Workers Power om soldatmordet i London

Mordet på en soldat i London den 22 maj, som skedde mitt bland vanliga, civila män, kvinnor och barn, var utan tvekan avskyvärt. Våra tankar går till offrets familj, och till dem som traumatiserades av att ha bevittnat dådet. Men det Londons borgmästare Boris Johnson har sagt om bakgrunden stämmer inte: Han påstår att mordet inte har något att göra med Storbritanniens utrikespolitik, och att brittiska soldater modigt försvarar oss i Storbritannien, och kämpar för frihet i Afghanistan.

Efter den helt naturliga rädsla som spreds efter dådet, uppblåst av ett stort mediepådrag, är det viktigt att komma ihåg att brittiska soldater dödar afghaner varje dag. Och afghanska män, kvinnor och barn är inte bara vittnen, utan offer för grymheterna. Det rör sig om en kampanj som vida överstiger alla ”terroristangrepp” i Storbritannien sammantaget.

I drönaranfallen spränger eller lemlästar ”våra” amerikanska allierade hela familjer, och jämnar hela byar med marken. På så sätt innebar attacken i London att ”kriget kom hem”. Så är det, oavsett vår kritik av dem som utförde attentatet i Woolwich, eller det i Londons tunnelbana för ett par år sedan.

Om Storbritannien inte hade stött USA:s krig i Afghanistan och Irak hade sådana här saker aldrig inträffat – lösningen är att dra tillbaka trupperna med en gång.

Det är viktigt att förstå – utan att för den delen ge vårt stöd – vad det är som får ett litet antal unga brittiska muslimer att bli ”Jihad-krigare” eller ”terrorister”. Det handlar inte bara om att de blir hjärntvättade av radikala islamister eller hemsidor. Det är ett svar på Storbritanniens, USA:s och Frankrikes krig i Centralasien, Mellanöstern och Afrika.

De imperialistiska arméernas interventioner skapar naturligtvis större ilska bland de britter som har sitt ursprung eller sin släkt i dessa områden. En annan källa till ilska är medias ständiga användande av ordet ”islamsk” framför terrorist – en provokation mot den stora majoritet bland muslimerna som fördömer terrorism.

Att den brittiska antikrigsrörelsen i stort sett har försvunnit från gator och torg är säkert också en faktor som kan leda somliga till desperata, missriktade handlingar för att genom terror få britterna att gå emot kriget.

Vår kritik är att ett sådant förfarande helt enkelt inte fungerar. Det är kontraproduktivt. Det kommer inte att få britterna att motsätta sig härskarklassens krig – snarare blir resultatet, åtminstone kortsiktigt, raka motsatsen. Dåd som det i London får alltså snarare resultatet att stödet för ”våra soldater” ökar, och utsätter dessutom Storbritanniens muslimer för risken för hämndattentat, eller isolering och misstro från den övriga allmänheten. Därav rapporterna om angrepp på moskéer i London och Essex, och English Defence Leagues demonstrationer. Fascisterna betraktar sådana här attentat som en möjlighet för mobilisering.

För vänstern är det nu av största vikt att försvara muslimerna mot islamofobi, och mer allmänna anti-nigerianska, anti-asiatiska eller invandrarfientliga angrepp. Om English Defence League fortsätter att mobilisera till provokativa demonstrationer och pogromer måste arbetarrörelsen och alla antirasister mobilisera till fullo för att slå dem tillbaka.

Attentat som det i London försvårar konsekventa anti-imperialisters och anti-krigsaktivisters verksamhet, på våra arbetsplatser och i arbetarområden. Vi måste hålla fanan högt, som vi gjorde under konflikten i Irland. De bästa elementen bland våra arbetskamrater kommer bara att respektera oss mer om vi gör så. Vår huvudparoll förblir: Alla brittiska och NATO-styrkor ut ur Afghanistan och Mellanöstern nu!

Workers Power, Storbritannien