USA: Socialist tar plats i stadsfullmäktige

Rösta på Kshama Sawant - men kämpa för ett revolutionärt arbetarparti

Rösta på Kshama Sawant – men kämpa för ett revolutionärt arbetarparti

I USA är det inte vardagsmat att folk som öppet identifierar sig som socialister väljs in i parlamentariska församlingar. Därför rönte det stor och förståelig uppmärksamhet när Kshama Sawant, från gruppen Socialist Alternative, förra året fick 30% av rösterna i valet till delstaten Washingtons representanthus. Hon ställde upp igen, nu till Seattles stadsfullmäktige (city council), och den 15 november blev det klart att hon kom in, som den första socialist som valts in i någon av stadens församlingar sedan 1916.

Sawants parti Socialist Alternative är den amerikanska sektionen av Kommittén för en arbetarinternational, CWI, och deras sektion här, som är Rättvisepartiet Socialisterna, har också – naturligtvis – uppmärksammat kampanjen. Diskussionen om varför det inte finns något arbetarparti i USA, och vad socialister där bör göra för att bryta igenom det pro-kapitalistiska tvåpartistyre som delar den politiska makten i landet, är relevant även för socialister här i Sverige. Vi återger därför vad våra kamrater i Workers Power, Förbundet för Femte Internationalens sektion i USA, har skrivit om Sawants kampanj och om en liknande kampanj i Minneapolis. Artikeln skrevs innan lokalvalen.


Rösta på Kshama Sawant och Ty Moore i stadsfullmäktigevalet!

Efter förra årets imponerande valkampanj inför valet till Washingtons representanthus, där Socialist Alternative-medlemmen Kshama Sawant vann 30% av rösterna, laddar Socialist Alternative (SA) upp inför ett liknande, eller rentav bättre, resultat i valet till Minneapolis och Seattles stadsfullmäktigeval den 5 november.

SA-medlemmen Ty Moore ställer upp mot fyra andra kandidater i Minneapolis, medan Sawant ställer upp för den plats som i dagsläget innehas av demokraten Richard Conlin i Seattle. Ingen av dem är självklara kandidater, men det finns en hygglig chans att åtminstone en av dem kommer in – vilket alltså skulle sätta en person som identifierar sig som revolutionär i en politisk församling.

Sawants och Moores valprogram har fått betydande stöd. Moores program har fått stöd av tjänstearbetarfacket SEIU:s delstatsråd i Minnesota, vilket representerar 30 000 medlemmar, Miljöpartiet (the Green Party), Socialist Action (svenska Socialistiska partiets syskongrupp) och av lokalavdelningen av socialdemokratiska Democratic Socialists of America.

De två mest populära kandidaterna i Moores distrikt är han själv och Alondra Cano, som stöds av Demokraterna. Stödet för Moore kommer inte som någon överraskning – i en stad som i fyrtio år har styrts av Demokraterna har den svåra ekonomiska situationen, årtionden av fördelningspolitik åt fel håll och det brustna förtroendet för det etablerade tvåpartisystemet lett till att många söker ett alternativ som lovar att äntligen lyssna på arbetarna, de arbetslösa och deltidsarbetande, ungdomen, de äldre och de socialt förtryckta.

På Sawants kampanjsida meddelas att fyra lokala fackklubbar stödjer henne: de representerar lärare, postarbetare, elektriker och offentliganställda. Dessutom röstade en majoritet av delegaterna till området King Countys fackliga råd för att stödja hennes kampanj. För att stödet skulle bli officiellt krävdes två tredjedelar av rösterna, och dit nådde Sawant inte, men 28 röstade för och 21 emot.

Detta är viktiga exempel som pekar på att det är möjligt att få den organiserade arbetarklassen att bryta med allt stöd till Demokraterna och Republikanerna.

Moores kampanj verkar utgå från massornas omedelbara behov. Hans krav på att alla vräkningar stoppas tillfälligt – en viktig fråga i Minnesota – 15$ (c:a 100 svenska kronor) i lägsta timlön, och ett slut på deportationer och arbetsplatstrakasserier av papperslösa har varit viktiga för väljarstödet. Sawant kräver också en minimilön på 15$, och har räknat upp sina huvudfrågor: ”mänskliga behov framför bolagens girighet”, bostäder man har råd med, kamp mot polisbrutalitet och rasism och offentliga skolor av hög kvalitet.

Moore och Sawant är dessutom erfarna och respekterade aktivister: Moore i Minneapolis-Saint Paul och Sawant i Seattle. Tillsammans har de varit aktiva i Occupy-rörelsen, i kampanjer mot nedläggningen av offentliga skolor, i fackliga kampanjer till stöd för lågavlönade arbetare, mot vräkningar, med mera.

Sawant beskrivs som en person som ”tar kamp för arbetare, kvinnor, HBTQ-personer och invandrare”. Om Moore sa Harrison Bullard, vice ordförande i en av servicefacket SEIU:s lokalavdelningar att han ”inte bara snackar”. Båda har alltså en legitimitet som de flesta borgerliga politiker så uppenbart saknar.

Minimiprogram utan ett maximum
Sawants och Moores valprogram innehåller nödvändiga steg som är värda att kämpa för, men de är båda otillräckliga, eftersom de dessvärre, på en politisk nivå, stannar kvar vid att försöka reformera bort kapitalismens värsta avigsidor. Om ingen av dem hade valt att gå till val som socialister, och om Socialist Alternative inte hette just så, skulle det här inte vara särskilt kontroversiellt. Men eftersom han, hon och de gör det – kallar sig socialister – blir det en aktuell fråga.

Det största problemet med valprogrammen är att de faktiskt inte för samhället framåt, mot socialismen, trots den uttalade ambitionen att ”förändra samhället” i grunden. Moores program tar inte ens upp socialismen rent abstrakt, som något att sträva efter i teorin, eller något samhället kan nå ens genom reformer. Det står ingenting om behovet av en social revolution, upprättandet av proletariatets diktatur eller en demokratiskt planerad ekonomi för att avskaffa sociala orättvisor och gå fram mot det klass- och statslösa samhället.

Det är därför ingen överraskning att Moore tidigare har sagt att ”många skulle nog bli förvånade – de håller med om 95% av mitt program utan att ens se sig själva som socialister”. Det beror helt enkelt på att han inte för fram ett socialistiskt valprogram. I själva verket är det ett liberalt, reformistiskt program kryddat med sliten, populistisk och vag retorik i stil med ”människan framför vinsterna”, ”people over profits”.

Att gentemot massorna föra fram ett genuint socialistiskt program handlar inte om att prata om socialismens meriter i allmänhet, som en principbekännelse eller en katekes. Det räcker inte att lättvindigt lägga till något om socialism i slutet av ett dokument, som något som inte hänger ihop med de nuvarande uppgifterna. Det handlar inte heller om att bara framställa en (ibland fruktansvärt lång och för detaljerad) idealistisk ”önskelista”, alltså en rad åtgärder som man skulle vilja att samhället antar och efterlever.

Det socialistiska programmet är ett handlingsprogram för störtandet av borgarklassen, för upprättandet av arbetarmakt. Det utgår från dagens behov och problem och kopplar ihop dessa med revolutionen och upprättandet av en arbetardemokrati. Kraven kan förändras med tiden, men en sak förblir: alla revolutionärers mål är att ta arbetarklassen genom övergången från kampen om de dagliga villkoren till den sociala revolutionen.

Socialist Alternative säger sig vara en trotskistisk organisation. Men deras program har mer gemensamt med Kautskys centrism och socialdemokratin innan kriget än med leninismen, det revolutionära Kominterns taktik och strategi och med den ursprungliga Fjärde Internationalen.

Det är omöjligt att kalla sig socialist i dag, eller att hävda att ens organisation är socialistisk, utan att vara utrustad med ett marxistiskt övergångsprogram för arbetarmakt och utan att använda ett sådant programs taktik i klasskampen: i det här fallet handlar taktiken om hur man förhåller sig till borgerliga val.

Hur ska kampen föras?
Förutom de politiska tillkortakommandena och bristerna i deras valprogram är det heller inte klart hur SA tänker kämpa för att de krav och förslag de ställer ska genomföras. Ska det göras på den parlamentariska vägen, inklusive i domstolarna, eller är det paroller som ska mobilisera till kamp på arbetsplatserna, i skolorna och på gatan? Man får inget tydligt svar på den frågan bara genom att läsa deras texter, och det är på grund av sådana oklarheter i nyckelfrågor kring politisk metodik som man tvingas betrakta SA som en organisation som befinner sig någonstans mittemellan de rakt motsatta alternativen reformism och revolution – SA är, kort sagt, centristiskt.

Ett revolutionärt marxistiskt handlingsprogram som utgår från dagens situation kan innehålla, och brukar innehålla, ett antal reformförslag. Men verkliga socialister framhåller alltid att till och med en kamp för reformer – och det särskilt när kapitalismen befinner sig i det imperialistiska, nedåtgående stadiet – enbart kan segra genom klasskamp, inte på parlamentarisk väg. Oroväckande nog verkar SA antyda att de krav de ställer i valprogrammet skulle kunna uppfyllas och försvaras genom att de väljs in i den borgerliga statens församlingar. Vad ska man annars tro om ett program som inte säger någonting om hur arbetarklassen och de förtryckta ska kunna leda sin kamp till seger under Socialist Alternatives politiska ledning?

Att inte ta upp den revolutionära klasskampen mot kapitalismen kan leda till att kampanjens anhängare rör sig högerut istället för till den radikalisering vi alla skulle vilja ha. Och det är sakens kärna: genom att begränsa sitt program till vad som verkar ”resonabelt”, eller, än värre, att på förhand spekulera i vad massorna kan tänkas godta, riskerar man att istället stärka illusionerna om den borgerliga demokratiska republiken och parlamentarisk reformism. Erfarenheten har många gånger visat hur katastrofalt det kan vara för arbetarrörelsen.

Förvirring i fråga om den borgerliga staten
Moores och Sawants valkampanjer präglas även av att Socialist Alternative saknar en revolutionär inställning till den borgerliga statens repressiva arm: polisen, armén och domstolarna. Både SA och Kommittén för en arbetarinternational, som SA är medlemmar i, har med rätta kritiserats av många inom vänstern för att de hävdar att poliser och fängelsevakter skulle vara en del av arbetarrörelsen.

I samma anda begränsar sig Moore och Sawant till att kräva ”civila granskningsnämnder” för polisen, och för en massrörelse mot polisbrutalitet, istället för att föra fram behovet av att fysiskt avväpna den kapitalistiska polisen och ersätta den med de förtrycktas egen demokratiska milis.

Poliser, fängelsevakter, gränsvakter med flera spelar en direkt roll i förtrycket av sociala rörelser – de försöker upplösa strejker, terroriserar etniska minoriteter och förföljer invandrare. De gör med andra ord smutsgörat åt kapitalisterna. Att bland massorna sprida idéer om att dessa krafter kan samexistera utan konflikt med våra organisationer, att de kan kontrolleras eller balanseras, sida vid sida med en arbetarklass som strider om makten, tyder på en okunnighet om historien, och är, i värsta fall, kontrarevolutionärt.

Socialister inser att borgarklassens repressiva apparat inte kan tas över som ett krigsbyte, och sedan kontrolleras av socialister i den demokratiska republikens parlament. Den måste krossas av en beväpnad arbetarklass genom en revolution. Om man inte gör det lämnar man dörren öppen för kontrarevolutionen – vilket också har hänt många gånger i arbetarrörelsens historia.

Marxister bör använda varje tillfälle, särskilt under uppmärksammade valkampanjer, att öppet föra fram sådana grundläggande programmatiska ståndpunkter inför arbetarklassen. Här får det inte finnas några tveksamheter.

Varför vi stödjer Moores och Sawants valkampanjer
Nu undrar säkert våra läsare varför vi uppmanar arbetarklassen att rösta på Socialist Alternatives kandidater i valet, när vi räknat upp så mycket av vår grundläggande kritik av deras metod. Vi resonerar så här: vi vill sätta Socialist Alternative på prov inför de mest stridslystna, framåtsyftande delarna av arbetarklassen, de som redan stödjer dem.

Detta för att vi inte tror att det räcker med bara argument (eller simpla förolämpningar) för att övertyga massorna om att den organisation de för tillfället tror på inte bara saknar en tydlig förståelse av hur de utsugna och förtryckta bör kämpa i dagsläget, utan även misslyckas med att förbereda sig inför de historiska uppgifter som står inför arbetarklassen i framtiden.

Vi stödjer på inget sätt de valprogram Moore och Sawant har lagt fram, och dessvärre tyder inget på att Socialist Alternative, om de två kandidaterna skulle väljas in, som organisation är kapabel att hantera det ofrånkomliga borgerliga angrepp som skulle möta dem om de försöker genomföra ens de mest minimala krav. Kapitalismen kommer att sätta dem under press för att få dem att böja sig efter marknadens behov. Därför ber vi folk att noga bevaka Moore och Sawant om och när de väljs in, att inte instinktivt lita på dem. De måste förbereda sig på att, vid behov, kämpa mot dem precis som de kämpat mot alla andra politiker som fattar beslut å kapitalets vägnar.

Arbetarna och de fattiga bör kräva att SA, där de väljs in, omedelbart tar kamp för att genomföra de krav de ställt i sina valprogram, och att de deltar i mobiliseringen av massorna till konfrontation mot kapitalisterna och deras stat. Massorna måste förberedas på att försvara alla framsteg som tas.

Behovet av ett verkligt socialistiskt alternativ
Vad som behövs i klasskampen i dag är inte SA:s vaga valprogram, utan ett parti som förenar de förtryckta och som säger som det är: vårt program är under ständig utveckling, men det försöker att ta avstamp i dagens behov och visa på hur de endast kan uppnås genom en revolution. Detta program får inte innehålla några oklarheter, och måste rita upp en klar och tydlig väg mot arbetarmakt. Dagskampen måste kopplas till det historiska målet genom klasskampens väg, genom att fackföreningarna förvandlas till revolutionära organisationer, genom att organisera arbetarklassen för att ta kontroll över de politiska, ekonomiska och sociala sfärerna. Det måste steg för steg upplösa kapitalisternas makt, tills all makt ligger i proletariatets händer i form av demokratiska arbetarråd och en demokratisk, beväpnad arbetarmilis.

Det är så en socialistisk organisation bör arbeta i dagens klasskamp. Och det framstår med all önskvärd tydlighet hur denna beskrivning skiljer sig från de valprogram Moore och Sawant har lagt fram. Trots all retorik och sitt namn är Socialist Alternative i själva verket inget alternativ till de borgerliga partier som dominerar amerikansk politik. Kampen för att bygga ett socialistiskt parti kring ett revolutionärt program för arbetarmakt är den viktigaste uppgiften marxister står inför i dag.

Workers Power
Förbundet för Femte Internationalens sektion i USA