Din guide till Stockholms Filmfestival 2013

Det är åter dags för filmfestival. Vår korrespondent Jens-Hugo Nyberg ger dig förhandstipsen.

Festivalen börjar på onsdag 6 november, men jag har hängt på pressvisningarna, och kan därför tipsa i förväg. Jag har noterat de flesta inte går på så många pressvisningar. Det är ett fåtal som man nästan alltid ser, men de kändare namnen bland filmkritiker tenderar att bara dyka upp några gånger. Så när du ser en större tidning skriva om några ett litet ”urval” av filmerna inför festivalen kan det mycket väl betyda: de pressvisningarna hen orkade gå på. Själv sluter jag mig givetvis till den lilla skaran av mer seriösa – mitt mål var att gå på samtliga pressvisningarna inför festivalen. Nu fick jag dock ställa upp som flyttchaffis en dag, så där missade jag några – men i övrigt höll jag fanan högt. Anyway: programtidningen finns att hämta lite varstans, biljetter kan köpas på hemsidan, på Kulturhuset, eller – när festivalen har börjat – på någon av festivalbiograferna.

A Texas love story, som den heter på svenska. Se den.

A Texas love story, som den heter på svenska. Se den.

A Texas love story

(USA, regi David Lowery)

Eller Ain’t them bodies saints som den egentligen heter, A Texas love story är den lite mer lättsmälta titel den fick i Sverige. Men låt oss inte haka upp oss på titeln – liksom Julia konstaterade att det inte var rosens namn som gav den dess doft är filmen alldeles utmärkt, vad den än kallas. Långfilmsdebut av regissören David Lowery dessutom, mycket imponerande. Rooney Mara spelar en ung kvinna som hänger med sin pojkvän (Casey Affleck) och bror (två olika personer alltså) på brottsliga upptåg. I filmens början berättar hon att hon är gravid. Rånet de sedan utför går dock inte som det var tänkt, utan de jagas av polisen. Under en skottstrid dödas brodern, och kvinnan skjuter en polis, som dock överlever. Hennes snubbe tar på sig skottet, hon går fri och han hamnar i fängelse på lång tid. Det enda som driver honom är att förenas med henne och med dottern. Till slut, efter åtskilliga år, rymmer han. Väldigt bra och effektivt berättad film, med idel bra skådespelarinsatser. Bäst är nog scenerna med modern och den lilla dottern. Att få oerfarna skådisar, och framför allt barn att spela bra är det verkliga mästerprovet i personregi, och det klarar debutanten Lowery galant. Kan nog vara en av årets bästa, så klart du ska se den.

Will you still love me tomorrow

(Taiwan, regi Arvin Chen)

Man på närmare 40 jobbar som optiker, och befordras till chef, när den gamle drar sig tillbaka. Allt frid och fröjd kan tyckas. Han fru vill dock ha ett barn till, vilket kommer lite i konflikt med att mannen får allt svårare att hålla sin homosexuella läggning, som han hade tänkt begrava i och med giftermålet, bortträngd. Hans lillasyrra passar också på att ha relationsproblem. Väldigt bra faktiskt. Och inte för att vara den som läser in budskap överallt, men jag tror inte att det är långsökt att påstå ett tema är att acceptera den man är – och att det inte är för sent att börja om bara för att man snart fyller 40.

Sacro GRA

(Italien, regi Gianfranco)

Det är den första dokumentären som vunnit Guldlejonet i Venedig. En väldigt okonventionell dokumentär dessutom. Regissören filmade människor i närheten av Grande Raccordo Anulare, den stora motorvägen som bildar en ringled runt Rom – två år höll han på, sen klippte han ner det till en film. Ingen handling alltså, bara människor i olika situationer. Fascinerande. Mest intressant är nog snubben som letade skadeinsekter i träden och funderade på sätt att döda dem. Men om man är intresserad av udda karaktärer är den här absolut ett måste.

Ilo Ilo

(Singapore, regi Anthony Chen)

En medelklassfamilj anlitar en hushållerska från Filippinerna. Hushållerskan, Teresa, som har lämnat sin lilla son hos sin syster för att hon verkligen behöver pengarna, har till en början stora problem med sonen i familjen – han beter sig som en jobbig och elak snorunge mot henne. Men allt eftersom börjar han tycka allt bättre om henne. Mamma blir sotis. Dessutom börjar familjen få problem med ekonomin. Också väldigt sevärd.

The Selfish giant

(Storbritannien, regi Clio Barnard).

Brittisk arbetarklasskildring, med den sedvanliga misären (tack så mycket Thatcher och ni andra). Två pojkar blir avstängda från skolan (trots att det förstås borde ha varit mobbarna, om några, som slängdes ut) och börjar samla metall – däribland stjäla koppartråd e.d. – åt en skrothandlare. Bra och gripande – även om man någonstans kan känna att regissören kanske ibland ansträngde sig lite väl för att få till den rätta brittiska arbetarklassmisären.

The necessary death of Charlie Countryman

(USA, regi Fredrik Bond)

Charlie, vars mor just har dött, åker till Bukarest, på hennes postuma uppmaning (eller så hände just det i hans huvud). På flygplanet träffar han en man som också dör, och som också talar till honom efter sin död, även om den här avlidne konversatören vill att han ska framföra en hälsning till dottern (jag håller öppet för att även detta hände i Charlies huvud, men för honom var det verkligt). Givetvis träffar han dottern, och blir omedelbart betagen. Tyvärr är hon – eller har varit, åsikterna går isär – gift med den så ofta uppdykande Mads Mikkelsen, som här spelar en brutal gangster. Charlie är romantiskt lagd, och har bristande självbevarelsedrift, så problem uppstår. Tur i oturen är att Charlies ansikte visar sig tåla mycket stryk. Filmen är bra gjord, den är underhållande, och skurkarna är obehagliga. Ingen av de omistliga filmerna, men absolut sevärd.

Luton

(Grekland, regi Michalis Konstantatos).

Mera omistlig är denna. Till en början mycket fragmentarisk. Man ser några personer – en medelålders affärsinnehavarsnubbe, en kvinnlig advokat i 30-årsåldern och en manlig gymnasieelev – i olika situationer. Allt är väldigt välspelat, men man vet till en början inte hur saker hänger ihop och vad de har för relation. Det dröjer till det både överraskande och chockerande slutet – en tydlig kommentar till vad som händer i Grekland – innan man riktigt vet. En av årets bästa vågar jag mig på att säga. Klart du ska se den.

Jimi: All is by my side

(UK/Ireland/USA, regi John Ridley)

Det har ju kommit en del filmer om musiker på senare år. Nu var det dags för en av de stora legenderna: Jimi Hendrix. Filmen börjar 1966, när Jimi var gitarrist åt Curtis Knight, utan att väcka någon stor uppmärksamhet. Förutom hos Linda Keith, då mest känd för att vara Keith Richards flickvän. Hon uppmuntrar Jimi att börja göra sin egen grej, och även börja sjunga, samt försöker få alla hon känner att komma och kolla. Ingen blir dock lika impad som hon. En kväll springer hon på Chas Chandler, basist i The Animals, som råkar berätta att han tänker lägga spelandet på hyllan, och slå sig på att bli manager. Dock har han ingen artist. Passar bra, inflikar Linda, för jag har artisten. Till skillnad från de andra snubbarna hon lyckades få dit, de med mera position än musikkunnande, blir Chas golvad på stört. Och resten är musikhistoria – på ett sätt som får mycket annan musikhistoria att likna låten som låg bland Youtubes mest sedda en helg. Chas tar med Jimi till London, och fixar ihop ett band. Inte för att spoila, men basisten heter Noel Redding och trummisen Mitch Mitchell, och de kallar bandet för the Jimi Hendrix Experience. Filmen sträcker sig ett år, till strax innan att han ska spela på Monterey Pop Festival, vilket blev hans verkligt stora genombrott. F.ö. blev det även Janis Joplins stora genombrott. Alltså Woodstock får ursäkta, det var asmycket folk och värsta stora grejen – men på Monterey fick två av musikhistoriens största legender sina stora genombrott. Ingen festival ever har kunnat bräcka det.

Jimi spelas av André Benjamin, som förutom att han är väldigt lik och kan agera även kan sjunga typ som Hendrix. De fick inte tillåtelse att använda någon musik från Hendrix, men det är ju dessutom lite inne att sjunga själv i filmer om musiker. Gitarren slapp André spela själv, även om han fick vara så god och se ut som han gjorde det. Namnet på gitarristen stod i eftertexterna, men lyckas inte hitta det nu på nätet. IMDB har en lång rad namn på folk som deltog – på elektriker, garderobsassisten och många andra – men inte på den som hade ansvar för att gitarrspelandet skulle låta som Jimi Hendrix? Om inte det är störda prioriteringar så vet jag inte vad. Gitarren hanterades hur som helst med bravur och guldstjärna i kanten får jag tillägga. Filmen är riktigt bra i övrigt också. Det är inget idolporträtt, utan visar hans mindre trevliga sidor – som när han misshandlade sin flickvän när de var ute. Flickvännen själv, Kathy Etchingham har dock kritiserat filmen för att avvika för mycket från verkligheten, se artikeln här.

12 years a slave

(USA, regi Steve McQueen)

Baseras på Solomon Northrups självbiografi, om hur han som fri och respekterad medborgare i New York kidnappas och görs till slav i södern. En engagerande och relevant historia således, och ger en inblick i slaveriet i USA:s sydstater i mitten av 1800-talet. Väldigt konventionellt berättad och amerikansk dock. Kan inte bli annat än en publiksuccé som får många ögon att tåras, och kandidat till flera Oscarsstatyetter, och du bör ju också se den. Det är dock inte utan att man längtar lite efter Django Unchained när man ser asen till slavdrivare. Kan vi få en påkostad storfilm om ett slavuppror nästa gång? En film om Harriet Tubman kanske?

Eastern boys

(Frankrike regi Robin Campillo)

Medelålders snubbe med uppenbarligen välbetalt jobb bestämmer träff med yngre kille för sexköp. Dock dyker killens polare, liksom honom från Östeuropa, upp och länsar lägenheten istället. Killen kommer dock tillbaka, ensam, och en relation mot kontant betalning påbörjas. Bossen för gänget är dock lite störd, sådant kan ju ställa till problem. Dramatik uppstår på flera sätt.

Sex, drugs and taxation

(Danmark, regi Christoffer Boe)

Om jag hade hållit reda på vad det stod om alla filmerna i förväg hade det här inte kommit som en överraskning, men efter en liten stund insåg jag att det handlade om Simon Spies – som jag minns från hans sista år på 80-talet som en sjukt rik snubbe, boss på Spiesresor och med en mycket yngre fru. Betydligt längre in i filmen insåg jag att hans gamle vän, advokat och samarbetspartner var Mogens Glistrup, den danska populistrasismens fader (det framgår annars lite av originaltiteln Spies&Glistrup – Sex, drugs and taxation är den lite coolare, om än innehållslösare, titeln den fick här). Filmen tar sin början 1965. Spies har en resebyrå, men tack vare att Mogens hittar kryphål i kontrakt – samt genom lite oschyssta påtryckningar – kan hans företag ta över ett flygbolag. Han satsar på därmed på att inrikta sig på vanliga arbetare som för första gången börjar få råd med charterresor, och börjar göra grova pengar. Spies ställer medvetet till skandaler – som att ha sex med en grupp prostituerade och bland dem välja sin ”flickvän” för den närmaste veckan inför skvallerpressens kameror – för att få publicitet och skapa en uppfattning om att fest och sex finns lätt tillgängliga på hans resor. Överhuvudtaget är sprit, droger, prostituerade och andra sätt att utnyttja kvinnor något som uppenbarligen låg Simon Spies varmt om hjärtat. Ytterligare pengar kan sedan håvas in på att Mogens kommer på sätt att formellt stycka upp företaget i delar, där vissa går med förlust, för att därigenom helt komma undan skatter. Mogens är dock inte nöjd. Han vill inte bara komma undan skatter för egen och företagets del – han hyser ett kliniskt hat mot myndigheter och skatter och vill helt avskaffa dem, och ser sig som en frihetskämpe i klass med dem som kämpade mot naziockupationen (man ska givetvis inte reducera politiska motståndare till mentala åkommor – men någon störning lär han ha haft). Han ställer upp i tv och talar och, och skryter om att han inte betalar någon skatt. Nu får myndigheterna upp ögonen på honom och Spiesresor. Simon Spies var dock inte så intresserad av att ta den striden som Mogens propsar på – han tänker som en kapitalist, och inte som en tokliberal idealist. Han samarbetar med myndigheterna, betalar in sin skatteskuld samt går med på att allt skylls på Mogens. Lite fult kan tyckas, men logiskt för en driven affärsman – ur hans perspektiv var Mogens utspel dessutom rent idiotiskt. Mogens Glistrup får senare hamna i fängelse, Simon Spies slipper. Innan han får skaka galler gör dock Mogens det som gör att historien bli ett intressant historiskt och politiskt dokument – han bildar Fremskridtspartiet, som Danskt Folkeparti senare skulle bildas ur. Till en början är plattformen bara några korta krav som att ta borta alla skatter och ersätta försvaret med en telefonsvarare som säger Vi ger oss på! ryska. ”Partiet” gör succé och Mogens blir invald i parlamentet. Senare börjar Mogens Glistrup även att hetsa mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. Det får vi inte se i filmen, men vi får läsa om det i eftertexterna. De reaktionära implikationerna om hans idiotiska syn på vad som är frihet stod klart sen tidigare, det borde inte ha kommit som någon överraskning att han tog rasismen till sig. Intressant inte minst för att den belyser början för den danska populistrasismens genombrott. Man kan undra om han som spelar Simon Spies inte tar i lite väl mycket när han ska gestalta den excentriska miljardärgubben – eller så var han verkligen sådär jobbig. Säkerligen fanns det ingen brist på snubbar som tyckte att Simon Spies var ”skön”. Mogens Glistrups familj är visst missnöjd med hur han framställs (han dog 2008). Men de har knappast så mycket anledning att gnälla. Jag är inte insatt i alla turer – och filmen gör inga anspråk på att i alla avseenden spegla verkligheten – men Mogens framställs ändå som ganska charmig och älskvärd, och hans rasism skymtar inte förrän i eftertexterna.

Tolv

(Sverige, regi Johanna Paulsdotter).

Den hittills enda kortfilmen. Handlar om två 12-åriga tjejer, bästa kompisar, på badhuset med skolan, om att få mens, utvecklas, konflikt om en kille, och en vänskap som sätts ifråga. Riktigt bra

Escape from tomorrow

(USA, regi Randy Moore)

En familj med två barn är på semester i Florida, och avslutar med ett besök på Disney worlds – där de filmade helt utan tillstånd. Börjar ganska normalt, även om familjefadern verkar ha vissa problem med verklighetsuppfattningen. Det hela blir allt konstigare, och efter flera turer (bokstavligen, på Disney world, men också dramaturgiskt) lämnas man med intrycket att Disney world är ett väldigt skumt ställe. Disney, som brukar vara väldigt snabba på att stämma folk som de anser trampar in på deras varumärke – Arne Anka är ett av en lång rad exempel – men här har de inte agerat. De kanske inte vill ge filmen uppmärksamhet, vad vet jag? Filmen blir allt bättre ju längre den håller på, riktigt bra mot det ganska störda slutet.

Last stop Fruitvale station

(USA, regi Ryan Coogler)

Verklighetsbaserad historia om när Oscar Grant blev skjuten av snuten i Oakland, Kalifornien under de allra första timmarna 2009. Bra rakt igenom – och slutet blir väldigt gripande. Speciellt relevant för att den handlar om ett riktigt fall av rasistiskt snutvåld. Vann priset för bästa film på Sundance nyligen. En av årets starkaste filmer.

Bluebird

(USA, regi Lance Edmans)

Skolbusschauffören Lesley missar en kall dag att kolla så att bussen är tom när hon slutar. En pojke blir kvar, och nästa morgon är han så kraftigt nedkyld att han svävar mellan liv och död. Lesleys och hennes familjs tillvaro skakas om ordentligt. Det blir inte bättre när något kräk till advokat börjar försöka övertala pojkens mamma att stämma Lesley – förutom att hon behöver pengar till sjukhusräkningen har hon egna skuldkänslor, då hon glömde att hämta sonen, som vanligtvis bor hos mormor, den dagen. Det visar sig att tragedier inte blir bättre av ett stört system där man kan få enorma sjukhusräkningar som man inte har rådat betala, och där man kan bli stämd på sjuka belopp. Men en väldigt bra och gripande film. Ytterligare en regidebutant dessutom. Det faktum att det görs en massa ointressanta och undermåliga filmer bör inte få skymma det faktum att flödet av nya talanger fortsätter utan att sina.

Sammanfattningsvis, då:

Omistliga:

Luton, A Texas love story, Last stop Fruitvale station

Rekommenderas absolut:

Bluebird, Will you still love me tomorrow

Sevärda eller mer:

Alla ovanstående.

Hedersomnämnande för att det spårar ur:

Escape from tomorrow

Jens-Hugo Nyberg