Historien bakom Chelsea Mannings 35 år (och resten)

We steal secrets: the story of WikiLeaks (Sverige 2013)

Alla – i en begränsad del av världen, förvisso – har väl hört talas om WikiLeaks vid det här laget, och de flesta har sannolikt hört ganska mycket. Detta innebär förstås inte att de flesta har någon bra samlad bild av vad det hela handlar om. Så praktiskt då att en ny dokumentär förklarar detta. Innan jag hann skriva färdigt artikeln dömdes dessutom en av filmens två huvudpersoner, Chelsea Manning, till 35 års fängelse för att ha avslöjat krigsbrott.

WikiLeaks var främst en webbsida, grundad av den rutinerade hackern Julian Assange, där man kunde lämna hemligstämplade dokument, utan att avsändaren skulle kunna spåras, ens av WikiLeaks. Sedan publicerades informationen. Ett första genombrott kom i samband med krisen på Island, där sajten offentliggjorde information om bankfifflet. Nyheterna på isländsk TV blev – för vad som sägs vara första gången – förbjuden att berätta om uppgifterna. Nyhetsuppläsarna hänvisade istället till WikiLeaks, där informationen fanns. Nästa stora genombrott, det verkligt stora, kom efter historiens största enskilda läcka av hemlig information, om USA:s krigföring i Irak och Afghanistan.

Chelsea Manning
We steal secrets lägger stor uppmärksamhet på dramats andra huvudperson, som på egen hand försåg WikiLeaks med den information som gjorde det världsberömt i stor skala: Chelsea Manning (dokumentären använder Bradley, men hon har nu klargjort att hon ser sig som kvinna och vill kallas Chelsea).

35 år i buren kan man få för att avslöja krigsförbrytelser

35 år i buren kan man få för att avslöja krigsförbrytelser

Manning hamnade i armén av endast en anledning: USA:s sjuka system som gör att man behöver pengar för att kunna plugga vidare (såvida man inte lyckas få något av de fåtaliga stipendier som är ett kärt tema i många amerikanska filmer). Några år i krigsmakten så blir utbildningen betald. USA får folk till sina krig, och dess arbetar- och underklass får en möjlighet till utbildning och bättre jobb. Win-win kan tyckas. Eller ja, en annan möjlighet vore förstås att finansiera utbildningen skattevägen, ge alla möjligheten att gå på universitetet och helt enkelt sluta ha en sjukt stor krigsmakt med närvaro över hela världen, men låt oss inte gå in på det här.

Manning gjorde som så många andra unga amerikaner utan rika föräldrar, och gick in i armén. Efter viss tvekan hos vissa överordnade – hon var uppenbarligen begåvad, men kanske inte den vanliga militära typen – skickades Manning till Irak, som underrättelseanalytiker. Till vad det verkar något av den bästa platsen som fanns där, på en bas nära Bagdad med alla bekvämligheterna, och långt ifrån någon stridszon. Intrycket man får är att soldaterna där hade det ganska bra, utan de olägenheter som krig brukar medföra.

För Manning vad situationen dock lite annorlunda. Som underrättelseanalytiker hade hon tillgång till en enorm mängd hemlig information om militära övergrepp, tortyr, massakrer o.d. Hon behövde inte vara nära några strider personligen, men kunde se allt den amerikanska krigsmakten höll på med. Det blev en allt större börda.

Samtidigt brottades Manning med andra bördor. Det militära var inte alls hennes grej, och hon ifrågasatte allt mer sin könstillhörighet. Därtill kom en allt större känsla av isolering: hon kunde inte diskutera sina personliga problem med sin militära omgivning, och all information om övergreppen var givetvis strängt hemligstämplad. Manning anförtrodde sig åt en okänd person hon började chatta med på nätet. Ett dåligt val skulle det visa sig, då Adrian Lamo, efter att ha ett tag ha fungerat som en vän, istället blev en golare, och förrådde Manning, vilket var det som ledde till gripandet. Det sägs på andra ställen att Manning skröt om sin läcka, men det var uppenbarligen inte fallet. Hon behövde någon att anförtro sig åt, det är inte riktigt samma sak.

Manning kom också allt mer till slutsatsen att allmänheten behövde veta vad som egentligen pågick i Irak och Afghanistan, sparade en enorm mängd hemliga dokument, sådär 700 000 stycken, och gav dem slutligen till WikiLeaks.

WikiLeaks stora genombrott
Riktigt stort namn fick WikiLeaks när de publicerade en av filmerna de fått från Manning, den när en amerikansk attackhelikopter mejar ner en grupp män som står på marken. De kunde förvisso ha ingått i det väpnade motståndet, men för de flesta som ser filmen ser de mera ut just som en grupp personer som står på marken. En av dem hade ett föremål som sägs ha sett ut som ett vapen. Det var en reporter från Reuters, och föremålet var en kamera. En bil som besköts tillhörde en man som skulle köra sina barn till skolan. Det var helt enkelt en massaker på civila, utförd av amerikanska soldater i en helikopter 800 meter från marken. Allmänhetens reaktioner blev starka, WikiLeaks blev ett jättenamn, och Assange blev världskändis. Manning, efter att ha blivit förrådd av golaren Lamo, hamnade i en liten cell på 2,4*2,4 meter. Under en lång tid under tortyrliknandeförhållanden, där hon förhindrades sova, ständigt starkt ljus, påtvingad nakenhet etc. Efter stor press från allmänheten förflyttades Manning till en större cell under mer normala förhållanden. Nu har hon som sagt dömts till 35 års fängelse.

Nästa stora publicering var de krigsdagböcker om Afghanistan, som också fanns i det materialet som Manning hade överlämnat. Den här gången agerade inte WikiLeaks ensamma, utan i samarbete med några av världens största tidningar, som The Guardian, New York Times och Le Temps. Effekten blev massiv. USA:s myndigheter och konservativa etablissemang var dock smarta nog att inte gå till samfällt angrepp mot hela media för att ha publicerat uppgifterna – även om de ju också deltog i publiceringen. Istället blev WikiLeaks det givna målet för svartmålning. Istället för att diskutera uppgifterna blev ett vanligt påstående, från Hillary Clinton och andra, att ”WikiLeaks har blod på sina händer”, då uppgifterna (enligt vad som påstods men aldrig har belagts) ledde till att människor blev dödade. Det är givetvis ironiskt att företrädare för väldens största militärmakt, efter 10 år av blodigt krig i Irak och Afghanistan anklagar andra för att ha blod på sina händer, men låt oss inte fastna vid det. En del rabiata republikaner gick ännu längre och uppmanade Obama att skicka agenter för att avrätta Assange.

Våldtäktsanklagelserna
Historien om Assange och WikiLeaks tog som bekant en oväntad vändning med våldtäktsanklagelserna från två svenska kvinnor. Assange valde att lämna Sverige, där han hade uppehållit sig ett tag, hellre än att bli förhörd i frågan. När han efter en tid i London riskerade att överlämnas till Sverige för förhör valde han istället att söka asyl i Ecuador, och har bott på Ecuadors Londonambassad sen dess.

Det finns flera relevanta frågor i sammanhanget. Assange vill göra gällande att det handlar om en konspiration för att utlämna honom till USA. Hans närmaste anhängare, har helt hakat på det spåret, och flera av dem har gjort grova och avskyvärda personangrepp på de två kvinnorna som står för anklagelserna, bland annat påstås de vara agenter för CIA. En ganska långsökt förklaring kan man tycka – men det har blivit allt uppenbart att det bland WikiLeaks och Assanges mest hängivna fans florerar galna konspirationsteorier. Även en ganska stor del av den brittiska och amerikanska vänstern hävdar tvärsäkert att det hela är uppdiktat för att snärja den uppenbart oskyldige Assange. Dokumentären visade exempelvis Michael Moore torgföra den förklaringen.

Det finns nu saker att invända mot denna förklaring. Chomsky och andra har tagit tillfället i akt att utmåla Sverige som det underdåniga land som springer USA:s ärenden. Och ja, klart det finns en sanning i det – Sverige var trots sin påstådda neutralitet i hög grad involverad med USA:s sida i det kalla kriget, och det går att peka på otaliga fall av underdånighet. Men samma sak kan sägas om ganska många kapitalistiska stater – det bevisar inget om att Sverige skulle vara mer benäget att fånga i och skicka folk till USA:s militärdomstolar än andra länder. Och om så vore fallet, varför greps och kvarhölls inte Assange genast?

En fråga som fortfarande inte har besvarats är: varför vore det svårare för USA att få Assange utlämnad från Storbritannien? Storbritannien har haft mer hemligt samarbete med USA, har mer avtal på frågan, och är den imperialistiska makt som sedan efterkrigstiden har varit minst benägen att sätta sig på tvären mot USA. Varför koka ihop en plan som går via Sverige? Eller hur svårt hade det varit att skicka några verkliga agenter för att kidnappa Assange och föra honom till USA? Han höll sig ju inte direkt gömd eller hade någon effektiv skyddsstyrka.

Sedan återstår frågan hur angelägna USA:s myndigheter faktiskt är att få tag i Assange. De har inte utfärdat några formella efterlysningar eller begäran om utlämning. Det finns också en stor skillnad mellan vad Assange gjorde och vad Manning gjorde. Manning var den som läckte information från militärens hemliga material, det spioner brukar göra. Inte för egen vinning, och inte för att hjälpa någon annan makt, utan för att allmänheten skulle få veta vad som försiggick – men hittills har militären inte verkat anse detta som så speciellt försonande. Assange däremot programmerade en hemsida, med uppmaningen att folk skulle lämna in hemligstämplat material, och publicerade det sedan. Det sistnämnda gjorde han som sagt i samarbete med några av världens största tidningar. Om Assange åtalas för det, så borde rimligtvis ansvarige utgivarna och chefredaktörerna för New York Times och The Guardian åtalas också. Nu vet vi givetvis att myndigheter inte alltid vägleds av vad som är rimligt, och flera ledande konservativa krävde ju att Assange skulle mördas, så man kan förstås inte på något sätt vara säker. Samtidigt har Assange blivit allt mer irrelevant där han sitter på sin ambassad. Man kan givetvis inte utesluta att USA:s myndigheter gärna vill hämnas – men samtidigt känns den uppkomna situationen efter våldtäktsanklagelserna som den mest gynnsamma för den amerikanska militärmakten: WikiLeaks komprometteras allt mer av att Assange och de mer galna av hans anhängare sprider konspirationsteorier om hemliga agenter och att Sverige – med Assanges ord – är ett feministernas Saudiarabien (ja eller hur..).

Just ja, filmen
I början av We steal secrets var jag lite rädd att det skulle bli ett idolporträtt av Assange. På vanligt kändisdokumentärmanér fick man se korta snuttar med andra personer som öste beröm över honom, på det sedvanliga oj nu är kameran på, nu måste jag ta i-sättet. Den bilden balanserades dock, och intrycket man fick av Assange i slutet var ett helt annat. WikiLeaks har ibland beskrivits som ett mer kollektivt arbete, med Assange mera som en i gruppen, som fick bli ansiktet utåt. Dokumentären visar att det i hög grad var Assange själv som låg bakom att WikiLeaks lanserades, men sedan givetvis behövde allt flera medarbetare. I slutet av We steal secrets är det dock en allt mer verklighetsfrämmande Assange vi ser, som på alla sätt försöker bland ihop våldtäktsanklagelserna med amerikanska myndigheters kamp mot WikiLeaks, och som går så långt som till att med sällan skådad, om än omedveten, ironi försöka tvinga dem som jobbade med organisationerna att skriva på ett löfte att inte avslöja hemligheter. Till det inledande smickret om den kompromisslösa kämpen för frihet kom mindre positiva omdömen, som en man som saknar mycket till värderingar, och som, efter att ha levt på tok för mycket genom datorer, har ett ganska abstrakt förhållningssätt till den verkliga världen. En medverkande går så långt som till spekulera i om anledningen till att Assange av allt att döma gärna har sex utan kondom är att han försöker etablera en verklighetskontakt i form av att så sina frön lite här och var – han har tydligen några biologiska barn på olika ställen. Vi behöver inte ge oss in i några spekulationer här. Det är ingen nyhet att Assange mera är en abstrakt liberal – om än ganska konsekvent på sitt sätt – än progressiv, att han trivdes som världsstjärna samt att hans ”försvar” mot våldtäktsanklagelserna Hade kunnat smälta in fint på Flashback. Hans närmaste medarbetare tröttnade också på honom och hoppade till slut av. En av dem fällde omdömet att WikiLeaks blev stort på grund av Assange – och föll ihop på grund av Assange.

Att ha bidragit till att ha spridit kunskap om krigsförbrytelserna och realiteterna kring USA:s krig i Irak och Afghanistan är givetvis något som ska kommas ihåg, och alla progressivt sinnade människor borde motsätta sig alla former av straff för detta. Givetvis kräver vi att Manning frisläpps – med ordentlig ersättning – samt motsätter oss att Assange utlämnas till USA (om de nu skulle begära det). Samtidigt borde anklagelserna om våldtäkt utredas. Det verkar stå ganska klart att Assange är ovillig till detta – och inte bara av rädsla för en utlämning. Hans uttalanden i frågan, och i synnerhet bilden han och flera av hans anhängare försökt måla upp av Sverige som ett feministiskt tyranni som skickar oskyldiga män i fängelse för uppdiktade våldtäkter, har raderat alla mått av personlig sympati jag kände för honom. Men även om han verkar ganska osympatisk som person, är det givetvis nödvändigt att motsätta sig alla tankar på att han ska ställas inför amerikansk militärdomstol.

Sammanfattningsvis är We steal secrets en informativ och ganska balanserad dokumentär. Jag vet inget bättre att rekommendera för den som vill sätta sig in i frågorna.

Alla är väl trötta på att se Assanges nuna vid det här laget, så vi kör självaste golaren istället: Adrian Lamo

Alla är väl trötta på att se Assanges nuna vid det här laget, så vi kör självaste golaren istället: Adrian Lamo

Lite undrar jag dock om anledningen till att Adrian Lamo var med. Han kanske ville vara med i film, han kanske trodde att folk skulle känna förståelse och rent av sympati när han berättade att han ”var tvungen” att tjalla på Manning. En möjlighet, som det är lätt att börja fundera över när man ser honom prata, är att allt inte står rätt till med honom. Jag kan dock inte helt skaka av mig tanken på att han kanske helt enkelt är en jävla golare, och blir inte förvånad om flera kommer till den slutsatsen.

Jens-Hugo Nyberg