I slutet av förra året började det pratas om att folk som hade lämnat eller blivit uteslutna från Kommunistiska partiet (KP) hade bildat en ny vänsterorganisation. De kritiserade KP för att ha lämnat marxism-leninismen, och har i dag bildat flera nya organisationer. Splittringen må vara liten, men debatten runt den, om vilken väg vi bör ta för att bygga ett revolutionärt parti, är relevant för alla som är intresserade av marxismen.
Kommunistiska partiet är en av de vänstergrupper som uppstod i kölvattnet efter den så kallade ”68-vänstern”, och är i dag en av de större vänsterorganisationerna till vänster om V i den lilla, svenska vänstern. KP är kanske mest kända för sin veckotidning Proletären, och för ungdomsförbundet RKU.
Splittring
Splittrarna, som lämnade KP i höstas, har i dag, tillsammans med andra som inte kom från KP, bildat ett flertal sammanlänkade organisationer. Det är Oktoberrörelsen, som presenterar sig som ett marxist-leninistiskt kampförbund i Maos och Stalins anda. Det är ungdomsorganisationen Röd Aktion, som lovar att genomdriva ”militant kamp” under parollen ”klass mot klass”. Och det är studentorganisationen Kommunistiska Studiegruppen, som studerar och ”sprider kommunismens idé”. Dessutom arbetar medlemmar i dessa organisationer i Indiensolidaritet, en solidaritetsgrupp med den maoistiska väpnade kampen i Indien. Totalt finns de representerade på fem-sex orter i landet. För enkelhets skull benämner vi dem nedan kollektivt som ”OR”.
Oktoberrörelsens kritik av KP
Splittrarnas största samlade kritik mot KP har presenterat i broschyren ”Vart går Kommunistiska partiet”, en lång text skriven av EP, en före detta medlem av KP:s partistyrelse. Och EP skräder inte orden.
KP:s propaganda och agitation domineras helt av ”försvaret av folkhemmet”, och kampen för den socialistiska revolutionen framhålls nästan aldrig, menar EP. Flera partiföreträdare, och en lokalavdelning, sägs rentav vilja avskaffa ”leninismen” som begrepp helt.
Också när det gäller frågan om migration, något vi ofta diskuterat med KP, brännmärks partiets politik: som exempel nämns ett flygblad som tog ställning för svenska arbetare mot utländsk arbetskraft, och som åkte i papperskorgen hos flera partiavdelningar.
Vidare har KP, trots en ofta bra arbetsplatsbevakning, enligt kritiken inte lyckats med arbetsplatskampen – istället är det ”anarkister och trotskister” som tagit ledningen där. Det antifascistiska arbetet har, med några få undantag, ställts helt åt sidan och fördömts som verk av ”huliganer” och ”anarkister”, vilket gett anarkister, trotskister och Ung Vänster ledningen för den rörelsen. KP:s kritik mot dessa är enligt EP att kasta sten i glashus, ”eftersom partiet representerar den sämsta politiska linjen” i vänstern gällande antifascism – att låta polisen sköta det.
EP skriver vidare att KP präglas av en ”bottenlös legalism” – man lade all kraft på att fördöma vänstern efter Göteborgskravallerna 2001, och skröt i Proletären med berömmet man fick från polisen för detta. Upploppen i Storbritannien är ett annat exempel – där fördömde partiet framför allt ”trasproletärers och anarkisters våld”, istället för att prata om varför det är rätt att göra uppror.
Partiledningen utser sina efterträdare via ett ”kronprinssystem”, och de som kritiserar interndemokratin utsätts för härskartekniker. Fraktionering – att gå samman i partiet för att driva en särskild linje internt – är ”givetvis förbjuden”.
EP skriver också om KP:s internationella politik. KP har vänskapliga relationer med Vietnams statsbärande ”kommunist”-parti, och skriver smickrande artiklar om kapitalismens tillväxt där, utan att nämna något om vilken klass som härskar i Vietnam. De har också sökt medlemskap i den internationella organisation SKP är med i – där t.ex. totalt prokapitalistiska Kinas kommunistiska parti är medlemmar.
Alternativet – antirevisionism?
Den här kritiken är välbekant för alla som har haft något att göra med KP. Från sjuttiotalets ultravänsterism (minns till exempel partiets valaffischer med beväpnade, blonda män) har partiet gått till att representera sig själva som ”goda gamla socialdemokrater”. För vad består KP:s revolutionära politik i? Och när ser man någonsin till KP i något antifascistiskt arbete? Vad är deras kampanjer mot ”arbetskraftsinvandring” om inte en eftergift för nationalism? EU-kritiken är ett annat område – där missar partiet aldrig chansen att framhålla hur ”demokratiskt” ett oberoende, kapitalistiskt Sverige skulle vara, och hur det skulle ge ”oss” chansen att sätta ”vår egen” ekonomiska politik.
På många sätt lyfter alltså OR en sedan länge välbehövlig kritik mot en icke-marxistisk politisk inriktning. Alla revolutionära kommunister borde välkomna att någon – äntligen – tar bladet från munnen och lyfter fram KP:s många avsteg från marxismen.
Men vad föreslår OR istället för väg? Hur förklarar de KP:s urartning? Jo, de menar att Kommunistiska partiet har blivit ”revisionistiskt”. Uttrycket har hämtats från Mao Zedongs kritik av Sovjetunionen på 1950-talet. Idén är att Sovjetunionen under Chrusjtjov avskaffade socialismen och blev ”statskapitalistiskt”. I maoismens – och OR:s – ögon representerar Sovjet under Stalin, och Kina under Mao, den sanna marxism-leninismen. Samma sak har – i miniformat – inträffat i KP, får vi veta i EP:s text. Partiet har börjat revidera den revolutionära kommunismen. Lösningen är – mer marxism-leninism, i största allmänhet. Man måste läsa och framhålla Stalin och Mao, och föra en kamp mot ”revisionismen”. Så mycket mer får vi inte veta.
Tyvärr är det inte så enkelt. Den ”marxism” KP står för, och som partiet har stått för ända från början, har inte mycket gemensamt med Marx, Engels och Lenins läror. Internationalismen övergavs redan från början till förmån för Stalins förvridna idéer om ”socialism i ett land”. Att den för revolutionärer livsviktiga interndemokratin, den demokratiska centralismen, ersatts av fraktionsförbud är helt i linje med Stalins politik. I Sovjetunionen var den dessutom kryddad med avrättningskampanjer mot alla kritiker.
I Sovjetunionen – världens första arbetarstat – ersattes arbetarmakten av byråkratins makt. Det spelade ingen roll om ledarna hette Stalin eller Chrusjtjov – de som tog makten över staten och förrådde revolutionen i Sovjetunionen representerade inte arbetarnas makt över produktionsmedlen, utan ett byråkratiskt toppskikts intressen. Samma sak gäller Kina under Mao: klassamarbetet och eftergifterna för imperialismen, det som ledde till den kapitalistiska gigant vi ser i dag, berodde inte på enskilda ledares ”revisionism”, utan på att makten där redan från början låg i en byråkratis händer, istället för bland arbetarmassorna. Den politiska inriktningen – stalinismen – kommer sig av byråkratins behov. Inte tvärtom.
Om Oktoberrörelsen menar allvar med sin kritik av KP bör de alltså gå längre än att bara hålla fram Stalin och Mao som ideal för kommunister i dag. De bör studera vad som verkligen gick fel i Sovjet och Kina, och söka svaren på ett antal svåra frågor: Vilket slags interndemokrati representerar stalinismen? Vilken sorts antifascism? Vilken sorts internationalism? Och hur förhåller sig dessa teorier till marxismen?
Kampen för en oförvanskad marxism fördes i själva verket mot Stalins byråkrati – av Vänsteroppositionen i Sovjetunionen och Kina. De förespråkade internationell revolution, en arbetarenhetsfront mot fascismen, verklig demokratisk centralism, och lade fram strategier för hur detta kunde uppnås. Det är hos ledarna för denna kamp vi kan hitta förklaringen till det som hände i Sovjetunionen. Och det är i kritiken av stalinismen vi hittar förklaringen till KP:s icke-revolutionära politik i dag.
Svante