Asylstafetten 2013 – och vår syn på frågorna

Flyktingmottagning och invandring är två av de frågor som är mest omsvepta av myter och missuppfattningar. Vissa verkar på allvar tro att det formligen strömmar in folk till Sverige och att alla som vill får komma hit, andra lyckas intala sig att åtminstone alla som har tvingats fly från förtryck, krig och hot om avrättning får stanna. En anledning är förstås att Sverige nu har ett riksdagsparti som har som sin huvudgrej att skylla alla problemen på invandringen. Men givetvis fanns problemet långt innan SD kom in i riksdagen. Vi har ju ett system med kapitalistiska nationalstater som är restriktiva med vilka som tillåts stanna. I en tidigare period, med en mindre krisande kapitalism, och en mer vänsterbetonad socialdemokrati utmärkte sig Sverige för att vara förhållandevis generöst. Latinamerikanska flyktingar som kom hit på 70-talet kan exempelvis berätta om hur de fick asyl redan på planet hit, och sedan faktiskt välkomnades här. Nu råder andra tider, en stor del av alla som kommer skickas tillbaka, och många får sitta i åratal på flyktingförläggningar utan att få veta om de ska få stanna – utan medborgerliga rättigheter. Ansvariga politiker – där S, trots att gamla fraser om ”internationell solidaritet” fortfarande används på första maj, och M, trots att deras ungdomsförbund gillar att förespråka fri invandring, i många år har dragit det tyngsta lasset – vill givetvis inte framstå som cyniska, utan bedyrar att apatiska barn inte är sjuka, och att de som utvisas inte riskerar förföljelse, och att krig inte råder i de krigszoner de skickas tillbaka till. Framför allt finns ingen stark och radikal arbetarrörelse som har gjort det till sin uppgift att peka på hur det verkligen ligger till, som förklarar att problemen är ett krisande ekonomiskt system och att en allt större del av samhällets tillgångar kontrolleras av ett fåtal rika – och som drar in såväl infödda som nyanlända i en gemensam klasskamp för revolutionär förändring.

Möte på bibblan i Hallunda

Möte på bibblan i Hallunda

För att uppmärksamma flyktingmottagandets verklighet, och ge de papperslösa flyktingarna en röst, organiserades Asylstafetten 2013, och gick under 34 heroiska dagar från Malmö till Stockholm. En kärntrupp på omkring 30 personer var involverade från början och hela vägen – och vissa av dem gick precis hela de 70 milen. Initiativtagare, ledare och talesmän var de papperslösa ungdomarna själva, som efter åratal fortfarande inte har fått något besked, och som därför fortfarande inte har fått medborgerliga rättigheter. Vissa, som Ahmad Muhammadi, har levt hela sitt liv som papperslös flykting, utan att vara välkommen någonstans. Läs hans berättelse här. I städer längs vägen anordnades möten där de fick berätta om sina historier, och dessutom tillkom flygbladsutdelning, affischering och improviserade torgmöten på vägen.

Själv hakade jag på i Hallunda under stafettens näst sista dag, där ett möte hölls på biblioteket, där vi höra om hur det var att leva som papperslös flykting från Afghanistan och Palestina. Efteråt tågade vi, via flera av stationerna på röda linjen, till Skärholmen, där ett välbesökt torgmöte hölls med tal, dans och artistuppträdanden. Sista etappen gick sedan fredag 16 augusti, från Skärholmen till Medborgarplatsen. Flera som hade deltagit i början kom upp från Skåne för att vara med när stafetten gick i mål. Närmare ett hundratal fanns på plats i Skärholmen på morgonen, och sedan slöt flera upp längs vägen. Vi var kanske 200 när vi kom fram till Medborgarplatsen, där en folksamling redan väntade.

Asylstafetten tågar in i Skärholmen, näst sista dagen

Asylstafetten tågar in i Skärholmen, näst sista dagen

Den höga stämningen i tåget var imponerande – det var trots allt inte någon vanlig demonstration från Slussen till Mariatorget jag deltog i, utan en marschväg från Hallunda till Medborgarplatsen, uppdelat på två dagar. Det var full fart på slagord och sånger större delen av vägen – och då hade vissa av dem gått i 32 dagar innan jag hoppade in. Det är svårt att inte bli impad av de ledande arrangörernas energi.

Upplägget var alltså att det var papperslösa flyktingar själva som ledde tåget, och som delade med sig av sina berättelser. Detta måste man givetvis sympatisera med, och Asylstafetten gjorde en storartad insats för att uppmärksamma frågorna – trots att media var väldigt dåliga på att skriva om saken. Under stafettens sista etapp såg jag exempelvis någonstans vid Aspudden Expressens löpsedel, som istället för att uppmärksamma att en demonstration hade gått i 34 dagar för asylsökandes rättigheter, valde att informera något om en prinsessa och hennes amerikanska snubbe – ännu ett bevis för att vinstmaximerande tidningar tenderar att bli oseriösa. Det är också förståeligt att flyktingar som har väntat i flera år på besked, som har sett sina vänner skickas tillbaka – flera med svepskälet att det inte råder krig eller förtryck i deras ursprungsländer, krig som svenska företag i flera fall tjänar pengar på att sälja vapen till – hyser ett förakt för politiker. Detta – liksom att vissa kretsar som är engagerade i flyktingfrågor vill göra det till en så ”bred” fråga som möjligt – avspeglade sig i en uppmaning att inte dela ut material från politiska organisationer på torgmötena. Gissningsvis är detta en anledning till att den organiserade vänstern i det närmaste var helt frånvarande vad jag kunde se.

En tapper Asylstafett går in i Bredäng

En tapper Asylstafett går in i Bredäng

Hur skapa gemensam kamp för flyktingars rättigheter?

Inte desto mindre behövs det ett tydligt politiskt svar. Jag förnekar givetvis inte att medmänsklighet och omsorg om dem som flyr är viktiga faktorer. Men för att verkligen bemöta SD:s påståenden om invandringens kostnader behövs en alternativ förklaring. Enligt en ny undersökning från Institutet för näringslivsforskning, som tar hänsyn till förmögenheter utomlands äger 1 % av alla svenskar närmare 40 % av alla svenskars förmögenhet. Om man bara räknar förmögenheter i Sverige blir den rikaste procentens andel 20 %. Det är uppenbart att det finns enorma summor att fördela, för att bekosta stora satsningar. Endast ett politiskt svar byggt på klasskamp kan visa hur dessa pengar skulle kunna komma till bättre användning. Ännu viktigare är dock att människor inte bara ger kostnader – det är även de som skapar intäkterna. Under vissa förhållanden kan grupper av människor skapa en nettokostnad – exempelvis om de tvingas bo på en förläggning i åratal utan att kunna jobba, eller om de sedan inte kan hitta något jobb utan blir arbetslösa. Detta beror i så fall på ett irrationellt och krisande ekonomiskt och politiskt system, som det vi har idag. Om vi inte med kraft angriper systemet så kommer vissa att dra slutsatsen att det är flyktingarna som ska angripas och kastas ut. Låt oss därför angripa systemet.

En annan viktig sida av saken är att arbetsköparna vill kunna importera arbetskraft just för att kunna pressa ner lönerna och försämra arbetsförhållandena. Liberaler som är för fri invandring – något de visserligen brukar sluta med innan de når några beslutspositioner – brukar tycka att det är rimligt att de nyanlända får jobba för lägre löner. Kommunister kan givetvis inte acceptera den ståndpunkten – vi kan inte godta att vissa jobbar för sämre löner än andra, vilket dessutom skulle underminera hela arbetarrörelsens styrka.

Vi intog Axelsberg en stund på vägen

Vi intog Axelsberg en stund på vägen

Arbetarmakts position är att öppna gränserna för alla som flyr, vare sig det är från förföljelse och krig, diskriminering, fattigdom, miljökatastrofer eller annan misär – men att integrera alla i en gemensam kamp mot högerpolitik och klassamhälle. Många invänder att detta är svårt, eller rent av omöjligt, och ja, det är självklart ingen enkel sak. Att störta klassamhället, rasism och diskriminering överhuvudtaget är en överväldigande uppgift. Men saken är den, att vi konsekventa internationalister inte kommer att kunna påverka flyktingpolitiken i någon högre grad innan vi även kan påverka klasskampen. Vårt val nu är mellan att välkomna dem som kommer hit, kräva att de genast får medborgerliga rättigheter, samt integreras i arbetarrörelsen – eller att säga till vissa: nej, vi tycker inte att ni kan få komma hit. Vi anser att det första alternativet är vägen till ökad solidaritet och gemensam kamp. Det är också nödvändigt att trycka på att vår alltmer förstockade och passiviserade arbetarrörelse verkligen behöver nytt blod utifrån. En stor del av dem som kommer hit, kommer ju från länder med andra kamptraditioner, som kan bli ett välbehövligt tillskott.

Vi anser därför att för att verkligen ta strid mot den rasistiska flyktingpolitiken, åren av påtvingad osäkerhet och utsatthet som papperslös, deportationerna – och för att bygga ett samhälle som kan välkomna alla som kommer hit, är det nödvändigt med kamp under ett tydligt politiskt svar: en gemensam revolutionär klasskamp mot rasism, högerpolitik och kapitalism.

Efter 34 dagar och 70 mil gick Asylstafetten i mål på Medborgarplatsen, Stockholm

Efter 34 dagar och 70 mil gick Asylstafetten i mål på Medborgarplatsen, Stockholm

Detta innebär inte att kamp inte kan föras på mer begränsade plattformar. Givetvis kan man samarbeta med en liberal i att exempelvis blockera en deportation – även om de liberaler som kan tänka sig att delta i sådant torde vara i en ganska liten minoritet i sitt läger. Likaså hoppas jag på fler Asylstafetter, och hoppar gärna in och stödjer den om den blir av nästa år. Arbetarmakts position förblir dock att en gemensam klasskamp över alla etniska och nationella gränser, män och kvinnor, är nödvändigt för att skapa ett samhälle som verkligen kan välkomna alla som ser sig tvungna att komma hit.

Jens-Hugo Nyberg