Rörelsen i Brasilien – Alla ut på gatorna mot prishöjningarna!

Det som började som relativt små demonstrationer i São Paulo och, lite senare, i Rio de Janeiro, blev inom två veckor de största protesterna Brasilien har sett under två decennier. Demonstrationerna exploderade i storlek, och visar ett växande missnöje hos stora delar av det brasilianska samhället – särskilt bland ungdomar – med den styrande politiken.

Den utlösande faktorn för rörelsen var biljettprishöjningen i kollektivtrafiken i São Paulo och Rio de Janeiro, och andra städer. Biljettpriserna höjdes med 0,20 Reals, vilket motsvarar 7 eurocent. Även om detta kan se ut som en relativt liten summa, är den långt ifrån obetydlig. En jämförelse mellan biljettpriser för kollektivtrafiken i 20 storstäder i världen visade att São Paulo och Rio är bland de dyraste i förhållande till den lön som intjänas i dessa städer. Och tjänsten är mycket dålig, kollektivtrafiken är ett stort problem i brasilianska städer.

Det blev dock snart tydligt att demonstrationernas tillväxt inte bara berodde på höjningen av biljettpriset. Det var snarare droppen som fick bägaren att rinna över, som fick all ilska att rinna ut på gatorna. Många andra frågor har samtidigt tagits upp, som korruption, inflation och de stora offentliga utgifterna för VM som kontrasteras mot bristen på pengar till den offentliga välfärden.

Början på rörelsen och repressionen

Demonstrationerna i São Paulo organiserades av en grupp som kallas Movimento Passe Livre (Rörelsen för frikort). Detta är en anarkistiskt orienterad grupp, organiserad som en öppen allians, vars huvudsakliga krav är gratis kollektivtrafik. De har organiserat demonstrationer mot prishöjningarna sedan 2009. Den här gången blev de förmodligen förvånade över vad de lyckades dra igång.

Demonstrationerna började med ett par tusen deltagare, främst ungdomar. De bestod av en hel del anarkister och de viktigaste vänstergrupperna i Brasilien, som PSOL (eller delar av det), PSTU och LER-QI bland andra. Demonstrationerna var ganska militanta, blockerade gator och ockuperande vägar och möttes av kraftig repression från polisen, som angrep protesterna med chockgranater, tårgas och gummikulor.

Den första veckan av protester präglades av växande demonstrationer – från 3000 till 15 000 –, sammandrabbningar med militärpolisen (en separat kår som i princip enbart används för repression) och en tilltagande smutskastning av protesterna från media. Polisen infiltrerade protesterna, främjade vandalism mot banker och butiker, men även bussar och tunnelbanestationer (och eftersom det fanns en stor andel anarkistiskt orienterade ungdomar, upprörda över polisens våld, svarade de entusiastiskt på detta).

Sedan var det torsdag, 13 juni. Guvernören i delstaten São Paulo, Geraldo Alckmin, från högerpartiet PSDB, meddelade efter bilder i media på verkligt eller påstått våld från demonstranter, att han inte längre skulle tolerera denna ”vandalism”. Borgmästaren i São Paulo, Fernando Haddad, från arbetarpartiet PT (som är ansvarigt för biljettprishöjningen) stod sida vid sida med polisen och stödde deras insatser.

Demonstrationen på torsdagen var den största hittills, den samlade 15 000 i stadens centrum. I Rio var 7000 ute på gatorna samma dag. Demonstrationen i São Paulo började väldigt entusiastiskt, alla var mycket glad att detta redan hade utvecklats till en verklig rörelse. Folk viftade solidariskt från fönstren. Men denna idyll skulle snart upphöra.

Strax efter att demonstrationen lämnat centrum, attackerades den brutalt av polisen, som från tre håll sköt tårgas och gummikulor. Även när alla hade skingrats från gatan och försökte ta sig in på Roosevelttorget i närheten, fortsatte polisen sin attack. Efter att de hade skingrat demonstrationen började de jaga och arrestera alla aktivister de kunde hitta i staden.

Polisen skadade mer än hundra personer och grep mer än 200 (som anklagades för brott som ”gängbyggande”, de förnekade alla juridisk representation, och tvingade folk att betala en lösen på upp till nästan 7000 euro för att frisläppas). De skadade också flera reportrar.

En av många jättedemonstrationer i Brasilien de senaste dagarna

En av många jättedemonstrationer i Brasilien de senaste dagarna

 

Massrörelsen

Med paralleller till uppror som vi har sett under de senaste åren i t.ex. Tunisien, eller just nu i Turkiet, finns det i Brasilien ett stort missnöje med regeringen av flera skäl, däribland impopulära offentliga åtgärder och det brutala polisförtrycket mot protesterna. Förtrycket av demonstrationen den 13 juni har lagt bränsle på elden för det växande upproret i det brasilianska samhället. Plötsligt kunde en liten, anarkistledd grupp koncentrera tusentals människors vrede runt om i landet med sina demonstrationer. På måndagen den 17 juni kunde vi som ett resultat se de största demonstrationerna i Brasilien sedan 1992, då det fanns en kampanj om riksrätt mot den dåvarande presidenten Fernando Collor.

Mer än 230 000 människor demonstrerade i 12 större städer över hela Brasilien på måndagen. I São Paulo fyllde 65 000 gatorna, i Rio så många som 100 000. Rörelsens största krav är fortfarande ett slopande av prishöjningen, men bortsett från detta finns det många andra frågor, och de flesta verkar helt enkelt demonstrera för ett ”bättre” Brasilien.

Rörelsen förvånade säkert de flesta i Brasilien, inklusive arrangörerna av de första protesterna. Alla rörelser, när de vuxit till masstyrka, förändras en hel del. Movimento Passe Livre, som är den ledande gruppen, är långt ifrån att ha kontroll över rörelsen. Och just nu finns det dessutom en ganska oroande utveckling.

På massdemonstration på måndagen, började delar av demonstranterna undertrycka vänsterorganisationer- och partiers öppna medverkan. Denna idé främjades ursprungligen av de anarkister som avvisar deltagande från politiska partier överhuvudtaget, men fick starkt inflytande i hela rörelsen. Ett av de vanligaste slagorden på måndagen i São Paulo var ”Utan parti!”. Partier och grupper beordrades aggressivt att ta ner sina flaggor och banderoller och attackerades om de vägrade.

Redan i dag, tisdag den 18 juni, då kanske 10 000 tog till gatorna igen, fanns det nästan inga parti- och gruppflaggor i demonstrationen. Deras plats fylldes av brasilianska flaggor. Det som hade börjat som öppet och klart tydliga vänsterdemonstrationer tycktes plötsligt ha förvandlats till en nationalistisk demonstration.

Taktik och strategi i rörelsen

Idén om partilös representationen har spridits över hela rörelsen, som nu börjat ropa efter ”anti-parti-möten”. Även om den starka antipatin mot partier bland stora delar av ungdomen har verkliga och begripliga skäl avvisar vi tydligt den reaktionära, anarkistiska idén att förbjuda partier och grupper från rörelsen! Frihet att organisera sig politiskt och öppet politiskt deltagande är bland de mest grundläggande demokratiska rättigheter som vunnits av arbetarklassen. Att förtrycka denna rätt i en rörelse är enbart reaktionärt!

Dessutom är det farligt. När en massrörelses krafter släpps lösa, kommer de att leta efter ett politiskt uttryck bortom demonstrationer och, eftersom protesternas rötter är olika, kommer de att gå bortom slopandet av prishöjningarna, vilket skulle kunna ske inom kommande dagar eller veckor.

Denna rörelse står för ett stort missnöje med den politiska representationen i allmänhet, men i synnerhet med arbetarpartiet, PT. Själv en produkt av massprotester och av arbetarrörelsen, är det första gången partiet har stått inför massprotester sedan det kom till makten 2003. Detta öppnar upp stora möjligheter att bygga en politisk formation till vänster om PT. Men om vänstern inte kan svara på detta, och den kommer med säkerhet inte att kunna svara på det om dess organiserade krafter hindras från att delta på ett synligt sätt i protesterna – är det inte osannolikt att högern kommer att veta hur de ska dra nytta av det. Och denna fara är ännu mer omedelbar eftersom demonstrationerna verkar anta en nationalistisk karaktär.

Vad som är absolut nödvändigt just nu är en öppen konferens för att diskutera och besluta om rörelsens stora frågor. Denna konferens måste tydligt avvisa tanken på att förbjuda alla partier och organisationer och upprätta rätten till fritt deltagande i rörelsen! Konferensen måste också fatta beslut om vilka rörelsens viktigaste krav är.

Rörelsen måste gå samman med arbetarna, vinna dem till gemensamma krav och en generalstrejk i kollektivtrafiken. Detta skulle inte nödvändigtvis betyda ett stopp på alla transporter, vilket skulle drabba arbetarklassen själv, snarare ett upphörande med biljettinsamlingen.

Även om rörelsen uppnår sitt centrala krav att stoppa biljettprishöjningen, är problemet långt ifrån löst. Borgmästaren i São Paulo, Haddad, har redan sagt att om biljettpriserna inte stiger, kommer subventionerna att höjas. Med andra ord: företagens privata vinster måste garanteras, och arbetarklassen kommer tvingas betala för dem – antingen genom biljettpriser, eller genom beskattning. Därför är det nödvändigt att kräva en fullständig nationalisering av all kollektivtrafik, som måste kontrolleras av arbetarnas och resenärernas egna råd. Bara det kan garantera en demokratisk kontroll och tillhandahållande av kollektivtrafiken!

För att uppnå detta kan vi naturligtvis inte förlita oss på PT-eller något annat etablerat parti. Rörelsen kan, och bör, uppnå ett slopande av prishöjningarna genom att ta till gatorna. Men det räcker inte för att förhindra arbetarklassen att behöva betala igen. För att förhindra detta måste arbetarklassen bygga en politisk representation som går utöver frågan om biljettpriser.

Därför, i skarp kontrast till avvisa alla former av politisk organisation som påminner om partier, måste denna rörelse vara början på bildandet av ett nytt parti, ett riktigt parti för arbetarklassen och alla andra förtryckta klasser, ett revolutionärt parti!

För nationalisering av kollektivtrafiken under arbetarnas och resenärernas kontroll, med en massiv sänkning av priserna!
För en generalstrejk i kollektivtrafiken för att uppnå detta krav, samt en ökning av lönerna.
För omedelbar frigivning av alla politiska fångar, samt att alla anklagelser mot dem läggs ned! Mot förtrycket av rörelsen!
För en nationell demonstrationsdag, förena de olika kamperna i Brasilien under en fana och en rörelse!
För organisationsfrihet och yttrandefrihet inom rörelsen! Mot förtryck av vänsterpartier- och organisationer!
För byggandet av ett nytt revolutionärt parti, nationellt och internationellt!

Rico Rodriguez, Sao Paolo