Kuppen i Chile 1973 – hur kunde den ha förhindrats?

BattleOfChile

La batalla de Chile: La lucha de un pueblo sin armas
Regi: Patricio Guzmán

Jag tror att de första två talkörsparoller jag lärde mig i min tidiga barndom var ”Pinochet – mördare!” och ”Chile, Chile – solidaritet!”, och kanske började jag hata Pinochet innan jag började hata Hitler (observera: i så fall för jag lärde mig vem Pinochet var tidigare, inte för att jag någon gång har haft en försonlig inställning till Nazitysklands överhuvud). Och det är förstås inte bara hos mig personligen som militärdiktaturen har satt spår. Det fanns andra latinamerikanska diktaturer som kunde tävla med den chilenska i brutalitet, men ingen som hade föregåtts av en vänsterrörelse som väckte sådant hopp, för att sedan krossas. Dessutom skulle ju Pinochets diktatur bli en viktig vägröjare för borgarklassens internationella nyliberala offensiv. Det var således inte utan viss upphetsning jag upptäckte att alla tre delarna av dokumentären The battle of Chile (La battala de Chile), som utkom mellan 1975 och 1979 på sammanlagt över fyra timmar, skulle visas i ett svep på Cinemateket.

Dokumentären tar sin början strax före valet i mars 1973. Vänsterkoalitionen Unidad Populars (Folkfronten) ledare Salvador Allende hade vunnit presidentvalet 1970, men hade ett ganska svagt parlamentariskt stöd. Vänstern, arbetarklassen och de fattig hoppades flytta fram sina positioner, och högern, ledd av det nationella partiet och kristdemokraterna hoppades få minst 60 %, och därefter kräva Allendes avgång. Intervjuerna kunde knappast ha varit tydligare i att visa de båda sidornas klassbaser. Fattiga kvinnor berättade att de tack vare folkfrontsregeringen för första gången hade en ordentlig bostad, eller att de plötsligt hade fått hopp om en värdigare tillvaro. En gammal man med 12 barn förklarade att kampen inte handlade om honom, då hans tid snart var ute, utan om hans barns och barnbarns framtid. Å andra sidan fick vi se överklassen, och den mer välbärgade medelklassen förklara att de försvarade ”frihet” och ”demokrati”, vilket på något sätt klingade väldigt likt ”våra privilegier”. Vissa av dem som intervjuades fullständigt dröp av förakt mot ”marxisterna” och pöbeln som tagit sig ton.

På valnatten förkunnades i en av borgarnas tv-kanaler – media skulle ju hela tiden till övervägande del ligga i högerns och de rikas händer, vilket dock som vanligt inte hindrar dem från att tycka att deras demokratiska rättigheter är hotade – att högern hade gått fram, och att det var ute med Allendes regering. Ett stort firande utbröt på Santiagos gator – mestadels åkte de i schyssta bilar, till skillnad från när arbetarklassen firade, vilket företrädesvis skedde till fots. Men säg den lycka som varar för evigt. Snart kom rapporterna: högern hade inte alls fått tillräckligt stöd för att fälla Allende. Istället hade Unidad Popular gått framåt, till 43,2 %. Valfusk, min herre, valfusk! skrek de demokratiskt upprörda borgarna! Stormtrupperna till borgaryngel gick ut på gatorna och ställde till med bråk och kravaller på ett sätt som borgare alltid blir helt hysteriska över om vänstern och pöbeln gör det. Men ack, inte ens den noggrannaste rösträkning kunde rubba det otroliga faktum att de fattigas representanter hade ökat sitt röstetal. Högern fick inte det parlamentariska underlag de behövde för att återta regeringsmakten. Parlamentarismen är nu som vi vet bara en av strängarna på de härskande klassernas lyra – de har ju flera strängar de spelar dagligen utan att det ens anses som någon kampåtgärd alls, blott helt vanliga affärer. Genast efter att Allende tillträdde hade lyran gått varm, företrädesvis genom ekonomiskt sabotage för att destabilisera en regering som inte ville dansa efter deras pipa.

Den rena demokratismens problem
Inte så få politiska ”tänkare” placerar demokratin i en sfär som står över allt annat. Vi har en demokrati med fast och oföränderliga regler, och inom den kommer vi fram till den förda politiken. Man kanske förlorar ibland, man kanske måste kompromissa – men då är det bara att kavla upp nävarna, slipa argumenten och komma igen i nästa val. Alla har samma möjligheter att göra sig hörda! Sedan finns det visserligen vissa ekonomiska nödvändigheter som inte ens val kan rå på – exempelvis kan man ju inte återinföra förmögenhetsskatten, för då blir det kapitalflykt och då blir vi fattigare. Men för den rättänkande liberalen ska detta inte räknas som en begränsning av våra demokratiska rättigheter. Som marxister har konstaterat är dock detta en helt idealistisk och falsk bild. Vi är inte en nation där alla har samma intresse för demokratins principer och där alla kan komma överens – vi är, hur mycket liberala ledarsidor må förneka detta uppdelade i klasser med helt olika intressen. Ibland, i perioder utan kris, går dessa intressen att nödtorftigt förena. I andra situationer ställs saker allt mer på sin spets, och de oförsonliga motsättningarna blir allt mer uppenbara. Det var en sådan situation Chile allt mer befann sig i.

I den rena demokratins högre sfärer kan man utarbeta de bästa principer. Man kan till exempel diskutera om presidentval med åtföljande speciella befogenheter som kan komma i konflikt med parlamentet är bra eller dåligt. Om man utgår från de då befintliga lagarna hade högern inga legala möjligheter att fälla regeringen, som dock ständigt måste ta hänsyn till överklassens partiers obstruktion. Vissa som uppfattar sig som de mest rättrogna demokraterna skulle säga att all makt ska utgå från det direktvalda parlamentet, som i sin tur utser regeringen – som ständigt står under parlamentets kontroll och kan fällas om det senare så vill. Med den logiken skulle högern ha den ”demokratiska” rätten att bilda regering. I vilket fall som helst skulle vänstern inte, enligt de formella demokratiresonemangen, ha någon rätt att köra över högerpartierna som ju faktiskt hade en majoritet i parlamentet med sina 56 %. För en marxist kan dock inte dessa spekulationer vara avgörande. Situationen i Chile 1973 var: på ena sidan arbetarklassen, bönderna, de fattiga, som kämpade för sina rättigheter och för ett värdigt liv åt sig och sina barn – på den andra överklassen, den mer välbeställda medelklassen, byråkraterna, som ville försvara och helst utöka sina privilegier. Båda sidor blev allt mer beslutsamma, och ett avgörande närmade sig oundvikligen. I ett sådant läge, när frågan revolution eller kontrarevolution pockar på ett svar, kan det demokratiska finliret, eller ens några procentenheter hit eller dit vara det avgörande för en kommunist, eller ens för en realist. Vi vill ha svar på den mest grundläggande demokratiska frågan: ska samhället och styras av och dess frukter tillfalla de arbetande klasserna eller ska makten och härligheten även i fortsättningen ligga hos den lilla överklassen, samt de andra privilegierade skikt som dras till denna, likt flugor till liket av någon som juntan skulle komma att mörda för att bara dumpa någonstans? I det konkreta fallet Chile 1973 var det precis så frågan stod: ska de arbetande ta makten från de rika och den reaktionära officerskåren, eller ska de dränkas i blod och mångårigt förtryck och fattigdom?

Nu säger kanske någon: men så säger kommunister alltid. Men det måste finnas en annan, lugnare, fredligare väg! Det är givetvis en på flera sätt förståelig känsla. Givetvis gillar vi inte våld och blodutgjutelse. Man kan tycka att den dittillsvarande historien talade sitt tydliga språk om med vilka metoder kapitalisterna och deras följeslagare är beredda att försvara sitt system. Men för dem som inte uppfattade det så tydligt borde den faktiska utvecklingen i Chile fram till den blodiga militärkuppen ha förtydligat alla oklarheter.

Kapitalisternas offensiv börjar
Det började som sagt redan innan vi kom in i handlingen i dokumentären, ganska omgående efter att Allende tillträdde. På olika sätt underminerade kapitalisterna med stöd av sina herrar i USA:s härskande klass Chiles ekonomi. Bland annat organiserades en transportstrejk, som en så föga kommunistisk tidning som New York Times senare fick erkänna finansierades direkt av CIA. Transportarbetarna var en föga organiserad yrkesgrupp, som dessutom till stor del ägde sina fordon själva och således ekonomiskt sett hörde till småborgerlighetens lägre skikt. De fick $4 om dagen, vilket väl ofta motsvarade vad de kunde få när de jobbade. Lägg till att de glatt påhejades av arbetsgivarorganisationerna och högern, som även skänkte matpaket till deras fruar. Det är givetvis inte helt förvånande att en omedveten och oorganiserad grupp av de arbetande kunde falla för de locktonerna. Icke desto mindre var det, även om de givetvis faktiskt förtjänade bättre levnadsvillkor – i likhet med de flesta chilenare – en reaktionär strejk, helt underordnad högerns antidemokratiska ränker. En tumregel är: när reaktionärerna och överklassen hejar på en strejk så är den ofta en bricka i deras stinkande spel. En mer medveten minoritet av transportarbetarna vägrade att falla in i reaktionens planer, och andra arbetare organiserade transporter. De angreps gång på gång av borgarklassens yngel och de omedvetna medelklassungdomar som lät sig mobiliseras under deras ledning. Trots alla skada det orsakade på landet ekonomi, lyckades reaktionens transportstrejk inte knäcka arbetarklassens beslutsamhet, och strejken avblåstes. Den skulle återupptas i ett än mer kritiskt läge följande år, hösten 1973.

Som ett led i – eller flera, raka led snarare – i polariseringen började riktiga fascistiska stormtrupper i Patria y libertad (Hemlandet och friheten) organiseras, uniformerade och med armbindlar. En av politikens viktigaste grundregler är som vi vet – eller ja, borde veta – att när, i en situation av tilltagande ekonomisk och politisk kris, öppet fascistiska gatutrupper börjar marschera och med våld angripa vänstern, då måste arbetarklassen göra sig beredd på verkligt försvar. Dessa fascistiska gatutrupper skulle ju inte komma att spela samma roll som i Tyskland 40 år tidigare, men som stormsvalor som förebådade att avgörandet timma nalkades gick de inte att ta miste på.

Det var nu inte bara de öppna fascisterna som var beredda att bruka dödligt våld mot arbetarna. Under en av de imponerande massdemonstrationerna ljöd några skott från kristdemokraternas partihögkvarter, som dödade en och skadade sex arbetare. Ingen ställdes till svars, och partiets representanter var märkbart ovilliga att bli så upprörda. Liksom i Ådalen 1931 – för att ta ett av många, många exempel – anfördes rätten till självförsvar när arbetare mördades. Reaktionen hade tagit ytterligare ett steg mot att låta sin ”demokratiska” mask falla, men arbetarmassorna lät sig inte skrämmas. Begravningståget blev en imponerande uppvisning av hundratusentals arbetare och fattiga som inte hade tänkt låta sig kuvas längre.

Gruvarbetare har i många situationer och i många länder tillhört de mer militanta och kampvilliga, så också i Chile. På våren 1973 utbröt en strejk bland gruvarbetarna i den nationaliserade koppargruvan i El Teniente. Det går inte att förneka att det fanns fog för kraven, exempelvis hade de inte fått de löneökningar de lovats i en situation där deras levnadsförhållanden urholkades av inflationen. Samtidigt såg högern chansen att hetsa mot regeringen och uppmuntra till mera kaos, och började högljutt stödja strejken. Reaktionärer som i vanliga fall hatade allt vad strejker heter började plötsligt värna om gruvarbetarnas villkor. I den situationen började allt fler sluta sig till den minoritet som vägrat strejka, och efter 74 dagar avslutades strejken. Men mister du en står dig tusen åter, resonerade reaktionen, och började gripa efter nya, och kraftfullare slagträn. Det började bli dags för nästa kort ur högerns välförsedda hand: det första försöket till militärkupp.

Så här illa kan det gå om man inte med fast hand tar hand om reaktionen

Så här illa kan det gå om man inte med fast hand tar hand om reaktionen

Den första militärkuppen
Gruvarbetarstrejken blåstes definitivt av 28 juni. Redan nästa dag, 29 juni, gick militären till aktion. Precis som fallet ibland är, exempelvis vid Kornilovs förvirrade marsch mot Petrograd i augusti 1917, var det första försöket ganska ömkligt. Ett regemente med sex stridsvagnar ansatte presidentpalatset, vars vaktstyrka dock inte alls ville veta av något regimskifte. Ett fåtal enheter drog beslutsamt ut för att stödja Allende, och merparten, åtminstone delvis till följd av ett oväntat motstånd, förhöll sig passiva. Att de fascistiska gatustyrkorna stod redo kunde i den situationen inte få någon avgörande betydelse. Nu, kan man tycka, borde det ha funnits anledning att överge de sista illusionerna. Kuppförsöket slogs ner med lätthet, även om minst 22 människor dog, däribland den argentinske kameramannen Leonardo Henrichsen som i och med att han filmade sin mördare dokumenterade sin egen död. Men en del av armén hade försökt störta regeringen. Redan tidigare hade vissa officerare, företrädesvis från marinen, antytt att regeringen inte skulle kunna stödjas så länge till. Lägg till det unghögerns stormtrupper på gatorna, det ständiga sabotaget av ekonomin, att delar av borgarklassens media gick ut och stödde kuppen – samt att kristdemokraterna och nationella partiet, som utgjorde en majoritet i parlamentet, väntade tills kuppen var nedslagen innan de på minsta sätt tog avstånd, och vissa inte ens när de pressades efteråt. Detta samtidigt som deras vredgade anklagelser om att regeringen var olaglig och ett hot mot konstitutionen och friheten hördes allt mer.

Det var nu uppenbart att det var en fråga om liv och död att avväpna kontrarevolutionen. Allende försökte – på legal väg. Att utlysa undantagstillstånd, vilket ger presidenten befogenheter bland annat att avskeda officerare, var ingen ovanlighet. Det hade skett några gånger under åren som närmast föregick Allendes tillträdde. Den här gången blåvägrade dock högern – inte så konstigt, eftersom de hade valt sida. Nu, om inte förr, borde det ha varit uppenbart att högerns partier inte kunde tillåtas lägga käppar i alla hjul som kunde gynna arbetarklassens sak. De hade stoppat reform efter reform, de hade gjort det mycket svårt att uträtta någonting alls den parlamentariska vägen – vilket dock allt mer ledde till att arbetare och bönder tog saken i egna händer. 56 % i valet eller inte – nu stod frågan mellan framåtskridande och blodig kontrarevolution. Nu, om inte förr, var tärningen obönhörligen kastad. Militären började förbereda en kupp, och högern vägrade regeringen möjligheter att skydda sig. Parlamentarisk majoritet eller inte blir ett allt mer metafysiskt begrepp när frågan, vilket här var fallet, kan uttryckas i ett enkelt: vi eller de?

Militärledningen nöjde sig inte ens med att slicka sina ytliga såg och dra sig tillbaka för att i lugn och ro planera sina nästa steg. Provokationerna mot arbetarna lät inte vänta på sig. Enligt en lag som fanns kvar från tiden före Allende hade militären befogenheter att på eget bevåg göra razzior för att leta efter vapen. Allt mer trakasserade arbetare och bönder av militära razzior i ett uppenbart försök att bryta vänsterns moral och självförtroende samt injaga skräck. Men kanske ännu viktigare: att vänja soldaterna vid att sättas in mot sina klassbröder och – systrar.

Arbetarstyre växer fram underifrån
Samtidigt drog en ny omgång av transporstrejken igång, på samma sätt finansierad med amerikanska dollar, framprovocerad av reaktionen – men nu med ännu högre insats. Den nu ännu skörare ekonomin fick ta ytterligare stryk, och hotade att underminera alla chanser till framåtskridande. Det fick dock också en annan, från borgarklassen sett oönskad effekt. Arbetare och bönder började allt mera organisera sig underifrån. Detta var något de hade gjort under hela Allenderegeringens tid. Under den första transportstrejken började de organisera transporter, när grosshandlare och affärsinnehavare började hamstra mat eller bara sälja dyrt på svarta marknaden började organisationer i bostadsområdena bildas för att leta upp och konfiskera gömda matlager, som sedan distribuerades. När fabriker stängdes, övergavs eller kördes i botten, tog arbetarna över driften, och när de internationella bolagen, anförda av USA, vägrade sälja reservdelar, började dessa produceras. En majoritet av ingenjörerna följde högerns ledning, men en minoritet gick med arbetarna, och tillsammans lyckades de i allt större skala organisera produktionen. Jordbruk som låg i träda, missköttes eller som behandlade jordbruksarbetarna och bönderna särskilt illa ockuperades, och allt närmare band knöts mellan arbetare och bönder. Embryot till en demokratisk planerad ekonomi, som spände över industri- och gruvproduktion, jordbruk, transport och distribution började växa fram. Detta ställde till vissa bekymmer för både högern och regeringen. Högern med sin parlamentariska majoritet kunde ju obstruera varje lagförslag – men utan kontroll över polisen hade de inga legala maktmedel att hindra arbetarnas organisering underifrån. De kunde hetsa i hysteriska tirader om hot mot privategendom och därmed friheten, och de kunde låta sina och överklassens söner – men detta räckte inte på långa vägar till för att slå ner arbetarna och bönderna. Det de åstadkom var dock att kratta manegen för ett nytt militärt ingripande.

Arbetarnas och böndernas spontana mobilisering, och övertagande av fabriker och jordegendomar, och organisering av produktion och distribution är givetvis ett faktum av allra största vikt. Det var där framför allt som löftet om ett rättvisare, friare och mer demokratiskt samhälle, som organiserades efter folkets behov i första hand fanns. Dock är det nödvändigt att inte helt stirra sig blind på detta, som så många med olika illusioner inom vänstern ibland gör. Hur väl man organiserar underifrån och hur väl man självförvaltar kommer dock allt att tillintetgöras om man inte kan försvara sig mot kontrarevolutionen. Vad tjänar det till, som Marx skrev 1848, att anta den bästa tänkbara dagordningen, när fienden sätter bajonetter på dagordningen. Detta var den verkliga kärnfrågan. Hur skulle revolutionen försvaras?

Behovet av vapen
Det saknades inte alls kampvilja från de breda massorna. Detta visades tydligt i de imponerande jättedemonstrationerna som tågade på Santiagos gator. I den formidabla skatt av fantastiska talkörer som skreks, och som jag tvivlar på att jag har sett motsvarigheten till på film förut – och vilket fick mig att mer än någonsin önska att jag behärskade spanska – fanns det många om beväpning. När arbetare och bönder intervjuades i detta skede var det kanske vanligaste temat: vi behöver vapen för att försvara oss.

Om man idag frågar en reformist med självaktning om saken fnyser han troligtvis, eller förklarar att man är en hopplös revolutionsromantiker eller rent av en galen extremist om man pratar om arbetarbeväpning. I normala, lugna perioder står det helt enkelt inte på dagordningen, och man får nöja dig med att diskutera saken i exempelvis historiska artiklar. Även idag finns det dock exempel på arbetarbeväpningens brännande nödvändighet, om än inte i Sverige. I Grekland går krisens vågor djupa, nynazisterna i Ny Gryning har blivit en masskraft och ett direkt hot mot allt som är progressivt – och nazisterna utgör en skrämmande stor del av poliskåren, som därför inte så förvånande allt mer är ett hot mot varje organisering. När Halivourgiafabriken i Aten hade varit ockuperad tillräckligt länge – om de rika får säga sitt, åtminstone, tog polisen tillbaka den i en massiv mobilisering, samtidigt som de knappt allt intresserar sig för brott som drabbar vanliga människor. Dessa hänvisas faktiskt inte sällan till Ny Gryning – av polisen! Grekiska arbetare i strejk har därför allt mer börjat organisera försvarsstyrkor.

I Chile 1973 hade situationen gått längre än den har i dagens Grekland – därav den vitt spridda insikten att vapen behövdes. Detta är också anledningen till att revolutionära marxister måste propagera för frågan. Vi vet att det inte är aktuellt för dagen i Sverige – men de historiska lärdomarna måste förklaras för dem som verkligen är intresserade av grundläggande samhällsförändringar. När klasskampen når allt högre nivåer, när kapitalisterna blir allt räddare för att förlora sin egendom – och när högern allt mer i falsett börjar skriva om hot mot frihet och demokrati, med vilket ofta menas precis de rikas egendom – då kommer polis och militär att allt mer bli ett hot mot oss. Det är ju inte så att exempel inte finns här heller. I Göteborg under EU-toppmötet juni 2001 var det exempelvis ganska långt ifrån en revolutionär situation. Icke desto mindre såg vi massivt övervåld från polisen – som vid varje tillfälle var de som började bruka våld – skarpa skott som var ytterst nära att döda en demonstrant, samt en hysterisk och lögnaktig kampanj i media vars hets banade vägen för politiska domar, långt hårdare än liknande åtalspunkter hade fått tidigare. I Chile 1973 stod mycket mera på spel.

Det ska sägas att det inte är lätt att organisera väpnat försvar. Fascistbanden, den reaktionära ungdomen och rent av polisen är det möjligt att försvara sig mot framgångsrikt, och det är viktigt nog, och kan ge en tidsfrist. Organisering underifrån, oavsett hur heroisk och klassmedveten, kommer dock inte att räcka mot en välorganiserad och dito beväpnad armé. Så länge den är intakt vill säga. Men arméer består mestadels av vanliga arbetare, bönder, studenter. Dessa har inget klassintresse av att slå ner de arbetande klasserna. Att det är en värnpliktsarmé är givetvis inte heller någon garanti för att den inte kan tjäna den härskande klassens intressen. Den militära disciplinen och den reaktionära propagandan de matats med kommer då att stå mot klassintresse och solidaritet med de kämpande. Att nå in till och att organisera sig inom de väpnade styrkorna blir därför en ödesfråga för arbetarklassen och den revolutionära vänstern. Det blir en konkret fråga som bara kan lösas i handling vilken sida som kommer att vinna. Ju längre arbetarna håller ut, ju mer de visar sin vilja att kämpa – till exempel genom att försvara sig mot fascister och poliser – desto större är chansen att soldater ska förmås att bryta med sina order och ställa sig på revolutionens sida.

Folkfronten i Chile hade dock flera kort på hand. De hade regeringsmakten, vilket var eller kunde ha varit ett kraftfullt vapen i att framställa kuppmakarna som den illegitima sammansvärjning de var. Och inte minst hade regeringen faktiskt stöd inom en minoritet av officerskåren, främst de officerare som beslutsamt hade motsatt sig kuppen 29 juni. Ett massivt stöd från de arbetande klasserna, som gång på gång visat sig villiga att kämpa mot provokationer, ekonomiskt sabotage, fascister och, ibland, polisattacker, till stor del medvetna om behovet av vapen och villiga att bära dem – och inte minst stöd inom delar av armén fanns en position att slå mot reaktionen innan den slog till först. En sak fattades dock – en medvetenhet om vad som måste göras och beslutsamheten att genomföra det.

En revolutionär strategi skulle givetvis, under vissa situationer, kunna bygga på en parlamentarisk position. En parlamentarisk majoritet skulle ju ha underminerat högerns anspråk på legitimitet ytterligare – vilket inte alls är samma sak som att det skulle ha räckt – men i det rådande läget saknades en sådan. Ett nytt val skulle hypotetiskt kunna ge en majoritet, men det förefaller ganska osannolikt att folkfronten skulle ha gått så mycket framåt. Och viktigare är att högern inte tänkte vänta på det. Viktigast av allt är att Allende helt saknade insikt om vad som måste göras, och istället försökte sig på den ena kompromissen efter den andra för att blidka åtminstone de ”mer progressiva” delarna av högern – samt att det inte fanns någon alternativ revolutionär ledning. Kommunistpartiet hade ju revolution och proletariatets diktatur och de obligatoriska formella punkterna i sitt program, men deras ingrodda stalinistiska tradition hade för länge sedan vant dem av vid att kunna formulera ett verkligt, konkret revolutionärt program, i handling såväl som ord. Socialistpartiet var radikalare, men också dess stora vänsterflygel -som kunde diskutera i termer av revolution, avskaffa den borgerliga staten och arbetarklassens maktövertagande – saknade programmet och medvetenheten för att kämpa om ledningen för rörelsen med Allende. Detta hade dessutom skapat ytterligare problem, då den parlamentariska positionen till stor del var hans personliga. En radikalare linje intogs av Revolutionära vänsterrörelsen, MIR, som stod utanför folkfronten. Jag tänker inte gå in på en närmare analys av de olika gruppernas program och praktik – något som inte heller framgick speciellt väl i dokumentären. Detta ska heller inte förstås som att kommunistpartiets medlemmar saknade kampvilja och mod, utan det är en politisk fråga. Faktumet kvarstår dock att det saknades en revolutionär ledning som insåg vad som måste göras och hade beslutsamheten att göra det. Detta innebar att ledaren för massrörelsen var, ända fram till slutet, Allende, som förgäves grep efter en flyende kompromiss som inte kunde ha fungerat.

Det var ju verkligen inte så att kuppen 11 september kom som en blixt från en klar himmel – eller några plötsligt uppdykande jumbojets som samma datum åratal senare. Snarare marscherade högern och reaktionen stadigt framåt, som hade de skanderat: vi ska störta er, vi ska störta er – först knappt märkbart, men ju närmare september 1973 kom, desto högre blev de.

Det var inte nog med att ett misslyckat försök till militärkupp alltså hade gjorts i juni – som högern var märkbart ovillig att ta avstånd ifrån, varpå de vägrade låta Allende avskeda de mest reaktionära och opålitliga officerarna. Inte heller nöjde de sig med att genom en stor mängd razzior trakassera arbetare och bönder samt träna sina soldater i repression. Allendes betrodde inom den högre ledningen för flottan, Arturo Araya, mördades, och efter påtryckningar från tongivande delar av officerskåren, och inte minst deras fruar, förmåddes de mest Allendetrogna officerarna avgå. Dessutom avslöjade några matroser att någon form av kupp planerades – men dessa fängslades och torterades av flottan, utan att passera det legala rättssystemet. Det kan inte vara en enkel sak att göra kuppförberedelser mer uppenbara.

Vad borde ha gjorts?
Så, vad borde ha gjorts? Det är uppenbart att något borde ha gjorts – att vänta, försöka kompromissa, försöka blidka högern kunde bara leda rakt till undergången, vilket det ju gjorde. Om borgarklassen skulle ha kunnat blidkas skulle det ha varit nödvändigt att helt ge upp och ge tillbaka regeringsmakten till högern. Problemet med den lösningen – förutom då att det vore en total kapitulation och ett erkännande att de rika nog måste behålla sin makt ändå! – är att de arbetare och bönder som mobiliserats till kamp och vars förhoppning om ett bättre, mer värdigt liv hade väckts och växt sig allt starkare, knappast skulle ha godtagit detta. Med en beslutsam offensiv från dem kanske det ändå inte hade varit för sent, men i avsaknad av en verkligt beslutsam ledning som hade arbetarmassornas förtroende, skulle förlusten av regeringsmakten oundvikligen ha varit demoraliserande, åtminstone inledningsvis. Och tiden hade varit knapp. Kämpa eller ge sig, där var alternativen. Men som sagt, utan en ordentlig åderlåtning skulle knappast arbetarna ha gett dig så lätt. I alla händelser fortsatte ju Allende att leda rörelsen mot en kompromiss som inte gick att få ändå till det bittra slutet.

De huvudsakliga elementen i vad som borde ha gjorts står klart. Det var nödvändigt att avväpna reaktionen och högern, och beväpna och organisera de revolutionära styrkorna. Mera konkret var det nödvändigt att beröva högern dess parlamentariska bas – antingen genom att stänga parlamentet helt, vilket allt fler arbetare högljutt krävde, och organisera makten genom arbetarnas och böndernas demokratiska råd, sammanslutna i nationell skala, eller, som ett första steg, bara slänga ut högerns representanter och förklara den återstående församlingen för den revolutionära folkförsamlingen, som genast kunde ha utökats representanter för arbetarnas och böndernas organisationer. Arbetarna hade genast behövt vapen, och organisering och vapenträning av erfarna kamrater och sympatiska officerare. Kapitalisternas ekonomiska makt skulle ha lamslagits av att deras fabriker, lager, transportmedel och, inte minst banker hade konfiskerats och övertagits av arbetarna. De reaktionära tidningarna, tv- och radiokanalerna, som ägdes av ett fåtal och försvarade dessas intressen, hade behövt konfiskeras.

Men, och det är inget litet men – det hade varit ett säkert recept på nederlag att ta i tu med dessa nödvändiga uppgifter utan att samtidigt ta tag i problemet med kontrarevolutionens spjutspets, de väpnade styrkorna. Hur den exakta planen hade sett ut går inte att säga utan mer konkret kunskap. På ett tidigt stadium – kanske allra först, eller åtminstone samtidigt som de första åtgärderna – måste de officerare som bedömdes som den största faran, den troliga ledningen för den kommande attacken, avsättas och gripas. Detta skulle ha varit en uppgift för i första hand de ännu lojala förbanden – även om det måste sägas var osäkert hur lojala de hade varit om de inte bara hade försvarat regeringen mot angrepp, utan slagit till först. Ett revolutionärt parti skulle givetvis ha haft celler inom armén, och därmed i så hög grad som möjligt koll inte bara på var officerare stod, utan på var det fanns soldater som snabbt skulle kunna förmås att bryta med och gripa – eller, let’s face it, kanske skjuta – sina överordnade, om dessa gav order att mörda arbetare. Samtidigt skulle massiva mobiliseringar av arbetare och bönder genomföras. Det mest gynnsamma hade sannolikt varit att i samband med en planerad massdemonstration slå till. En plan för en snabb beväpning av pålitliga och kampvilliga arbetare skulle ha förberetts – och inte minst skulle en massiv agitation – påbörjad tidigare – ha riktats mot de meniga soldaterna för att få dem att ställa sig på revolutionens sida. På basis om närmare information om stämningarna, vilka officerare som skulle kunna gå att använda, hur vapen skulle distribueras etc., skulle en konkret plan ha kunnat göras upp. Detta hade dock krävt en revolutionär, kampvillig ledning som kunde ha gått i spetsen distribuerat styrkorna och tjänat som en generalstab. I situationer när alternativen står mellan revolution och blodig kontrarevolution är det ingen filosofisk fråga om att man ska klara sig utan ledare. Ett uppror och ett inbördeskrig kräver en fast organisering och tydliga mål. Dessutom, som erfarenheterna gång på gång visar, är alternativet inte en välorganiserad revolutionär ledning, utan att icke-revolutionära krafter behåller den.

Detta skedde inte, och alla förhoppningar om en fredlig och stegvis väg till ett bättre liv för alla arbetande genom att de tog över den direkta skötseln av samhället dränktes brutalt i tusentals döda, tiotusentals fängslade och torterade, hundratusentals flyktingar, samt 17 års militärdiktatur, vars spår ännu lever kvar. En arbetare som intervjuades i filmen förklarade att inbördeskriget var oundvikligt. Man kan sörja detta faktum, men han hade rätt – i situationen i Chile 1973 var ett inbördeskrig i någon form oundvikligt. Tragiken ligger i att det bara var den ena sidan som var väl förberedda på detta.

Men ja, åter till filmen, The battle of Chile. Min skiss till handlingsprogram finns inte i dokumentären, däremot har jag ger den en otrolig insikt i förhållandena i Chile fram till kuppen. Det är ett fantastiskt dokument, utan tvekan en av de viktigaste politiska dokumentärer som har gjorts. Ännu mer imponerande är att regissören Patricio Guzman och hans fyra medhjälpare nästan helst saknade erfarenhet och kunnande, och hade mycket blygsam utrustning – och ändå gjorde de den här! Som kronan på verket kom ju kuppen, varpå de tvingades smuggla ut filmen med fara för sina liv. Jag tvekar därför inte ett ögonblick när jag utser The battle of Chile till filmhistoriens med tanke på förutsättningarna mest imponerande prestation. Du måste helt enkelt se den.

Jens-Hugo Nyberg