När strejkbrytande överklassyngel bryter igenom Schlingmanns fasad

Som bekant lyckades moderaterna, med hjälp av sina små stödpartier vinna valet 2006, och sedan åter 2010, på att inte se ut som det gamla överklasspartiet, utan lite mera som sossar, bara bättre, roligare och nyare. De listiga pr-människorna bakom partiet hade insett att de inte borde gå till val på att rasera välfärden och avskaffa fackliga rättigheter, utan tvärt om på att försvara välfärden, och till och med kalla sig själva för ett arbetarparti. Det gick ju som vi vet som smort – med benäget bistånd från sossarna, som genom att ha gått kraftigt till höger och vara en sådan byråkratisk koloss hade sett till att inte utgöra något lockande alternativ.

Ibland spricker dock den omsorgsfullt putsade moderatfasaden upp. Som nu under den ännu pågående busstrejken. Fria moderata studentförbundet tog tillfället i akt, lade sina viktiga debatter om huruvida svenska folket skulle ha rätt att duellera (observera att detta är helt sant) åt sidan och passade på att hetsa lite mot strejker i allmänhet och fackets ställning – eller gangstervälde, om man köper moderatynglens verklighetsbeskrivning – i synnerhet. De gick ut med buller och båg: vi ska köra en strejkbrytarbuss!

Med förklaringen – som det givetvis står alla extremt lättlurade fritt att godta – att deras främsta syfte var att hjälpa folk, lanserades deras Amalthealinje.

Amalthea var som vi vet ett fartyg som fraktade strejkbrytare från England till Malmö hamn under en strejk 1908. Eftersom arbetarrörelsen inte var så överseende med strejkbrytare på den tiden sov dessa på båten – från vilken de även hade skjutit skarpt, blivit åtalade men frikända. I samarbete med sina två arbetslösa ungsocialistiska kamrater rodde den legendariske Anton Nilsson ut en natt och placerade en bomb på fartyget. Inte i närheten av sprängkraft för att spränga fartyget i luften, men en strejkbrytare råkade ligga och sova alldeles i närheten, och han dog. 23 skadades. Två av de tre socialisterna dömdes till döden, Alfred Stern dömdes till livstids straffarbete. Högsta domstolen ändrade även Algot Rosenbergs dom till livstids straffarbete – och senare benådades Anton Nilsson till detta straff. Under flera år förekom det stora kampanjer inom arbetarrörelsen för deras frisläppande – bland annat samlades 130 000 namn in – och till slut, oktober 1917, släpptes den sista av dem, Anton Nilsson, ut. Efter frisläppandet drog han genast till Sovjetryssland och blev flygare i Röda arméns flygvapen under inbördeskriget. Där blev han så småningom kapten och ett tag tillförordnad chef för sin spaningsflygsavdelning. Han var även medlem i Ryska kommunistpartiet, men efter ytterligare år, 1926, blev han trött på den framväxande stalinismens allt ökande makt, och han återvände till Sverige, där han fortsatte att vara en färgstark socialist tills han dog vid 101 års ålder 1988. Men just ja, det här skulle ju handla om överklassynglen, inte om dem som visste att behandla strejkbrytare.

Som historiskt intresserad vill jag gärna inflika att strejkbrytare en gång i tiden kunde få utstå lite mera än arga facebook-kommentarer samt tutande busschaufförer

Som historiskt intresserad vill jag gärna inflika att strejkbrytare en gång i tiden kunde få utstå lite mera än arga facebook-kommentarer samt tutande busschaufförer

Lite strejkbryteri, men mest överklassgnäll

Så åter till själva namnet: det var mycket svårt att uppfatta namnet Amalthea-linjen som annat än en provokation och ren uppmaning att slå sönder de två minibussarna de hade hyrt.

Ilskna kommentarer började givetvis strömma in på eventsidan på facebook – givetvis gjorde de ett facebookevent – deras hemsida samt på mobilen på den kontaktperson som de med nummer hänvisade till på hemsidan för frågor.

Strejkbryteriet varade nu inte så länge. Efter knappt två timmars körning tog de två timmars lunch – busschaufförerna hade krävt rätten till 45 minuters lunchrast, bland sina krav som moderatynglen tyckte var alldeles uppåt väggarna magstarka – för att sedan besluta att lägga ner hela grejen.

Därefter vidtog ett offentligt gnällande, som man antagligen måste vara överklassungdom för att kunna prestera. De var helt otroligt upprörda över hur deras yttrandefrihet hade kränkts – utöver de ilskna reaktionerna på nätet hade busschaufförer tutat arg åt deras lilla strejkbrytarlinje, och Ung Vänster hade anordnat en uttalat fredlig manifestation på en hållplats. Förutom att de påstod sig känna sig otrygga får man förmoda att det även var ganska jobbigt för överklassynglen att faktiskt jobba. Två timmar är ju betydligt mer än de är vana vid.

Hugo Selling, ordförande i Högerjuristerna, fick tillfälle att tala ut i tv. Det ska inte förnekas att det vände sig lite i magen, och ens nerver fick sig en törn när man under några minuter hörde hans lika gnälliga och självömkande som reaktionära och idiotiska utläggningar om varför de bland annat inte alls kan klassas som strejkbrytare (de tillhörde ju inte avtalet… så hur skulle de kunna bryta det?!? – en solklar nominering till Årets ytligaste idiotliberalfloskler). Dock var det nog ändå ganska bra att han bereddes plats. Jag har lite svårt att tro att några arbetare som såg programmet missade att det de såg framför sig var en typisk reaktionär överklassyngel som jäste av självgodhet och förakt för fackföreningar och överhuvudtaget för att arbetarklassen kan komma och ställa krav. Hur obehagligt det än var att beskåda måste man erkänna att det var pedagogiskt – Per Schlingmanns omsorgsfullt putsade fasad riskerar att rämna ganska snabbt när moderatföreträdare som dessa börjar få plats i rutan.

Flera gnällartiklar följde där överklassynglen grät ut för att de var så illa behandlade. Det kan nämnas att inte en enda av dem fick spö, vilket annars är ett ganska klassiskt medel mot strejkbrytare – speciellt när det är överklassyngel som hoppar in som strejkbrytare för att de hyser ett grundmurat förakt för arbetarnas krav. De råkade helt enkelt inte ut för någonting, utan får fortsätta att få sina offerkoftealster publicerade på svt.se, och kan obehindrat återgå till sina övriga överklassaktiviteter. Det värsta är – även om de själva ser det som självklarheter – att de inom några årtionden kan sitta i regeringen eller i de största företagens styrelserum, helt oavsett hur patetiska de är just nu. Ett sådant där schysst privilegium som man kan få i överklassen.

En lite komisk, eller kanske tragikomisk avrundning är att de fick hjälp i gnällstormen av nazisterna i tidningen Fria tider, som också blev upprörda över att överklassungdomen inte fick agera strejkbrytare i fred. Tidningen tog klart och tydligt för överklassungdomarna, och mot fackföreningarna. Kommentatorsfältet var mindre entydigt. Där uppvisades snarare hela floran av nazistiska och halvnazistiska ”åsikter”: allt från ”men moderater är ju rasförrädare, dem kan man ju inte stödja!” eller ”moderater är ju överklass” till att påpeka vilka extremister de fredliga Ung Vänster-ungdomarna var, vilket näthat vänstern står för samt spekulationer i huruvida Åsa Linderborg egentligen är judinna.

Kanske får vi höra mer om Selling och hans överklasskompisar – de kanske gör något nytt utspel som får uppmärksamhet, eller så kokar deras akademiska överklasshjärnor ihop någon ny klipsk idé som någon tidning vill skriva om.  Tids nog kan vi få dem som ministrar. Eller så blir det några av deras gelikar. Mister man ett överklassyngel står en, som bekant, tusen åter. Tills vi välter klassamhället över ändå vill säga. En viktigt första steg mot detta är att arbetarrörelsen åter etablerar att strejkbryteri inte tolereras.

Jens-Hugo Nyberg