart inte trivialiseras. Det är en gammal filosofisk tvistefråga men var och en bör ändå för sig själv fundera över följande: går det att överhuvudtaget begripa vad en värld utan fasta egenskaper är för något? För det är nämligen så den måste vara till på om det är sant att den låter sig formas och beskrivas på oändligt många sätt utan att en enda av dessa beskrivningar kan sägas vara falsk d.v.s. inte stämma överens med hur saker och ting egentligen ligger till. Problemet för postmodernisternas del är att de när de påstår detta gör sig skyldiga till paradoxen att världen trots allt ändå har en egenskap – den att vara formbar av betraktaren. Det tycks vara svårt att värja sig mot tanken att allt som finns måste finnas till på ett visst sätt d.v.s. ha vissa egenskaper. När man väl har accepterat tanken att världen existerar och därmed har en struktur för sin existens, så blir det logiskt att vissa utsagor om ordningen i världen är mer träffsäkra än andra. Vissa utsagor kanske till och med är så träffsäkra att de kan få förtjäna att kallas för sanningar, medan andra är så usla och uppåt väggarna missvisande att de måste kallas för falska. Ett sådant konstaterande är detsamma som att säga att sanningsrelativismen inte kan stämma. En äkta postmodernistisk sanningsrelativist kan inte komma så mycket längre i sin kritik av Eurabia och annan chauvinistisk smörja än att säga att idén om Eurabia kanske är ”sann för några men inte för mig”. Som redan har påpekats är den inställningen som gjord för att döda all diskussion och intellektuell utveckling. Därför passar den egentligen reaktionärerna som hand i handske. Då kan de göra anspråk på att få sprida sina vanföreställningar utan alltför närgångna och besvärande invändningar. Relativismen och subjektivismen (postmodernismen) medverkar enbart till att göra vilja, känsla och styrka till grund för idémässiga traditioner. När man har kastat ut rationell verklighetsbaserad analys är det nämligen en irrationell grund för sina övertygelser som återstår. Ironin i det hela är att det var exakt just denna inställning som fascismen tillämpade (och fortfarande tillämpar).

Ska reaktionens hetspropaganda bemötas räcker det inte med lama invändningar om att de har fel för att vi vill att de ska ha fel. Nej, deras världsbild ska konfronteras för vad den är: gement lögnaktig, smutskastande, förvirrad och i grunden totalt falsk och osann. Men den striden kräver av alla progressiva krafter att det postmodernistiska träsket saneras. Vänstern måste i sin kamp grunda sig på ett objektiv sanningsbegrepp: det påstående är sant som stämmer överens med de faktiska förhållandena i världen. Det påstående är falskt som strider mot de faktiska förhållandena i världen.

Ja alltså om man inte håller rent från dessa krafter när man bekämpar fundamentalism så kommer man att få problem, på så sätt har herr Järnrör en poäng

Ja alltså om man inte håller rent från dessa krafter när man bekämpar fundamentalism så kommer man att få problem, på så sätt har herr Järnrör en poäng

Sant och falskt om muslimer

Ett av de centrala påståendena i litteraturen om Eurabia är som sagt att muslimerna försöker ta över genom höga födelsetal. Är detta ett korrekt påstående? Det går att få fram statistisk över födelsetal, så vi är inte enbart hänvisade till att försöka ”förstå” vad de som säger detta ”egentligen” menar. Till att börja med kan vi konstatera att de verkliga siffrorna bakom den påstådda muslimska vågen in i Europa visar att andelen muslimer ligger på strax under fem procent, ganska långt från att vara en stor minoritet på väg att ta över. Dessutom är det så att födelsetalen bland muslimska invandrargrupper sjunker ju längre tid de har befunnit sig i sina nya länder. Samtidigt som födelsetalen går ner bland muslimska familjer så är det dessutom så att de stiger bland icke-muslimska familjer inom EU-området (källa: J. Vaisse i Foreign Policy jan/feb 2010). Frågan är om ett påstående kan bli mer lögnaktigt än det om att muslimer medvetet skaffar många barn för att kolonisera Europa?

Ett annat centralt påstående i litteraturen om Eurabia är att muslimerna är en homogen grupp som agerar samfällt för att ta över Europa (vilket de som sagt antas ha kommit väldigt långt på vägen med att göra redan nu). Även när det gäller detta finns det data att tillgå i form av omfattande opinionsundersökningar. Dessa visar tydligt att det inte finns EN muslimsk ståndpunkt, utan att muslimerna är splittrade på många olika uppfattningar – inte bara religiöst utan även politiskt. En sak som har visat sig är att muslimerna precis som alla andra i första hand intresserar sig för sina vardagliga materiella behov, snarare än religiösa frågor. Det har också visat sig att en större andel muslimer är mer oroade över den islamistiska extremismen än över t.ex. tillbakagången för religionens ställning eller moderna könsroller, jämfört med den motsatta inställningen. En annan sak som visat sig är det finns en ganska stor grupp muslimer som är missnöjda med inställningen till muslimer i Europa och över hur muslimer framställs i olika sammanhang. Dessa muslimer har uppenbarligen inte hört talas om att de så gått som redan har tagit över Europa och faktiskt bestämmer till sin egen fördel. Det är lite märkligt med tanke på hur bred förankring den hemliga ockupationsmakten påstås ha….(källa: Pew Research Global Projects 6/7 2006).

Det verkliga problemet idag är inte att det pågår en omfattande islamisering av Europa. Islamistisk fundamentalism existerar och den är reaktionär och utgör utan tvivel ett seriöst problem. Dessa mörka krafter måste självklart bekämpas. Men detta måste göras utifrån sekulära, demokratiska och socialistiska principer. Det gäller också att behålla ett sinne för proportioner. Det stora problemet är diskrimineringen av muslimer och de imperialistiska makternas krig mot muslimska länder med syfte att plundra dessa på naturtillgångar och att göra dessa till lydiga klientstater.

Eduardo Montero